Grattis bloggen - två år!

En sen kväll för två år sedan satt jag i min nya studentlägenhet och startade den här bloggen. Det var kvällen innan jag skulle börja på journalistutbildningen i Sundsvall. Det var kvällen innan mitt nya liv startade.

730 dagar har passerat.
725 inlägg har författats.

Nu när jag skriver det här sitter jag i en ny studentlägenhet igen. Den ligger granne med den jag nyligen hade flyttat in i för två år sedan - och den är möblerad nästan exakt likadant. Men i övrigt är det inte mycket som är sig likt. Ofantligt mycket har hänt sedan dess. Och en hel del av det har förevigats i ord och bild här.

Tredje året på journalistutbildningen inleddes redan i måndags. Och nu inleds även det tredje året med bloggen. Då kör vi!

Bra skit! XXXVII

"Jag vet, jag är en idiot", sjunger Ludwig Bell på en av låtarna på sin ganska nysläppta skiva Jag har försökt förklara. Och nog kan man känna sig lite som en idiot när man plötsligt befinner sig innanför universitetets väggar igen och får en massa kommunikationsteorier kastade i ansiktet. Teorier man vet att man kanske borde kunna, men som man faktiskt inte har hört talas om på ungefär ett år - och som därför ligger väääldigt långt bak i huvudet.

Nu vet jag att jag inte är någon idiot, och att de akademiska termerna sakta kommer krypa längre fram i huvudet.

Att jag tipsar om just den här låten har dock inget med låttiteln att göra. Anledningen är helt enkelt att jag den senaste veckan verkligen fastnat för Ludwig Bells solodebut. Gott så.

Jag är en idiot - Ludwig Bell

Sambo-substitut

I lördags somnade jag för första gången i min nya lägenhet. Ensam. Efter att ha levt samboliv i ett drygt halvår och haft någon att dela säng med betydligt längre, så kändes det såklart lite ensamt.

I söndags slapp jag somna själv. Nåja. Det var inte så att jag hade sällskap under täcket, men väl en Johannes i en madrass bredvid. Nu ska jag inte påstå att "J-Lo" är något fullgott substitut för min ex-sambo. Men han lagar mat, diskar och håller mig sällskap framåt småtimmarna. Alltid något.

Snart får han dock flytta in i sin egen lägenhet - en trappa ner i samma hus. Så vi lär väl ses en hel del även i fortsättningen. Men då får jag fortsätta vänja mig vid att somna ensam igen.

Kvällsunderhållning!

På banan igen

Lägenheten är lagad. Internet är igång. Och höstterminens två första föreläsningar är avklarade. Plötsligt känns återkomsten till Sundsvall mycket bättre.

Organiserat kaos

Trasiga rör och miniöversvämning i köket. Ett kylskåp som vinglar värre än ett fyllo. Inget internet. Flytten tillbaka till förrådet i Sundsvall har varit allt annat än en dröm - men nu är saker och ting på plats i alla fall. Kvar återstår att få lägenheten lagad och uppkopplad. Sen kanske jag kan börja trivas där.

Farväl Farsta

Ses snart, Sundsvall!

Tidigare i kväll lämnade jag Stockholmsförorten som varit mitt hem de senaste tre månaderna. Det är min tredje flytt för i år. Och om jag och Johannes skriver uppsatsen riktigt snabbt i höst kanske det inte heller blir den sista. Puh. Hur som helst har jag inte planerat att stanna i Norrlands huvudstad någon längre period.
Så det så.

Fina färger?

Efter att ha klankat ner på moderaterna/alliansens färgval under valkampanjen var jag nästan säker på att jag skulle få någon spydig kommentar om att färgschemat på min blogg nästan är identiskt. Men ingen verkar ha lagt märke till det, puh!

För ett otränat öga skulle färgerna på bloggen faktiskt kunna se ut som moderatblå och alliansorange. Så för att distansiera mig och bli lite nördig kommer här ett förtydligande:

Färgblandning bloggorange: (C:0, M:48, Y:77, K:0)
Färgblandning alliansorange: (C:0, M:50, Y:100, K:20)

Färgblandning bloggblå: (C:50, M:20, Y:0, K:33)
Färgblandning moderatblå: (C:59, M:7, Y:0, K:0)

Ganska stor skillnad om jag får säga det själv! Men eftersom ingen påpekat något kanske det är lika bra att fortsätta låta det passera obemärkt förbi ...

Vem är Sam Mans?

Sedan moderaterna lanserade sin valkampanj har jag blivit väldigt provocerad varje gång jag gått förbi en affisch. Dock inte i av det politiska budskapet - utan av den lilla knappen som finns där. Den med orden: "FRAMÅT TILL SAM MANS".

Jag har tidigare skrivit om alliansens fula logotyp, men den här lilla knappen tycker jag är snäppet värre. Kunde inte Freddes allianspolare Jan "Flumskolan" Björklund påpekat för Mr. Moderat att man faktiskt använder bindestreck när man ska avstava ord? (Undrar om särskrivningen "till sam mans" hade blivit godkänd i ett folkpartistiskt språktest?) Men kanske finns det en baktanke med det hela. Jag får följande associationer av affischerna, om jag får lov att vara lite satirisk:

Framåt till Sam Mans, lyder alltså uppmaningen. Jaha, vem är då denne Sam Mans? Och var bor han? Varför ska jag dit och hur ska jag hitta? Hallå politiker, kan ni hjälpa mig, vilken väg ska jag välja? Nej just det, "politikerna ska inte bestämma vad folk ska välja", brukar de ju säga. Jag får väl försöka klara mig själv då, utan något stöd. Åh, tänk om jag ändå hade haft råd med en GPS, vad lätt det här skulle vara. Men fattiga lilla jag får väl irra runt i samhället och försöka klara mig på egen hand ...

Kanske symboliserar den lilla knappen moderaternas politik ganska bra ändå? Och då har vi inte ens kommit till färgvalet!

Att moderaterna de senaste fyra åren försökt försökt bli de nya socialdemokraterna har väl inte undgått någon. Att därför gömma sig och sina alliansanhängare bakom en färg som är så nära de röda som möjligt är därför ganska logiskt. Men vill man verkligen att färgen orange ska vara en symbol för sin politik? Orange är en stark signalfärg som används på till exempel kläder för fängelseinterner, trafikkoner och vissa varningsskyltar, saker man ska akta sig för helt enkelt. Och om man hade missat det hade väl åtminstone Göran "Jesus" Hägglund kunnat berätta att orange inom kristendomen står för dödssynden frosseri.

Passande eller inte? Avgör själva!

Alliansen är dock inte ensamma om att tycka att färgen orange representerar deras politik bra. Två år efter att de tog färgen till sig gjorde nämligen nationaldemokraterna samma sak!

Jag har vad som krävs!

I försvarsmaktens annonsering den senaste tiden har de ställt en fråga till mottagaren: Har du vad som krävs för att bli militär? I dagarna slår de på stort i nästa steg av sin annonskampanj och skickar ut 200 000 papperspussel till potentiella pang-pangare.

Jag såg ett nyhetsinslag om det i går och tänkte direkt att det var en jävligt rolig idé och att jag skulle vilja prova. Så när papperpusslet damp ner i brevinkastet i dag blev jag nästan som ett barn på julafton. Utmaningen var dock inte adresserad till mig, men jag fick lov att lösa den ändå. Och efter knappt tio minuter med tandborsten i mungipan hade det gigantiska pappersarket blivit ihopvikt till en kod.

Jag kände dock ingen större eufori över att "ha vad som krävs". Snarare blev jag besviken över att det gick så fort. Efter att han i tv-inslaget tillslut gett upp hade jag hoppats på åtminstone en halvtimmes knåpande! Någon jobbansökan till militären har jag dock inte tänkt skicka iväg - jag var väldigt nöjd över att över huvud taget slippa mönstra när det begav sig.

Före.

Efter.

Operation: Dygnsomställning

I dag somnade jag strax efter klockan sju på morgonkvisten. Om bara några dagar måste jag kliva upp den tiden. Gäsp!

I sju månader har jag jobbat natt. Under hela augusti har jag struntat i att ens försöka vända på dygnet under mina ledigheter. Jag har bara klivit upp före klockan tolv en enda gång under månaden. Fram till i dag. Nu påbörjar jag Operation: Dygnsomställning med full kraft.
Snart ska jag vara dagmänniska igen!

Efter knappt fyra timmar i sovande tillstånd ringde väckarklockan. 11.00. Min kropp skakade och hatade mig när jag klev upp. På måndag börjar första föreläsningen 08.15. Jag hoppas min kropp hatar mig lite mindre då.

Jättegäsp - inte helt ovanligt för tillfälllet.

Utloggad

Zorro fick sluta cirkeln. När jag började på Sportbladet som praktikant för snart sju månader sedan var det första jag redigerade en spalt om speedwayföraren Magnus "Zorro" Zetterström. I natt, när jag jobbade mina sista timmar dök denna Zorro åter upp i en spalt på en av mina sidor. Jag valde samma bild på honom som jag hade den där första dagen i februari - enbart av nostalgiska skäl.

Sista natten firades i äkta Sportbladet-anda med rosa tårta och en sista svettig pingisturnering på våning nio. Men nu har jag loggat ut och lämnat redaktionen. Sagt hejdå. Tråkigt. Sorgligt. Vemodigt. Jag hoppas att jag kommer tillbaka.

Cirkeln är sluten.

Packad

Nu börjas det igen. Flyttpackning. I morgon lämnar första lasset med grejer lägenheten och på fredag är det även dags för oss att fly Farsta. Men andrahandsflyttar från möblerade ställen är ju faktiskt väldigt smidiga - på bara ett par timmar har jag i dag lyckats packa ihop allt som jag inte behöver under de kommande fyra dagarna. Endast en väska står nu opackad.
Slutet för denna Stockholms-sejour är nära.

Nedräkning 1: 2 jobbnätter kvar.
Nedräkning 2: 2 dagar till sista jobbnatten.
Nedräkning 3: 5 dagar till inflytt i Sundsvall.

Rap-rekapitulation

För er som plötsligt ser namnet Julian Assange på varenda tidning och socialt medium som ni råkar skymta förbi, men inte riktigt har koll på bakgrunden om wikileaks vs den amerikanska staten - här kommer en sammanfattning.
I ett humoristiskt rap-format leverar Robert Foster en riktigt rolig rekapitulation. Lyssna, lär och le!

Wikileaks vs The Pentagon - Rap News

Underbar film under bar himmel

En liten del av publikhavet.

I kväll var jag på en lite annorlunda biovisning. På Rålambshovsparkens gräsmatta satt jag och några tusen andra under bar himmel och tittade på premiären av I rymden finns inga känslor. Efter min första utebio kan jag väl säga att fenomenet var sådär. Det blev kallt och jag fick ont i ryggen av att sitta på marken. Så till nästa gång ska jag ta med mig en strandstol och en filt. Och lite mer tilltugg också så blir det nog perfekt!

Filmen i sig var dock allt annat än sådär.
Den var underbar!

En varm romantisk komedi som man verkligen blir glad av att se - och stundtals även berörd på andra sätt. Den har verkligen ett eget uttryck och känns fräsch bland alla andra svenska produktioner inom genren. Dessutom med en annorlunda handling som kretsar kring en kille som har Aspergers syndrom. Det känns skönt att kunna få skratta åt annat än filmer som går ut på att Peter Magnusson klantar sig (och dylikt).

Tyvärr har det blivit ett stort rabalder för att Simon, huvudrollskaraktären med Aspergers, inte beter sig som en typisk kille med den diagnosen ska bete sig. Men då har folk missuppfattat syftet med att göra underhållning. Komedier skildrar väldigt sällan verkligheten. Jag tror inte att de som sett Bröllopsfotografen tror att alla värmlänningar är som han i filmen. Och alla förlorade tvillingbröder beter sig nog inte som i Bröderna Karlsson. Och jag tror faktiskt inte att särskilt stor del av publiken till I rymden finns inga känslor tror att det är vanligt att människor med Aspergers syndrom gömmer sig i en soptunna när de blir upprörda.

Jag kan dock förstå att det finns invändningar och skulle kunna debattera för- och nackdelar med en sån här porträttering länge, men det skulle vara att flytta fokus från det väsentliga. Nämligen att den bästa svenska komedin på ett bra tag börjar visas på biografer över hela landet den tredje september - och att alla borde gå och se den! Andreas Öhman har verkligen gjort en strålande långfilmsdebut och jag ser fram emot mer från honom!

Jimmie "Big Brother" Åkesson

I kväll drog årets valrörelse igång på allvar!
Nåja, varken Fi eller SD kommer väl inte ha några större roller de kommande veckorna, men debatten mellan Gudrun Schyman och Jimmie Åkesson var ett riktigt startskott på den flod av hetsiga debatter som väntar oss.

Flest personpåhopp stod faktiskt den rutinerade räven Schyman för, med uttalanden som: "Du är så okunnig att det är ganska genant att prata med dig om de här frågorna!" och "Du har ett kunskapsförakt som jag tycker är pinsamt."
Kul att höra, go Gudrun!

Det mest intressanta förslaget som lyftes fram var en av Jimmie Åkessons idéer för hur man ska förebygga våldtäkter. Han sa i debatten att: "Vi kan se till att ha kameraövervakning på ställen där det är väldigt vanligt med våldtäkter."
Ännu en anledning att inte rösta på Sverigedemokraterna alltså. För eftersom 60 procent av alla våldtäkter begås i hemmet är det väl där han i första hand borde sätta in övervakning. En kamera i alla svenska sovrum - direktkopplade till FRA. Då får de både lite mer arbetsuppgifter och lite underhållning som jobbförmån! Och den svenska befolkningen kan känna sig trygg.
Alla är nöjda och glada. Not.

Gudrun vs. Jimmie

Galning eller geni?

Under lite planlöst surfande hittade jag följande citat:
"I used to think the brain was the most wonderful organ in my body. Then I realized who was telling me this."

Finurligt sagt, tänkte jag. Undra vem som har formulerat de orden? Kanske någon gammal filosof eller författare? Jag googlade. Svaret löd: Emo Phillips. För er som, precis som jag, aldrig hört talas om människan förut kan jag berätta att han inte var någon filosof. Inte i den klassiska bemärkelserna i alla fall. Emo är en ståupp-komiker som slog igenom innan lilla jag ens var påtänkt. Nu har jag suttit och fascinerats framför gamla klipp från denna skruvade man och tänkte dela med mig lite.

Det som jag reagerar mest på när jag tittar på denna vidrigt roliga komiker är att många av hans skämt i dag skulle klassas som Fritzl-referenser. Grejen är bara den att Emo framför sina skämt året innan Josef stängde in Elisabeth i den där källaren i Österrike, vilket kanske säger en del om hans sjuka humor.

Just det, känsliga tittare varnas ...

Välbehövlig vila

Det var väldigt länge sen sist - men i kväll hände det.
En helt oplanerad kväll.
När jag började på Aftonbladet i februari ägnade jag väldigt många av mina lediga kvällar åt att bara vila. Nattjobbet med stress och press gjorde att de där fyra- och femdagarsledigheterna ofta passerade utan några större ansträngningar. Men ju mer det nya jobbet blev vardag, desto mer orkade jag hitta på under ledigheterna.

När jag nu försöker komma på när jag senast ägnade en hel kväll åt att bara vila, då får jag klia mig i huvudet ordentligt. Det var inte den här månaden i alla fall. Och det har märkts. "Personligt rekord i trötthet" är ord som lämnat mina läppar ett antal gånger de senaste dagarna. Men i kväll var det alltså dags.

Hur tillbringade jag då min ensamma och oplanerade kväll? Jo, med en långdejt i soffan med Svt. Rapport, Doobidoo, Aktuellt, Sportnytt, Friidrotts-SM, Nightmares and Dreamscapes, Lucky Number Slevin och nu medan jag författar detta inlägg står Tom Alandh på i bakgrunden. Det har inte blivit många steg från soffan i kväll ... Väldigt välbehövligt!

Några av dem som underhållit mig på dejten.
(Något gubbig dejt kanske, men Lucy Liu och Claudia Galli var ju faktiskt med på ett hörn också.)

Blogg- och dalbanan

Det här med bloggmotivation är en jävla berg- och dalbana alltså. Från att under första halvan av månaden haft mer idéer att skriva om än jag haft det senaste halvåret tog det plötsligt tvärstopp. Antar att jag vilar mig i form och sakta tuggar mig upp mot nästa bergstopp på blogg- och dalbanan.

Inläggsfrekvensen är för övrigt en grej jag beundrar med alla fjortisbloggare à la Blondinbella där ute (som jag givetvis inte läser). Att kunna leverera fem till tio inlägg om dagen är imponerande. Att de sedan mest handlar om smink, kläder och helt ointressanta vardagshändelser - givetvis skrivna på dålig svenska - är dock en sak som gör det hela lite mindre imponerande.

Att kontinuerligt kunna pressa fram en handfull inlägg om dagen är inget jag direkt strävar efter. Ett inlägg om dagen, kanske två eller möjligtvis tre om idéerna sprudlar, tycker jag räcker gott.
Vi får väl se när den bloggformen infinner sig igen.

Äntligen! Neej!! Jaaa!!! Vad i helvete?!?!

Det var en premiär som innehöll många känslor. Alldeles för många känslor. Och känslan efter matchen var inte särskilt positiv - trots att det slutade med en mer poäng än vad jag trodde i halvlek. Konstigt hur det kan bli. Verkligen konstigt.
Men vi tar nya tag om en vecka igen - det är ju trots allt 37 matcher kvar av den här säsongen ...

Noterbart från gårdagens match var att fyra av fem sportredigerare kom in över en timme tidigare till jobbet för att inte missa en minut av Liverpool-matchen! Alla hade dock inte sina sympatier hos hemmalaget.

I kväll avslutas första omgången.
Kvällens drömrubrik är:
MAGPIES MIRAKEL
Superjämn, allittererande - och beskriver precis det jag vill ska hända i kvällens match.
(Eller vad säger du Hassel?)

Äntligen!

Tottenhem-Manchester City.

Jag hejar inte på något av lagen.

Det står 0-0 i halvtid.

Men ändå är det så obeskrivligt mycket roligare än allsvenskan! Äntligen lite riktig fotboll på tv. Nu kan vår inhemska liga ta och lägga ner för säsongen. Det är ju ändå bara två danska lag som slåss om segern ...

Men i morgon 17.00 börjar säsongen på allvar!

Nedräkningarna fortsätter - sista jobbhelgen

När jag åkte till jobbet i går såg det ut som det brukar göra i tunnelbanan en fredag när folk slutat jobba för veckan. Var och varannan person satt med lila kassar med klirrande innehåll.
I vanliga fall brukar det kännas lite motigt att åka till jobbet när alla andra blir lediga - men i går kändes det inte tungt alls. Dels för att jag efter ett halvår har lärt mig att det är faktiskt jävligt kul på jobbet under helgerna - och dels för att det faktiskt är min sista jobbhelg för i sommar. Förmodligen för resten av året också.

I Sundsvall kommer jag förhoppningsvis ha all tid i världen att ta igen alla "förlorade" helger under våren. Att plugga varje helg låter ju onödigt i alla fall!

Nedräkning 1: 6 jobbnätter kvar.
Nedräkning 2: 10 dagar till sista jobbnatten.
Nedräkning 3: 14 dagar till inflytt i Sundsvall.
(Shit! Sundsvall om bara två veckor alltså!)

Uppföljning: System är fortfarande stängt

I dag sköt min besökskurva på bloggen i höjden. Anledningen är mitt föregående inlägg om skatteverket. Det blogginlägget blev tydligen väldigt populärt - på just skatteverket! Från två olika länkar på deras intranät har nästan 40 personer kikat in på bloggen.

Roligt, givetvis, men samtidigt kan jag inte låta bli att undra varför ingen av dessa har orkat besvara min fråga. Varför har skatteverket stängt sina nättjänster två timmar varje natt? Jag föreställer mig två möjliga scenarion.

Scenario 1: Någon på skatteverket snubblar över mitt blogginlägg på morgonkvisten. Denna godhjärtade tjänsteman tycker att det är hemskt att hans myndighets tjänster inte fungerar nog tillfredsställande. Han lägger upp en länk på intranätet och ber sina kollegor om hjälp för att besvara min fråga. Anställd efter anställd läser och begrundar mitt inlägg - men ingen vet varför det ligger till som det gör. Frågan förblir ett mysterium även på skatteverkets kontor.

Scenario 2: En PR-strateg gör sin rutinmässiga googling när han kommer till jobbet, för att se vad medborgarna tycker om hans kära myndighet. Han hittar mitt blogginlägg och skiner upp. Stolt publicerar han en länk på intranätet med texten: "PR-strategin fungerar - vi befäster vår position som landets minst omtyckta myndighet. Och få nu inte för er att ge den här killen något svar, för ni vet vad vi har sagt: Vill ni vara serviceminded kan ni söka jobb på Hemköp istället!"

Något i den stilen, eller vad tror ni?

Systemet är stängt?! Vad i helvete?

Att jobba natt har både för- och nackdelar. En av nackdelarna är att många saker är stängda under en stor del av ens vakna tid. Det är till exempel svårt att springa ut på "lunchrasten" och köpa något att äta när man helst inmundigar sin mat vid midnatt. Och fenomenet after work är lite svårt när man slutar jobba efter att krogarna stänger för natten.
Men trots att jag är van vid att öppettider inte är anpassade efter min dygnsrytm kunde jag inte låta bli att bli uppriktigt förvånad när jag möttes av följande meddelande när jag skulle anmäla den förestående flytten på skatteverket.se:

Nog för att jag inte lägger mig före 02.00 - men vafan?

Varför har man öppettider på nättjänster?

Great minds think alike

För någon vecka sedan, jag tror det var i Expressen, såg jag en fråga från en läsare. Läsaren tyckte att det var konstigt att det ofta var samma nyheter på kvällstidningarnas etta och löp och undrade därför om Aftonbladet och Expressen snackade ihop sig om saken kvällen innan.
Skrattretande tyckte jag, såklart. Varför skulle man snacka ihop sig med sin enda direkta konkurrent om de enskilt viktigaste faktorerna för att sälja extra lösnummer? Jag har svårt att till exempel se Volvo och Saab avslöja kommande pr-satsningar för varandra. Och skulle någon anställd göra det är det förmodligen ett brott mot tystnadsplikten med en fot i arslet som följd.
Nog för att en kvällstidningsredaktion är en speciell plats att jobba på - men så annorlunda mot andra vinsthungriga företag är det förmodligen inte.
Men det är klart, ibland kan jag förstå att människor som inte på något sätt är insatta i mediebranschen kan börja fundera. I dag är andra dagen i rad som kvällstidningarna har samma etta-nyhet, och i går tog även löpen upp samma nyhet ...

Nyheterna man valde att satsa på i går (ett blogginlägg av Laila Bagge och Mia, 39, biten av en hund) låter jag dock förbli okommenterade ...

Allting ligger i betraktarens ögonhålor

"Tillslut blev det nästan obehagligt. Det kändes som en sexuell anspelning. Jag blev förbannad. Man kan fråga sig vad det är för samhälle vi lever i egentligen och hur kvinnosynen ser ut!"

Vad kan detta handla om måntro?, undrar kanske ni som inte läst den här artikeln. Jo, den handlar om en kvinna som anmält den här reklamen för osten Jarlsberg, som påstår att "Smaken sitter i hålen". Jag skrattar mig genom artikeln och frågar mig vad det för samhälle vi lever i egentligen, och hur hennes kvinnosyn ser ut - hon som verkar associerar alla hål hon kommer i kontakt med till det kvinnliga könet.

Efter anmälen ska Konsumentombudsmannen nu se om reklamen bryter mot någon av följande regler. Reklamen får inte:
* vara felaktiga, tvetydiga eller vilseledande.
* Ge tvivel om andra varors säkerhet eller lämplighet.
* Uppmuntra till överkonsumtion.
* Ange att en balanserad och varierad kost inte kan ge lämpliga mängder näringsämnen.

Och precis när jag läser de raderna hör jag en annan reklamslogan på teven: ”Man ska alltid äta Felix tomatketchup till allting – var dag.” Så till kvinnan i artikeln, alternativt någon annan lite mindre feministisk rättshaverist, läs punkt tre och lycka till med anmälan. Ni behöver inte credda mig när ni vinner målet!

Hoppas mardrömmen aldrig blir verklighet

Jag hatar att göra fel. Sån har jag nog alltid varit - och det var nog ännu värre förut. Under högstadieåren kunde jag få 99 rätt av 100 på ett prov och tycka att det var ett fel för mycket. Perfektionisten i mig finns absolut kvar, men min realistiska sida har vuxit sig lite starkare med åren. Och tur är väl det.

Jag har ett tidvis ganska stressigt jobb och det är väldigt lätt att det blir lite fel här och där. Varje natt är det tiotusentals tecken text och en hel del bilder från ett antal reportrar och fotografer spridda över världen som ska hanteras på bästa sätt.

Under jobbpasset som gått kan jag räkna upp en handfull fel som jag gärna hade rättat till innan sidorna gick i tryck. Inget jag ligger sömnlös över - och förmodligen inget som 99 procent av läsarna märker - men väl irriterande.

Min mardröm är dock att göra ett riktigt stort fel.

Typ så stort att Resumé skriver om det, som NSD:s lite lätt annorlunda rubrik på webben i dag.

Resumés rubrik på sin artikel, "Mardrömspubliceringen", är med andra ord välfunnen. Den bet åtminstone väldigt bra på mig!

Visst kan jag skratta gott när jag läser det och dylika pressgrodor. Men där bakom skratter döljer sig tanken att nästa gång skulle det kunna vara jag. Hemska tanke. Då skulle perfektionisten i mig ge mig många mentala smiskar en bra tid framöver.

Annorlunda var ordet!

Ett spännande halvår har passerat

För precis sex månader sedan gjorde jag min första dag på Aftonbladet. Innan den dagen hade jag aldrig ens jobbat på en riktig tidningsredaktion - och nu skulle jag plötsligt vara på Sveriges största tidning.
Hur hamna jag där egentligen?
Men så här ett halvår senare kan jag konstatera att det gick väldigt bra ändå.

Som sportredigerare har jag hunnit få jobba med ett vinter-OS, ett fotbolls-VM, ett roligt hockeyslutspel ett misslyckat friidrottsmästerskap och den hittills målfattigaste allsvenska säsongen genom tiderna. Och mycket, mycket annat.

Spännande, givande och roligt är tre ord som skulle kunna sammanfatta min tid på de rosa sidorna. Och nu har jag bara tio nätter kvar på redaktion.

Efter min kommande comebacken i Sundsvall, som förhoppningsvis bara varar en termin, skulle jag gärna komma tillbaka. Vi får se hur det blir med den saken. Men till redaktionen vid Globen kommer jag nog aldrig tillbaka. För det är inte bara jag som ska flytta inom en snar framtid. Och när jag tänker på Aftonbladets stundande flytt känns plötsligt mina framtida flyttar ganska enkla vid en jämförelse ...

Nedräkning 1: 10 jobbnätter kvar.
Nedräkning 2: 16 dager till sista jobbnatten.
Nedräkning 3: 20 dagar till inflytt i Sundsvall.
(Ja, jag gillar nedräkningar!)

Angående den jobbiga facebook-statusen

För ganska precis två år sedan la jag till en ny kontakt på msn. Hon hette Johanna och skulle precis som jag snart börja på journalistutbildningen i Sundsvall. Vi chattade ett tag och insåg att vi även hade en del annat gemensamt. Båda hade till exempel bott i Frankrike. Jag i Aix-en-Provence, hon i Paris. Själv hade jag aldrig varit i Paris och skrev lite på skämt något i stil med: ”Men vad bra, då kan du vara min privata guide i Paris någon gång!”

När år 2010 inleddes stod vi på Champs-Elysées och kysstes.

Därimellan hann det hända en hel del saker. Många magiska stunder med mycket pirr i magen. Stunder av skratt och stunder av gråt. Stunder av dans, fest och ett evigt transporterande av saker mellan våra studentlägenheter. Stunder jag aldrig vare sig vill eller kommer att glömma. Men nu har alltså våra stunder tillsammans tagit slut. Åtminstone våra stunder som ett par. Från och med nu kommer våra stunder tillsammans vara som kompisar. Som det var när vi för två år sedan flyttade till Sundsvall för första gången – fast ändå väldigt annorlunda, såklart.

I drygt ett och ett halvt år har jag och hon varit vi. Det senaste halvåret har vi även bott tillsammans. Och utåt har det nog sett ut som om allt har varit frid och fröjd – för vi har trots allt haft det bra hela tiden.

Så vad hände då? Det är lite svårt att sätta fingret på, men de där magiska och pirrande stunderna försvann med tiden och till slut insåg vi att vi blivit två kompisar som bodde i samma lägenhet. Nåja, fortfarande mer än vanliga vänner – men ni fattar. Så efter många veckors grubblande tog vi det jobbiga beslutet.

Tankarna är många nu, men det här är ungefär så personlig som jag vill och orkar vara på bloggen.

Nu ska jag och hon gå vidare i livet på egen hand. Men våra vägar kommer inte att skiljas åt – åtminstone inte än på ett tag. Vi kommer att fortsätta bo tillsammans månaden ut som planerat. Sedan väntar en flytt som gör att vi istället kommer bli grannar i Sundsvall. Tänk om man inför varje flytt kunde veta på förhand att man skulle få så bra grannar!

Vadå sommar och sol?

I dag har Skellefteå AIK sin första isträning. Och nog för att jag är 80 mil från Skellefteå Kraft Arena så känns det ändå väldigt bra att säsongen börjar närma sig på allvar. Nedräkningen har redan börjat på hemsidan - 42 dagar till premiären! Efter två väldigt lyckades säsonger har jag en bra känsla i magen för det som komma skall. Jag väntar med spänning!

Bra skit! XXXVI

I veckan släppte sjumannabandet Den svenska björnstammen från Norrköping sin första EP. Fem låtar ganska bra dansmusik på svenska. Märkligt tilltalande på något sätt. Familjen och Maskinen får konkurrens på landets dansgolv när det ska spelas något på modersmålet i höst.
Bästa dansmusiken på EP:n Dansmusik är låten Dansmusik. Vissa gånger behöver det inte vara svårare än så. Musikvideon lämnar dock en del övrigt att önska.

Den svenska björnstammen - Dansmusik

Inception - se den!

The Shawshank Redemption och The Godfather är de enda två av världens alla filmer som ligger före Inception på IMDB:s topplista. Det säger en hel del. Jag tänker inte diskutera om den är värd denna pallplacering eller försöka beskriva den upplevelse och de känslor som filmen gav mig. Jag tänker kort och gott bara komma med en liten uppmaning: Se den!

Tobbe tänker till igen

Nej, jag har inte särskilt mycket för mig på mina lediga nätter nu för tiden. Twin peaks-boxerna är slut och lovefilm-abonnemanget är uppsagt. Och tv-tablån suger (eller kanske mest kanalutbudet).
Det känns som att jag har läst alla bloggar och skannat alla tidningar på nätet. Facebook är ganska inaktivt på natten och bredbandsuppkopplingen är bara lite för seg för att till fullo kunna njuta av alla play-kanalerna. Och motivationen för att faktiskt göra något vettigt (typ skriva en bok eller så) infinner sig aldrig riktigt. Med andra ord: tips på natt-aktiviteter (som inte stör en sovande sambo alltför mycket) mottages tacksamt!

En tanke slog mig i går ...

... och den tanken sa att jag har alldeles för lite bilder här på bloggen nu igen. Så här kommer en - bara för att.

Bloggbegravning - en liten minnesstund!

Nej, den här bloggen ska inte gå i graven. Inte än.

Under veckans gång har jag städat upp lite bland de digitala spår som jag lämnat efter mig på internet genom åren.
Vad är grejen/Signerat Söderlund är faktiskt min femte blogg på ungefär lika många år - så det har blivit en hel del ord utspridda för världen att ta del av.

Min första blogg skapades i en datasal på Anderstorpsskolan. Jag vill minnas att det var efter en lektion i Datorkunskap (det där ganska onödiga ämnet där alla elever numera är bättre än läraren) och att Susanne var en av de största pådrivarna för att jag skulle börja blogga. Bloggen dog och begravdes ganska snabbt. Jag minns inte ens vad den hette.

Min andra blogg - blandhatattackerochnakenchocker.blogg.se - blev lite mer långlivad. Folk klagade på det krångliga namnet men skrattade åt inläggen. Jag hade hittat någon form av nisch som underhållande tidningsnörd - även om innehållet var väldigt varierat. Sedan några dagar tillbaka är även denna blogg ihjälslagen och blogg.se-kontot avslutat, nästa tre år efter att det sista inlägget skrevs.

Min tredje blogg hette aix-aix-aix.blogspot.com. Jag tog studenten och flyttade till en stad vid namn Aix-en-Provence i södra Frankrike. Jag ledsnade på blogg.se och flyttade över till en ny domän. Bloggen hade av naturliga skäl ett slutdatum redan när den startades. Men som min vän och dåvarande "sambo" Annika någon gång lär ha sagt: "Varje ny tid i livet kräver en ny blogg!"
Bloggen ligger fortfarande uppe i väntan på att jag ska bevara inläggen på något trevligt sätt innan den går i graven för gått.
När jag kom hem från från Aix, som staden kallas i folkmun, insåg jag till min besvikelse att ingen förstått ordleken i namnet.
"Aix" uttalas precis som bokstaven "X" - alltså: XXX.blogspot.com. Jag tyckte det var väldigt roligt och passande för en 18-åring som flyttat hemifrån, till staden Aix, och plötsligt kan handla vin för tio kronor flaskan. Men alla andra tyckte bara att jag ännu en gång skaffat mig ett krångligt bloggnamn ...

Min fjärde blogg blev en uppföljare på min andra, men på blogspot-domänen. Jag lyssnade alltså inte på klagomålen om krångliga adresser, utan startade upp blandhatattackerochnakenchocker.blogspot.com. Jag fortsatte att ironisera över medieinnehåll och roa mina alltför få läsare så gott jag kunde. Bloggen lades ner förrförra sommaren, efter bara ett drygt halvår. Sedan några timmar ligger bloggen i koma efter en brutal misshandel (läs: är lösenordsskyddad). Jag känner inte längre att jag kan stå för allt som stod på bloggen. Mycket har förändrats på två år. Samtidigt vill jag inte att inläggen helt ska raderas och falla i glömska som med mina två första bloggar - så det får vara så tills vidare.

Min femte blogg är den ni läser nu. Den startades natten innan jag skulle börja journalistutbildningen i Sundsvall. Jag tröttnade ganska snabbt på "Vad är grejen"-temat på inläggen. Dels för att det var lärarnas ledord på utbildningen, samt att jag insåg att jag omedvetet kapat en mer känd bloggares idé. Bloggen döptes om till Signerat Söderlund, men ligger kvar på samma URL. Det är den blogg som jag haft igång längst och publicerat flest inlägg på. Och så kommer det fortsätta vara - ett tag till i alla fall.

Förutom att jag mer eller mindre dödat två av mina gamla bloggar under veckan har jag även haft ihjäl min micro-blogg.
Tobbe som twittrare blev inte långlivad. Några veckor och 33 tweets efter starten orkade jag inte mer. Det gav mig inget som inte bloggen och facebook redan ger. De gamla uppdateringarna är raderade men kontot lever vidare - för ibland kan det ju vara kul att läsa vad andra skriver där.

Efter detta digital massmord känns mitt uppkopplade jag lite bättre i själen. Lite färre illa formulerade tankar med ibland tvivelaktigt innehåll att behöva bry sig om. Men det känns också lite sentimentalt att vissa saker är borta för alltid.

Förortsfoton - fuck it!

Ja, jag kan känna igen ett misslyckande när jag ser ett. Den så kallade följetongen som jag drog i början av månaden blev inte särskilt långlivad. Syftet med följetongen formulerade jag med orden: "Mobilbilder med någon anknytning förorten - givetvis helst med en gnutta humor också. Det kan ju behövas när man bor här ute i förorten..."

Det visade sig snart att det här med humor inte var det lättaste kriteriet att uppfylla. Jag har verkligen försökt pressa fram roligheter ur min omgivning. Jag funderat, fantiserat, strosat och spanat - men utan någon större framgång. Jag kan helt enkelt inte hitta så mycket underhållande att sprida från Farsta till omvärlden. Motsatsen finns det dock gått om!

Som med alla problem försökte jag till och med rådfråga google. Jag sökte på "humor + förorten" och klickade på första träffen. Resultatet blev: "Server error - the resource cannot be found."
Det fick helt enkelt bli droppen. Förortsfoton läggs härmed ner.

Nu är det mindre än en månad kvar till flytten från förorten. Den tillbaka till Sundsvall. Drakstaden är kanske är kanske inte heller den roligaste platsen på planeten - men man vet i alla fall ungefär vad som väntar när man kommer tillbaka till Dalgatan.