Grattis bloggen, 1 år!

Firande efter firande avlöser varandra här på bloggen. I går skrevs det 400:e inlägget, och i dag är det faktiskt ett helt år sedan det första inlägget skrevs!

Om jag minns rätt så är det här den femte bloggen jag har startat, men den här lär jag dock inte släppa ifrån mig i första taget. Ingen av mina tidigare bloggar har fått uppleva sin ettårsdag (inte som aktiva i alla fall, några gamla ligger ju kvar och skräpar i cyberspace) och även inläggsmässigt är det nog personligt rekord.

För att än en gång bli lite nostalgisk så startades "Vad är grejen?" en sen kväll, dagen innan jag skulle börja på journalistprogrammet i Sundsvall. Mycket har hänt sedan dess och det känns faktiskt bra att jag har åtminstone en del av det dokumenterat här på bloggen. Året som har gått har varit riktigt roligt. Bloggmässigt så är den största milstolpen hittills den 16 februari 2009 då jag förändrade både layouten och namnet till nuvarande "Signerat Söderlund". Jag tycker det låter klatchigt och bra så jag behåller nog det ett tag till.

I dag har andra året på journalistprogrammet i Sundsvall rivstartat så det är väl lika bra att göra detsamma här på bloggen. Jag hälsar er läsare välkomna att följa med in i det andra året på min resa mot den journalistiska drömmen som sakta men säkert håller på att gå i uppfyllelse. Och du bloggen - grattis!

Nu kastar vi oss in i år nummer två!

Välkomna till Norrland!

Många av de nya studenterna har flyttat till Sundsvall från sydligare breddgrader. Jag antar att det var därför som någon hade utsmyckat mitt kära hus med en grotesk och gigantisk Skåneflagga. En av "nollorna" från någon av de andra linjeföreningarna gjorde dock en fin insats då han redan första dagen på nollningen klättrade upp på taket och monterade ner den fula flaggan. Bra jobbat!

Här daltar vi inte med danskarna
- välkomna till Norrland!

Dagens outfit

Och gårdagens, och morgondagens, och de kommande två veckornas outfit också för den delen. Nu är nollningen igång och de gula JFS-tröjorna skiner som sensommarsolen över Sundsvall. Fan vad fina de är alltså!

Det går ju faktiskt inte att låta bli att vara lite nostalgisk. Ett helt år har alltså gått sen jag själv sprang runt i stan, ledsagad av en massa gulklädda människor. Nu är det jag själv som ska slå personligt rekord i att använda samma t-shirt ohygieniskt många dagar i följd.

Till er som kanske precis har trillat på den här bloggen kan jag direkt meddela att detta inte är någon modeblogg (om någon nu trodde det - misstänker att modeskaparna i Paris inte jublar över min utstyrsel). Detta är faktiskt mitt 400:e inlägg på bloggen (hipp hurra) och det är också det första och eventuellt sista inlägget med rubriken "dagens outfit".

... och så var sagan slut!

Jag vet att jag tar ut det lite i förskott, men nu är sommaren slut! Mitt bokläsningsprojekt gick ju faktiskt över förväntan och det blev hela tio böcker blev lästa denna sommar. När jag nu går tillbaka till att läsa icke recensionsvänlig kurslitteratur så tänkte jag sammanställa en liten lista på sommarens recenserade romaner. Vi tar dem bakifrån i betygsordning...

10. Centrum the Book av Anna Lafvas. Betyg 2/5.
9. Reginas sång av David & Leigh Eddings. Betyg 2/5.
8. Konsten att läsa tankar av Henrik Fexeus. Betyg 2/5.
7. En hjärtformad ask av Joe Hill. Betyg 2,5/5.
6. Alba av Kristina Hård. Betyg 3/5.

5. Den långa vägen ut ur helvetet av Marilyn Manson och Neil Strauss. Betyg 4/5.
4. Byt namn! Och andra sätt att lyckas som journalist av Anders Rydell och Klas Ekman. Betyg 4/5.
3. Hypnotisören av Lars Kepler. Betyg 4/5.
2. Skynda att älska av Alex Schulman. Betyg 4/5.

1. Tärningsspelare av Luke Rhinehart. Betyg 5/6.

Jag är ganska nöjd med sommarens skörd. Det blev en rolig blandning böcker. Att många hamnade relativt högt upp på betygsskalan kan ju bero på att jag valde ut sådana böcker som jag trodde skulle vara bra. Sen hade jag väl tur att många böcker faktiskt motsvarade förväntningarna.

Den där riktiga fullpoängaren stötte jag dock aldrig på i sommar. Jag hoppas att jag hittar den nästa gång jag beger mig in i den skönlitterära världen!

Så spenderar jag mitt sommarlov

Den här veckan är min enda lediga i sommar.

I dag spenderade jag nästan en hel arbetsdag med att tillverka presskorten till de kommande nollorna. Jag och Li tog J-huset i besittning. Och inte för att skryta, men visst fan blev de snyggare än de vi fick i fjol!
I morgon blir det ännu en heldag i skolan. Fadderutbildning. Riktigt vad vi ska lära oss är fortfarande oklart. Men vi får både gratis lunch och middag. Bara att slippa diska gör att det hela känns värt att fara på!
Vad som händer på torsdag är oklart, förhoppningsvis slipper jag besöka skolan då. Fredag däremot, då har jag några ärenden som måste avklaras där.

Sommarlov var ordet.

Good to be back!

Nu har jag varit i Sundsvall i ett drygt dygn. Och det känns förjävla skönt! Att ligga och dra sig till tiotiden en måndagmorgon var inte igår. Att ha tid att baka scones till frukost var också ett tag sedan. Att inte sticka iväg till jobbet med buss och tåg och tunnelbana utan istället cykla iväg, träffa kompisar och bara ta en promenad i solen var även det en skön omväxling. Och ikväll kunde jag gå på en sen bioföreställning - utan att behöva komma hem och stressa mig till sömns. Klockan står nämligen inte på 05:50 längre...

Jag börjar inse att det här med sommarlov inte är så tokigt ändå. Synd bara att min första dag kom nu i slutet på augusti. Nästa måndag börjar allvaret.

(Fast den där lönen som trillade in på kontot för några minuter sen var ju givetvis inte så dum den heller!)

Hypnotisören

Jag är verkligen ingen sådan som plöjer svenskarnas favoritgenre, deckare. Jag har inte läst Milleniumtrilogin, jag har aldrig öppnat en Läckberg-bok och jag har inte avverkat mer än ett par Mankell-romaner. Men av någon anledning bestämde jag mig för att hoppa på hypnotisör-hypen. Och författarna bakom pseudonymen är avslöjade så nu slipper jag orda om det här i sommarens tionde och sista bokrecension.

Titel: Hypnotisören
Författare: Lars Kepler (Alexander och Alexandra Coehlo Ahndoril)
Utgiven: 2009
Genre: Deckare/Spänning
Omfång: 572 sidor, inbunden
Varför jag läste den: Den extrema marknadsföring lyckades tydligen bita på mig till slut. Bra jobbat Bonnier!!

Att vara i hypnos ”är lite som när man läser en bok och det blir så spännande att man inte längre är medveten om att man sitter och läser”. Så beskriver hypnotisören Erik Maria Bark tillståndet hos en hypnotiserad person.

Allting börjar med ett blodbad. En man hittas mördad i ett omklädningsrum i Tumba. Sönderskuren och lemlästad. Senare hittas hans familj lika besinningslöst attackerade i sitt hem. Frun och dottern påfinns döda medan sonen visar svaga livstecken. Joona Linna, kriminalkommissarie på rikskrim, bestämmer sig för att ta sig an fallet. När han får klart för sig att en familjemedlem, en äldre dotter, fortfarande lever bestämmer han sig för att den överlevande pojken måste avge ett vittnesmål så fort som möjligt. Då han är i medvetslöst tillstånd kallas den före detta hypnotisören Erik Maria Bark in. Joona Linna övertalar honom att bryta sitt tio år gamla löfte om att aldrig mer hypnotisera någon – och polisen får sitt vittnesmål.
Pojkens berättelse gör dock att fallet tar en helt ny vändning och det brutna löftet får gigantiska konsekvenser för Erik…

Hypnotisören är en deckare som på flera sätt sticker ut lite från andra deckare – inte bara marknadsföringsmässigt. Tidvis blir den så spännande att man inte längre är medveten om att man sitter och läser, men långt ifrån genomgående. Tvärt om tycker jag att författarna har jobbat för lite med klockrena cliffhangers mellan kapitlen. Ofta är det ganska enkelt att lägga ifrån sig boken när ett kapitel tar slut. Detta beror nog delvis på att det är lite för mycket hoppande mellan karaktärerna och att berättelsen tappar det där naturliga spänningsflytet som brukar finnas när man följer ett kriminalfall. Utsvävningarna knyts givetvis samma mot slutet, men tempot är tidvis lite lågt.

Och karaktärsfokuset tycker jag var lite märkligt i boken. Hypnotisören ska vara den första av åtta böcker i en serie om kriminalkommissarie Joona Linna. Ändå är han bara en bifigur i denna bok. Erik Maria Bark är den verkliga huvudpersonen, bland annat med en 120 sidor lång fördjupning i hans förflutna, och till och med Eriks fru, Simone, får mer utrymme i boken än Joona. För bokens skull spelar det ingen roll, men som start på en serie känns det lite konstigt!

Betyg: 4 av 5 hypnosapor. En av de bättre böckerna i sommar! En välskriven och fängslande historia som förhoppningsvis bara är början på en rad spännande romaner som fortsättningsvis kommer nysta lite mer i Joona Linnas förflutna, som bara berördes i korthet i denna bok.

Jag skulle ha levt på 1600-talet!

Sommaren är över och i morgon åker jag tillbaka till Sundsvall. I elva veckor har jag jobbat. Inomhus. Och bott hos mormor och morfar. Med andra ord har jag tjänat pengar, undvikit solen och blivit bjuden på en massa god mat hela sommaren. Jag börjar alltså snart lika en 1600-tals-kung; rik, blek och fet. Tänk vad adelsdamerna hade flockats kring mig för några hundra år sedan!

Kung Tobbe XIV

Fast å andra sidan. Det kanske var lite svåra att livnära sig som travredigerare på 1600-talet. Och adelsdamerna kan jag vara utan. Jag har min dam, finare än någon annan, som jag äntligen ska få umgås med på heltid efter elva långa veckor!

0 veckor, 0 dagar och 0 timmar kvar

För ganska precis ett halvår sedan ringde det i Tobias telefon. Han hade fått ett sommarjobb i Stockholm. För ganska precis elva veckor sedan började nämnda jobb. Och för bara några timmar sedan tog det slut.

Sista dagen på jobbet blev bra. Många trevliga hejdåhälsningar och jordgubbar med vaniljglass till fredagsfikat. Inte dumt alls.
Lite sorgligt att lämna, samtidigt som det finns mycket att längta till. Vädret speglade Tobias känslor ganska bra. Genom de stora panoramafönsterväggarna såg sensommar vädret trevligt ut, men visst droppade det lite från himmelen när Tobias lämnade glashusets dörr bakom sig för sista gången på länge.
Nog för att han har bott hos sina morföräldrar under sommaren, men på något sätt känner sig Tobias ändå mer redo att flytta till huvudstaden "på riktigt" inför vårterminens praktik. För till Stockholm vill han. Han känner sig lite mindre som en lantis nu när han dagligen har sprungit med rappa steg i rulltrappornas vänsterfil.
Lite storstadsliv har han alltså lyckats ta till sig under sommaren. Men det där med kaffet gick sämre. Efter några taffliga försök att i början av sommaren hälla i sig sötade koppar latte gav han upp och återgick till varm choklad och te. "Vill mina smaklökar leka Peter Pan och aldrig växa upp ska de banne mig också få göra det!", tänker han.
Och på tal om att växa upp. Visst har det senaste året passerat väldigt fort för Tobias del. Men när han på söndag åter anländer staden Sundsvall så är det faktiskt en helt annan Tobias än killen som flyttade dit för ett år sedan. Men det är en annan, väldigt lång, historia...

Vi ska inte döda er, kära nollor!

Ofta trillar det in folk på min blogg som har googlat på saker som "plugga till journalist" och "journalistprogrammet". Vissa kommenterar i bloggen och andra mejlar mig för att få svar på sina frågor. Och jag svarar så gärna! So fire away!

Just den här tiden på året är det en hel del som googlar "nollning" och hamnar här. I dag tror jag dock att det var en väldigt orolig förstaårsstudent som var i farten. Det var nämligen någon som hade sökt på orden "dog på nollningen"...

En sak är säker. Ni som kommer till Sundsvall för att bli nollade kan känna er lugna. Vi är väldigt snälla och planerar inte att döda er. Inte vi på JFS i alla fall.

(De som tillhör Mytech vill jag inte garantera något!)

Rybak - 2000-talets läskiga clown?

Kollektivtrafiken är en aldrig sinande källa av lustiga små vardagsbetraktelser. När jag satt på pendeltåget i dag berättade en kvinna för sin väninna om en sak hennes lilla dotter hade sagt i går. Diskussionen i hemmet dagen innan hade kretsat kring hur de trodde att det var i himmelen, och dotterns teologiska tankar löd som följer:

"Jag skulle vilja att himmelen är ett ställe där man kan shoppa hela dagarna och där alla pojkarna ser ut som Alexander Rybak."

I mina öron låter det som ett helvete!

Shopping 24/7 låter förvisso tröttsamt, men det lämnar jag åt sidan. Det här med fiolhoben tyckte jag lät mer bekymmersamt. Är det bara jag, eller har inte den där smilfinkens påklistrade uppsyn börjat bli lite läskig? Kan en verklig människa le så stort, så mycket - hela tiden?? Han känns lite som en clown sprungen ut en Stephen King-roman. Mungiporna pekar uppåt - men nog fan är han skrämmande ändå.

Jag får även lite Jack Nicholson-vibbar när jag ser honom glida omkring i teverutan, flinande med fiolpinnen i högsta hugg. Ibland ser jag framför mig att två små identiska flickor står gömda bakom Alexanders rygg. Någon gång kommer de att kliva fram (med småfioler i högsta hugg), och med hypnotiserande röster uppmana: Come play with us. For ever... and ever... and ever.

Att så många flickor verkar älska denna norrman gör saken bara ännu värre. Charmant leende i all ära, men när det verkar kunna orsaka masspsykos hos halva jordens befolkning (läs: hos det kvinnliga könet) borde Rybaks blänkande tandrad snarare klassas som ett psykologiskt massförstörelsevapen än ett sött attribut.

Eller så är han kanske bara en gullig gutt?

Alexander Rybak - gullig eller galen?

Bättre lite svemester än ingen semester

I år har den svenska ordfloran utökats med två fiffiga ord: svemester och hemester. Alla med lite fantasi kan nog räkna ut deras betydelse och annars kan jag säga att det är motsvarigheter till de amerikanska uttrycken staycation och americation.

Vissa säger att orden är en följd av lågkonjukturen - då folk inte längre har råd att resa bort på semestern. För egen del har jag bättre ekonomi än någonsin, men helt enkelt inte tid att resa. Och dessa företeelser är ju bra även ur ett tidsperspektiv, inte bara då man behöver snåla med pengar.

Just nu är Hon på Kreta. Hon som jag det senaste året bara längtat efter att få resa iväg någonstans med. Drömt om romantiska promenader på Paris gator och slappa dagar vid Medelhavets stränder. Nu har Hon åkt, men jag har inte tid. Ännu är det fyra dagar på mitt jobbkontrakt.

Men hur mycket jag än skulle velat vara med så försöker jag att inte bli alltför bitter. Och räddningen är väl att jag faktiskt har svemestrat och hemestrat en del i sommar. Även om jag inte haft en tillstymelse till semester så har jag ändå varit ledig på helgerna och faktiskt hunnit se en del under sommaren. Nog för att Stockholmsområdet inte är mitt riktiga hem, men visst har jag hemestrat en del i krokarna. Allsången och Gröna Lund var väl höjdpunkterna. Och märkligt mysiga Järna.

Men framförallt har jag upptäckt ett nytt landskap i vårt blågula lilla land - nämligen Dalarna. Från att aldrig ha varit innanför dess gränser har jag nu tappat räkningen på antalet gånger jag besökt underbara vackra Dalarna. Midsommar i Leksand, marknad i Rättvik, shopping i Borlänge, båttur på Runn, turistfika i Tällberg, allmänt chill i Falun och årets enda dopp i Källviken. Ja sanningen är den att det inte bara är en kulla som lyckats fånga mitt hjärta, jag tror fan att hela landskapet har lyckats! Dalarna har nog varit min räddning i sommar.

Falun - fint ställe, fint folk.

(Bilden är såklart tagen från Hennes blogg)

Levande legender är faktiskt inte så vanliga

Stor. Större. Störst.

.

BOLT!

.

Ibland, i mina nördigaste sportstunder, kan jag känna mig lite ledsen över att jag inte fick uppleva idrottsögonblick som Bob Beamons världsrekord i längd, Maradonas solomål i VM -86 och att jag varken såg Ravellis räddning eller Foppas straff. Jag kan tycka det är synd att jag missade idrottsmän som Borg, Stenmark och Johansson. Och visst är det tråkigt att man inte levde 1912, Sveriges första och förmodligen enda olympiska spel genom tiderna.

Men en sak är säker. Jag är glad att jag fick leva under samma tid som Usain Bolt. Och det är jag inte först med att konstatera. Det sas redan för ett år - och elva hundradelar - sedan. Niofemtioåtta. Orden räcker inte till.

Reginas sång

När jag var en liten bokmal (tänk mellan- och högstadiet) läste jag väldigt mycket fantasy. David och Leigh Eddings är nog de författarna som jag har läst allra mest av. Men nu var det många år sedan sist. Därför känns det kul att ta sig an en av deras böcker igen – men det känns konstigt att det inte är en fantasy.

Titel: Reginas sång
Författare: David & Leigh Eddings
Utgiven: 2000
Genre: Drama/Spänning
Omfång: 384 sidor, pocket
Varför jag läste den: Jag hade tänkt köpa en fantasybok, för att det var länge sedan jag läste en sådan. Men kom ut ur SciFi-bokhandeln med den här istället. Baksidan lät väldigt lockande.

Regina och Renata är enäggstvillingar, så lika att inte ens deras mamma kan skilja dem åt. De har ett eget språk och är mer en individ än två olika personer. Tills dagen då en av den mördas på väg hem från en fest.
Man vet inte säkert vem av tvillingarna det är som mördats, då den överlevande tvillingen hamnar i ett chocktillstånd och helt glömt livet före mordet. Allt är raderat ur minnet – förutom grannen Mark.
När tvillingens tillstånd förbättras beslutar man att hon ska få börja plugga på prov. För trygghetens skull får hon börja i just grannen Marks universitetsklass i engelska. Den planerat lugna återhämtningen skakas dock av ett stort antal nya mord i trakten…

Genrebyte kan vara svårt för författare och jag kan inte påstå att jag är helt tillfredställd med hur den här historien skrivits. I fantasygenren kan stereotyper vara väldigt effektiva för att skapa igenkänning i en främmande värld. Men i ett regnigt 90-tals-Seattle så får karaktärerna gärna vara lite mer spännande. De kvinnliga figurerna tvättar, städar och diskar och suckar över killarna, som i sin tur tar hand om alla ”manliga sysslor” och oroar sig över de stackars försvarslösa tjejerna. Ambitiösa forskarstudenter, som historien kretsar kring, lyfter inte exakt upp den grå vardagen heller. Trots att boken handlar om den överlevande tvillingen så berättas den ur Marks perspektiv, och en stor del av boken är hans vardag som tidvis känns som utfyllnad.
Men det är inte bara personbeskrivningarna som känns platta. Många val i handlingen känns som den enklaste utvägen. Säger en person att de vill ha en bilmekaniker inneboende dyker det fem sidor senare upp en kille med bilar som hobby – som söker inackordering.
Boken är genomgående väldigt förutsägbar, vilket till viss del kan bero på baksidan som avslöjar handlingen längre än halvvägs in i boken. Men att inte en enda gång bli överraskad i en bok som faktiskt har lite deckarkaraktär är ett klart underbetyg!

Betyg: 2 av 5 tvillingpar. Jag gillar verkligen idén, men den hade kunnat göras så himla mycket bättre. Jag skulle gärna vilja se någon manusförfattare ta sig an den här boken och göra en riktigt spännande filmatisering – för kärnan i handling är bra och det skulle vara lätt att skala bort den grå vardagen.
Och paret Eddings kan få hålla sig till fantasy.

Jag förstår de som är upprörda

Chockbilder på cigarettpaketen har varit ett omdebatterat ämne i veckan. Argumenten är många åt båda hållen. Rökare som är för och rökare som är emot. Icke-rökare som är för och icke-rökare som är emot. En salig röra av åsikter. Men jag kan i alla fall förstå de som är upprörda.

Bild: failblog.org

Detta är inte alls ett rop på "pokear"

Mitt emot mig på jobbet sitter vår kära help-runner här på TT (även kallad tekniknissen, data-daniel och idioten av diverse olika medarbetare). Nyss kom det en tjej med ett problem som hon tyckte att IT-supporten skulle hjälpa till med:
- Hej, alltså jag får inga mejl på fc.
Den lilla help-runnern sprang iväg och åtgärdade problemet på några minuter. När han sedan återvände till sin plats på andra sidan min skärm sa jag lite försynt.
- Det där problemet har jag på min facebook också.
Men han påstod att det berodde på någonting helt annat som han tyvärr inte kunde hjälpa till med. Konstigt.

(Angående rubriken, engelska ord med svenska ändelser blir sällan helt lyckade, men ordet "puffar" får mig bara att tänka på journalistik...)

På återseende är bättre än farväl

I morse sa Claudia och Simon hejdå för i sommar.

Nyss tog även Henrik lite farväl.

Och Solen verkar också den ha ställt in sig på höst.

(De tre första jag syftar på är radioprogramledare på P3, den sistnämda är inte helt oväntat det brinnande gasklotet i himlen som man inte bör titta direkt in i, ajabaja!)

Visst känns det lite i magen att sommaren snart är över. Sommarvikariaten lider mot sitt slut, kollektivtrafiken är åter fullare än en A-lagare och när jag gick ut för att köpa lunch så frös jag - trots att jag hade långärmat och att vädret såg fint ut! DET är faktiskt inte helt okej i mitten av augusti...

När jag har svalt dagens fredagsfika om ett par timmar så har jag bara en vecka kvar här på TT Spektra. Och även om jag längtar tillbaka till Sundsvall så börjar vemodskänslorna smyga sig på redan nu. Enformiga arbetsuppgifter till trots så är det här en bra arbetsplats och jag hoppas att jag kommer återvända hit till glashuset!

Ville bara påminna om utsikten från glashuset!

Magnus Uggla gillar yngre killar?

"Jag blir hellre våldtagen av Pirate Bay, 

än rövknullad av Hasse Breitholtz!"  

(Tänk om det hade varit en låttitel!)

En viss Uggla verkar ha vaknat på fel sida och plockat bort sina låtar från Spotify. Lite förvånad blir jag över att han i sitt blogginlägg klagar över att han får så lite pengar från Spotify. 

"Under det första halvåret tjänat lika mycket på sex månader som en halvdan gatumusikant drar in på en dag." 

Hade du förväntat dig att bli rik (läs: ännu rikare) på Spotify?

Magnus Uggla tycker att Spotify är en fantastiskt tjänst - som han nu av ren girighet är med och förstör tillsammans med andra redan rika artister.

I Ugglas låt "Greatest hits" finns det en textrad som går: "Det är klart det blir en greatest hits, precis som förra sommaren. Så det blir mera pengar ifrån STIM, hem till popens Joakim."

Jag har alltid trott att det var Per Gessle som åsyftas, men det verkar ju inte bättre än att Uggla själv också är en stim-jagande popfarfar.

Jag kan ändå förstå hans irritation mot skivbolaget, och jag älskar hans sätt att uttrycka det på, men jag tycker att hans sätt att agera på är helt fel. Att låtarna ramlar bort från Spotify gör dock inte mig så mycket. Jag gillar Uggla så jag har redan alla hans låtar på datorn - de allra flesta lagligt införskaffade.

Så får du INTE drömjobbet

För ett par dagar sedan pratade jag med en kompis om hur man ska skriva det där perfekta brevet för att få den praktikplatsen som man vill ha. Morgonen efter slår jag upp Metro och läser rubriken: Så skriver du det personliga brevet.
Lite lustigt, men föga förvånande.
”Vägen till drömjobbet”-artiklar har ju i dessa tider blivit minst lika vanliga som texter med rubriker som ”Banta bort bukfettet” och ”Sex steg till en superslimmad sommar”.
Jag vet inte om Metros artikel gav mig någon större aha-upplevelse. Praktikbrevet kommer nog ändå att framkalla en del ångestkänslor den dagen jag tar tag i det.

Efter jobbet i går fick jag dock en demonstration i hur man inte ska gå till väga när man söker jobb.

Jag var inne på en av PocketShop-butikerna på centralen och kikade runt lite i väntan på pendeltåget. In smyger en tjej som ser väldigt nervös ut. Hon tittar sig oroligt omkring. Jag får för mig att hon försöker snatta något eller är påtänd – eller både och. Hon smyger fram till kassan och plockar tag i något som ligger där och lyckas samtidigt välta omkull en hög med böcker som faller ner bakom kassan.
Medan killen i kassan irriterat börjar plocka upp böckerna försöker tjejen inleda ett samtal.
- Eh, oj… inte meningen… tyckte bara att dom här var så fina, säger hon och visar upp anteckningsboken som orsakat hela raset.
Inget svar.
- Ehum, vet du… eh… personal just nu, viskar hon fram.
- Va sa du? frågar killen i kassan.
- Vet du om ni söker någon extra personal just nu?

Nu förstod jag anledningen till hennes nervösa uppsyn. Bra första intryck tjejen! Hursomhelst så blir hon hänvisad till PocketShops hemsida, och killen i kassan kommer förmodligen ändå inte att ha något med hennes ansökan att göra. Men spontant så känns det inte helt rätt att börja vandalisera potentiella arbetsplatser i hopp om en anställning!

Dagens mellanmål: Svenne-bananer

Banan-battle! Vems svenne-banan-skildring är bättre?

Dorsins stand-up-version eller Promoes sommarplåga?

B1 - Dorsin

B2 - Promoe

"Alla som inte är royalister får halv lön i dag!"

Välbevarad hemlighet?

Okej, det är inte på långa vägar Michael Jackson-hysteri på redaktionen, men jag slutar ändå aldrig att förvånas över hur stort intresse svenska folket och medierna verkar ha av den där kungafamiljen.

Än mer förvånad är jag över att inte fler vågade gå ut med nyheten när den kom i går morse. Plötsligt var källor och bekräftelser väldigt viktiga. Men det är klart, prinsessan har ju nyligen inkasserat fyra miljoner från en tysk tidning som hon stämt, så det gäller väl att vakta sin tunga när det kommer till Madde. Aftonbladet gick ju till och med så långt att det skriver i dagens papperstidning att de inte är förlovade än. Inte ofta som kvällisarna har fel "åt andra hållet"...

Äntligen måndag?

En och en halv timmes kollektivtrafik till jobbet.
Teknikstrul halva morgonen.
Och sista texten jag behöver för dagen är sen.

Efter världens bästa helg i Falun känns det ju lite sådär att vara tillbaka med rumpan på kontorsstolen. Men måndagar är ändå bra, för då har jag så fullt upp att timmarna bara rusar förbi - precis som hela sommaren har gjort egentligen. Nu har jag bara nio arbetsdagar kvar, eller ja, nio dagar kvar när jag har fått den där sista grejen så jag äntligen kan göra klart dagens sista sida!

Sen väntar en och en halv timmes kollektivtrafik hem.

Intensivgos och boksemester

Söndagar här på bloggen brukar ju innebära bokrecension, men i dag blir ni utan! Anledningen är att jag helt enkelt haft bättre saker för mig. Under veckan som gått har jag nämligen haft turen att få umgås med min Johanna alla dagar utom torsdag.

I 08-land blev det Allsång och shopping och Taxingefika. Och nu i helgen i Falun har det blivit bio och båttur och årets första dopp på playa Lundholm i Källviken.
Och massa, massa gos.

Nu går snart tåget som ska ta mig från Dalarna för sista gången den här sommaren. Nästa gång jag lämnar Stockholmsregionen kommer destinationen att vara Sundsvall!

Svar till Kristan Luuk

Efter att ha missat i princip alla sommarpratare i år sitter jag nu och plockar ut godbitarna av de som ligger ute på nätet. I dag lyssnade jag på Kristian Luuk.

Det jag minns mest var en anekdot han berättade om en utekväll på stan där han och Carina Berg träffat Leif Pagrotsky. När stället stängde blev de erbjudna sjuss hem av den dåvarande kulturministern. Givetvis var det inte Leffe själv som körde. Just då var han nämligen tillförordnad statsminister och hade tillgång till både limousine och livvakter.

Situationen i sig är givetvis lite rolig i sig, men det roligaste kommer i limmofärden hem. Leif insisterade på att de skulle lyssna på en okänd fransk rappare som "rytmiskt rappade fram receptet på banankaka".

Kul? Ja! Med det roligaste är att jag också har hört den där låten under tiden jag bodde i Frankrike - under en lektion i matlagningsord såklart! Kristian mindes varken rapparens eller låtens namn, men efter lite franskt googlande hittade jag svaret. Så till Kristian Luuk och alla fransktalande banankakesugna bloggläsare, här hittar ni den där okända franska rapparen...

(Frågan kvarstår dock hur Leif kommit över låten!)

Yvan Cadiou - Le cake á la banane groove

Jag blir lite varm i hjärtat

Marianne Samuelsson har fått sparken. Nyheten är den överlägset mest ombloggade i dag och jag kan inte låt bli att bli glad över att så många bryr sig. Fifflande politiker och gräddfil åt storföretagare kanske tillhör vardagen i vårt samhälle, men det är bra att det tas på allvar när sakerna bubblar upp till ytan.

Det som är lite synd är att det förmodligen är slut på idiotiska uttalande från Marianne Samuelsson som medierna kan gotta sig i. Hon kämpade ju in i det sista med att spotta ur sig diverse dumheter. 

Ett axplock:

"Jag ångrar inte vad jag sa men det var ju korkat att säja det så det kunde spelas in."
"Jag är lockad i en fälla av en illojal medarbetare med en egen politisk agenda."

Och avslutningsvis:
"Jag vet att vi har en lagstadgad meddelarfrihet, men jag har också känslor."

Så hennes känslor ska stå över Sveriges grundlagar? 

Det låter ju nästan lika konstigt som att lagen om strandskydd inte ska gälla för storföretagare...

Näe, bra jobbat av mediedrevet.

Och väl rutet av bloggosfären som bloggat friskt om nyheten!

(Länkar: DN, Svd, AB, Exp)

Är jag den största nörden av alla då?

I går när vi lämnade Skansen blev vi likt boskap infösta i buss 47 mot Sergels torg. Annat än ståplats var inte att tänka på. Jag blev inklämd i ett hörn med ett gäng tjejer i 20-års åldern framför mig. Givetvis var det helt omöjligt att inte tjuvlyssna på deras samtal (dels för att de typ stod på mig och dels för att jag är en nyfiken jävel).

När vi åker över Djurgårdsbron berättar en av tjejerna om något som hon hade läst i tidningen. Men snabbt känner hon att hon måste förtydliga en sak:

- Asså, fan va' nördigt det där lät! "Jag läste i tidningen", liksom. Både Aftonbladet och Expressen ligger ju i lunchrummet, det var bara därför jag läste!

Jag skrattade inombords och kunde inte låta bli att tänka på den där bilden av min lägenhet som jag la upp tidigare i år. Vi tar en favorit i repris tycker jag - tillägnat "nörden" på bussen.

Småstökigt? Stornördigt?

Och jag sjunger gärna men inte alltför bra...

Med de orden i headern kan det kanske tyckas en smula märkligt att jag aldrig har besökt Allsång på Skansen. Men nu har det hänt. Premiär och avslutning på samma gång. Jag, Joppe, Jonna och Fredrik var nämligen på plats på Solliden när den 30:e årgången av Allsång på Skansen tog farväl med alla de tre allsångsledarna enade på scenen.

Höjdpunkten för kvällen var givetvis Krunegårds-pojken med sin vampyrlåt. Som om jag inte har skrikit sönder mina stämband nog till den låten på typ alla förfester. Nu blev det till att skråla med trots att jag inte var i kemisk obalans. Trevligt.

Det ryktas att mitt hår syntes i bild under flashmob-valsen som vi såklart deltog villigt i - mitt i publikhavet. Måste nog spana in reprisen för att bekräfta det. Och på tal om repris: det var helt säkert inte sista gången som jag besökte allsången!

Bra skit! XVIII

En av låtarna som misshandlade mina trumhinnor allra mest under förra sommaren var Movits! låt Äppelknyckarjazz. Men för min del nådde hypen sin kulmen efter en liten och halvljummen spelning på Trästocksfestivalen -08. Sedan dess har de hunnit släppa sitt debutalbum, men det har ändå varit rätt tyst om dem. Tills nu.

För det lilla Lulebandet har nu tagit USA med storm efter ett teveframträdande i "The Colbert report". Deras skivförsäljning på Amazon har ökat med 85 000 procent och de har petat ner Eminem som bästsäljande hiphop-artist i USA på Itunes! Heeelt sjukt! I dagens Metro berättar de att de blev stannade på gatan i New York tio gånger i går!

Så efter denna framgång får man väl hoppas att de knåpar ihop något minst lika bra som deras tidigare monsterhit!

Movits! - Äppelknyckarjazz

Konsten att läsa tankar

- hur du förstår och påverkar andra

utan att de märker något -

När jag hade kommit en bit in i boken slog tanken mig:
- Fan, det här är nästan som roligt skriven kurslitteratur.
Och även om ordet ”roligt” finns med så är den meningen inte främst positiv. Tanken med men mitt lilla bokläsningsmaraton var ju att få chansen att läsa annat än kurslitteratur under sommaren. Därför säger jag redan nu att betyget på den här boken kommer bli lägre än vad den kanske förtjänar.

Titel: Kosten att läsa tankar
Författare: Henrik Fexeus
Utgiven: 2007
Genre: Fakta
Omfång: Ca 280 sidor, pocket
Varför jag läste den: Årets första impulsinköp på pocketshop!

”Tankeläsning” enligt Henrik Fexeus definition är inget annat än kommunikation som vi alla använder oss av dagligen – medvetet eller omedvetet. Icke-verbal kommunikation, kroppsspråk och psykologi. Ansiktsuttryck och ögonrörelser. Tonfall och tempo i rösten. Mer spännande än så är det inte.

Nu hade jag inte trott att den här boken skulle vara någon guide i legilimering (förmågan att dra ut känslor och minnen ur en annan persons hjärna i Harry Potter-böckerna). Men jag kunde ändå inte låta bli att bli lite besviken. Under inledningen av boken kändes det som att jag inte lärde mig något nytt. Kommunikation och närliggande ämnen är något jag kommit i kontakt med en hel del genom åren. Men visst, den här boken är helt klart en fördjupning och senare kom det även saker som var helt nytt för mig också.

Då den här boken var ett impulsinköp var det givetvis mest utsidan som lockade mig. Men lika spännande som boken ser ut på utsidan, lika tråkig känns den på insidan. Detaljlösa illustrationer återkommer för att liva upp sidorna och ett kapitel som är ägnat åt ansiktsyttryck består av en massa olika fotografier på författaren som visar de olika minerna. Fotona är svartvita och tråkiga - men mycket lärorika.

Men för att sluta vara en klankande tråkmåns så var boken väldigt roligt skriven. Hade boken varit kurslitteratur hade jag givetvis älskat den och höjt den till skyarna. Finurliga formuleringar, intressanta anekdoter och roliga bildtexter lyfte faktiskt boken en hel del. Att den är skriven på svenska ger också boken en helt annan dimension än om den hade varit översatt. Så om någon verkligen vill lära sig mer om sådant här så är det här en bok jag varmt skulle rekommendera. Men som tidsfördriv på pendeltåget tyckte jag att det blev lite av ett sömnpiller.

Betyg: 2 av 5 hjärnor. I sitt syfte var den här boken säkert jättebra. Men som läsupplevelse var den ingen höjdare. Den funkar faktiskt att sträckläsa, även om tanken givetvis är man ska lägga ifrån sig den och följa de angivna övningarna för att sakta utvecklas som ”tankeläsare”.