Jag har blivit en stockholmare-light

Jag, som den lugna norrlänningen jag är, har många gånger skrattat högt åt stressade Stockholmare som lever i sina bubblor och blir irriterade över diverse småsaker. Som att bli förbannad över att missa tunnelbanan. Hemma blir väl knappt någon ens irriterad om bussen (ja det finns ju inga andra kollektiva färdmedel där) är fem minuter sen. Och på den tiden har redan en ny avgång kommit och gått i tunnelbanan.

Men det nollåttorna är mest kända för att gnälla på är väl ändå folk som står på fel sida i rulltrappan. För oss som bara upplevt denna oskrivna regel genom en vass armbåge i sidan under en shoppingweekend i storstan, ja vi tycker nog att stockholmarna är onödigt griniga på den punkten. Jag tyckte att SL:s aprilskämt om att de infört förbud om att stå stilla på vänster sida i rulltrappan var bland det roligaste någonsin (bilden). Särskilt eftersom många i huvudstaden tyckte att det var väldigt välkommet att det blev en officiell regel.

Omgivningen man lever i påverkar dock alltid människor och jag är inget undantag. Redan under min tredje vecka som "stockholmare" kunde jag inte låta bli att bli jävligt irriterad på en dansk familj som tog upp hela rulltrappan! Det bubblade inom mig - mitt pendeltåg går ju om fyra minuter!!

Men samtidigt som jag stod där och småkokade så tänkte jag att det där hade lika gärna kunnat vara jag för inte alltför länge sedan. Efter att ha kollat så att det inte var någon bakom mig så stod jag snällt och väntade hela vägen upp som den lugna norrlänning jag är innerst inne.

(Sen sprang jag genom hela centralstationen till tåget.)

Skrattar bäst som skrattar sist?

Jag satt och kikade lite på SJ-resor från Stockholm till Falun på lunchen, och hittade plötsligt en jättebillig biljett som dessutom var helt perfekt i tid. 101 kronor kostade den bara. Jag klickade vidare en aning och kom till sidan med tillval. Vanligtvis brukar jag aldrig ens tänka på att klicka i rutorna för att kunna boka om eller få pengarna tillbaka, men bara för att det egentligen inte är spikat att jag ska till Falun då så kollade jag vad det kostade.

Resa som kan ombokas: 38 sek

Resa som kan återbetalas: 102 sek

Ja, ni som har läst uppmärksamt inser nu det roliga. Man har alltså möjlighet att betala 102 kronor extra för att kunna få tillbaka 101 kronor om man ångrar sig. Snacka om bra affär!

Jag vet inte om hela skiten var ett stort misstag från SJs sida, för innan jag hade skrattat klart åt detta faktum och delat med mig av lustigheten med arbetskamraterna, ja då var den billiga biljetten plötsligt slut!

Tacka mig för det varma och soliga vädret

... jag köpte nämligen ett nytt paraply förra helgen.

Skynda att älska

Bästa boken hittills! Tog endast två dagar att läsa ut - den var liksom lite svår att lägga ifrån sig.

Titel: Skynda att älska
Författare: Alex Schulman
Utgiven: 2009
Genre: Biografi
Omfång: 227 sidor, inbunden.
Varför jag läste den: Hade funderat på att läsa den ett tag, blev tipsad om den på bloggen och fick den sedan av Johanna för ett par helger sedan.

Alex Schulman kan skriva, den saken är det inget snack om. Jag följde länge hans blogg och lät mig underhållas av diverse högt och lågt. Jag läser hans krönikor och roas av vitsiga elakheter och bitska kommentarer.

Men den här boken är inte likt någoting som jag någonsin läst av Alex Schulman.

Skynda att älska är en självbiografisk skildring av Alex Schulmans relation till sin far. Ja den handlar egentligen mer om Allan Schulman än om Alex själv. Denna far-son relation är inte som alla andra, utan har egentligen hela tiden varit en nedräkning mot Allans död. Men en tid fylld av kärlek och ömhet. Redan som tioåring insåg Alex att det var han som snart skulle få iklä sig papparollen och ta hand om sin fader när han inte orkade mer.

Alex är bra på att väcka känslor, men aldrig tidigare sådana här känslor. Personer som har nära till gråt bör bunkra upp med näsdukar, för det är tidvis en väldigt gripande berättelse.

Boken växlar mellan nutida besök på barndomstorpet och samtal med terapeuten Leo, med minnesbilder och anekdoter från uppväxten. Man kommer hela tiden Alex och hela familjen Schulman väldigt nära in på livet. Jag har genom åren följt fyra olika familjemedlemmars personliga bloggar (Alex, brodern Calle, mamma Lisette och svägerskan Ninni), men aldrig har de skrivit något så här självutlämnande.

Skynda att älska är en mycket välskriven bok med precisa dialoger och vackra tillbakablickar som borde kunna beröra alla på något plan. Bäst hittills i sommar och en bok jag varmt kan rekommendera.

Betyg: 4 av 5. Även om boken är väldigt bra så sticker den egentligen inte ut särskilt mycket. Den är skriven efter en klassisk mall och saknar det lilla extra. Därför får den inte full pott, trots att den är en väldigt välskriven och fin berättelse.

Fotnot: Allan Schulman dog år 2003. Han blev 84 år gammal - då var Alex 27.

Tack för underhållningen

Ett dygn har gått. Mycket har skrivits, mycket har sagt och jag har inget nytt att komma med. Men å andra sidan kan man inte skriva nog om denne man och jag känner att jag vill uttrycka det med mina egna ord.

Jag har aldrig egentligen varit någon person som har haft idoler. Idrottsmän som Jonathan Edwards, Michael Owen och Peter Forsberg har jag sett upp till under min uppväxt. Men utanför sportens värld har det nog bara funnits en, och om ni inte har gissat det än så heter han Michael Jackson. Eller hette.

Det underbara med att vara liten är att man inte behöver veta allt. När jag började lyssna och titta på MJ så visst jag inte mycket om hans privatliv. Och mycket hade heller inte uppdagats då. Men man kan ju inte begära att man ska se på världen med lika blåa och oskyldiga ögon som jag gjorde då. Jacko lärde mig att visa långfingret för folk under ett scenframträdande - det dröjde då länge innan jag förstod vad ett rest långfinger faktiskt innebar.

Det ger lite perspektiv.
För mig personligen har nog både en stor del av mitt musikintresse och dansintresse kommit från denna märkliga man.

Tack.

Men när pop-perfektionisten blev ett pedofilanklagat plastikfreak som påtvingat provrörsbefrukningar på sin fru, ja då rasade en del av fasade även för mig.

Hur konstig har än var privat, hur vit hans mörka hud än blev och hur många gånger hans näsa än föll av, så kan det ändå inte ta ifrån honom allt det fantastiska han har åstadkommit i sin karriär. Han är och kommer alltid förbli King of Pop.

Jag tycker det är synd att han inte fick ta det avsked han hade planerat i sommar. Men tack för den underhållningen vi fick!

-------------------------------------------------

Det känns lite makabert att blanda in fotboll i det här inlägget (mer än jag redan gjort), men det är även några andra som i en mycket närmre tidsperiod har bjudit på stor underhållning och som skapat rubriker i dag. Och det var verkligen nära en sensationell vändning i värsta Liverpool-klass.

Men.

Stolpen stoppade Sverige.

"Det nya landslaget" blir dock snart en del av det stora och underhållningen från deras sida kommer förmodligen att fortsätta många år till, men tack för den här gången.

En utsikt man aldrig blir mätt på

Att jobba i glashuset vid slussen innebär att man har en ganska hyfsad utsikt, minst sagt. Men vyn inne från redaktionen slogs med hästlängder i dag på lunchen. Vi gick och köpte oss varsin sallad och åkte sedan med hissen ända upp och avnjöt den på taket av glashuset. Vilken utsikt! Med en gassande sol och en fläktande vind satt vi och mådde gott medan vi åt vår sallad.

Tyvärr har jag inte haft med mig systemkameran till jobbet än, men några halvkassa mobilbilder kan jag bjuda på, så ni förstår vad jag pratar om!

Utsikt till vänster: Slussen och gamla stan.

Utsikt till höger: Skansen och grönan (i vänsterkant)
och inte ett moln så långt ögat kan nå.

Utsikt upp: Några plan (Gripen/Viggen?) som hade kul
och flög i formationer alldeles ovanför våra huvuden!

Lunchen blev vi väldigt mätta på. Men när vi var klara stod vi kvar och blickade bort mot horisonten ett bra tag. För den utsikten är svår att få nog av.

Sommarjobbet kommer ta livet av mig!

Metros etta i dag.

Det här är inte en nyhet man gärna vill läsa på väg till sommarjobbet. Jag som tyckte att jag hade lyckats få ett ganska lugnt och inte alltför stressigt jobb i sommar - men det räcker tydligen inte. Minst fyra veckors sammanhängande ledighet måste man ha för att inte dö i hjärtinfarkt. Jag har som mest fyra dagar. Och då är helgen inräknad.

Jag har ju faktiskt känt mig lite hängig de senaste dagarna... 

Är det döden som börjar knacka på redan måntro?

Uppfinningsrik matematiker sökes

Så mycket sol.
Och så mycket sport.
Och så mycket tid som ska spenderas på jobbet.
Och bara 24 timmar per dygn.

Jag får inte riktigt den här dygnsekvationen att gå ihop på något tillfredsställande sätt. Man går alltid miste om något helt enkelt.

Man ska visa vem som är schäf

Jag har varit allergisk mot hundar ungefär så länge jag kan minnas. Därför har jag under min uppväxt även byggt upp en instinkt att jag ska akta mig för dessa pälsbeklädda varelser. 

Jag är hundrädd helt enkelt.

På senare år har dock hundrädslan avtagit (och så även allergin). 

Jag får inte längre den där panikkänslan varje gång jag ser en hund. Men jag har fortfarande respekt för dem - om det inte är någon töntig lite Paris Hilton-sak som ryms i en handväska. Detta beror främst på att jag i viss mån har lärt mig att hantera djuren. "Man ska visa vem som bestämmer, vem som är chef", är ett råd som ekar i huvudet när det kommer till busiga hundar.

Oftast klarar jag mig alltså ganska bra nu för tiden när jag stöter på hundar. Men i helgen blev det ett undantag. När jag satt på tåget tillbaka från Dalarna kom en kvinna och satte sig bredvid mig. Med sig hade hon en schäfer på kanske 40-50kg, stor som fan var den i alla fall. Jag bestämde mig för att ta det lugnt och sitta kvar. Det gick sådär. 

Hunden ville inte riktigt sitta still och hoppade mot mig efter någon minut. Jag rykte till så att axeln nästan gick ur led. Om pulsen redan var hög innan så närmade den sig nog max då. 

Sedan tog kvinnan tag i hunden och kramade den ett bra tag. Det var bara det att då hon gjorde det så hade hunden sitt ansikte bara ett par decimeter från mitt. Och han stirrade på mig och visade upp ett helt gäng vassa och dreglande tänder.

Då fanns det inte många alternativ i mitt huvud längre. Jag övergav min sittplats och stod upp längst bort i vagnen istället...

Mitt i midsommarmeckat

Världsrekordförsök av små grodorna, Gropen, Leksand

"Dalarna kan ju det där med midsommar", tänkte jag och satte mig på ett tåg i fredags. Nåja, just midsommarfirandet var väl sekundärt i mitt val av resmål för helgen. Men Dalarna hade ju en hel del att visa upp just denna helg.
Till Leksand, som normalt hyser drygt 5000 kullor och masar, hade det vallfärdat folk från jordens alla hörn (välkomsttalet hölls faktiskt på svenska, engelska, tyska, arabiska, japanska och leksandsmål!). Över 15000 människor var på plats i Gropen i Leksand för att titta på resningen av världens längsta midsommarstång - så även jag och min kulla.
Stiko Per Larsson underhöll och små grodorna dansades i en aldrig tidigare skådad omfattning. Ja, midsommar i Dalarna är stort helt enkelt.

En hjärtformad ask

Så där ja, då var det dags för sommarens andra bokrecension!

Titel: En hjärtformad ask

Författare: Joe Hill (a. k. a. Joseph Hillstrom King)

Utgiven: 2007

Genre: Skräck

Omfång: 350 pocketsidor

Varför jag läste den: Nappade på adlibris nyhetsbrev där det stod om ”den nye Kings debutroman”.

Skräckgenren är nog den enda genren som jag i allmänhet tycker gör sig bättre på film än i bokform. Jag blir helt enkelt inte rädd när jag läser på samma sätt som en film kan få mig att hoppa till. Adrenalinkicken uteblir och då faller syftet med att konsumera skräck ganska snabbt. Ändå fortsätter jag att då och då plocka ner Stephen Kings böcker från bokhyllan och ge skräckböckerna en ny chans. Jag har kort sagt en skräckblandad förtjusning till genren – där själva skräcken består i att jag inte kommer att bli rädd!

Med det sagt hoppar jag vidare till själva recensionen.

En hjärtformad ask handlar om den gamla death metal-stjärnan Judas Coyne. Judas har en förkärlek för det ockulta och när han en dag får nys om att en vålnad är till salu på en internetauktion tvekar han inte att slå till. Vålnaden levereras hem till honom i en hjärtformad ask. Och sedan brakar helvetet lös.
Judas och den inhandlade vålnaden har via en död ex-flickvän till rockstjärna en del gemensamt, och det är ingen slump att den hamnade hos just honom. Vålnaden är nämligen ex-flickvännens döda pappa. Och han anser sig ha en del otalt med den gamle rockstjärnan. En kamp på liv och död är minst sagt svårt att vinna när ena parten redan är på den andra sidan…
Hur står sig då den här debutromanen i förhållande till andra i genren? Svaret är: ganska bra. När man pratar skräcklitteratur är det svårt att inte jämföra med Stephen ”Skräckmästaren” King – i synnerhet i detta fall. Joe Hill är nämligen son till Stephen King. Sättet att skriva på är i stora drag väldigt lika. Joe är lite mer städad än sin far och har lite mer moderna influenser i sitt skrivande. Det märks att han har växt upp i en helt annan skräckkultur än den som fanns när Stephen var liten. Vissa inslag känns som direkt hämtade ur The Ring-aktiga filmer.
Ett plus för denna bok är att det inte är någon lång startsträcka. Man slängs fort in i den obehagliga stämningen som är det närmaste en bok kan komma till att framkalla rädsla. Men tyvärr dör den stämningen ganska fort. Tempo och trovärdighet gör boken bra, men det är inte en särskilt skräckfylld resa man bjuds på. I stället övergår berättelsen till att mer likna en mardrömsskildring av barns relationer till sina fäder där man får en inblick i alla huvudkaraktärers mindre idylliska uppväxter.

Betyg: Två och ett halvt blodigt hjärta. Hade jag läst boken på engelska är jag övertygad om att det hade blivit en trea, men dialogerna i den svenska översättningen blir många gånger alldeles för platta och konstlade, tyvärr.

Trevlig midsommar alla läsare!

Nu drar jag till Dalarna!

Bara nio veckor och en dag kvar

De elva veckorna har snabbt sjunkit till (nästan) nio veckor kvar av sommarjobbet. Och Tobias trivs.

Två veckor har gått av Tobias sommar som stockholmare. Livet som för bara ett kort tag sedan kändes annorlunda och främmande har nu blivit vardag. På jobbet har han hunnit med att bli inskolad. På måndag börjar allvaret. Då går förste man på semester och Tobias blir då ansvarig för hans uppgifter (vilket bland annat består i att redigera sin redigeringslärarares texter - spännande)!

Men det är inte bara på jobbet som Tobias har skolats in. Även storstadslivet känner han sig betydligt mer bekväm med nu. Tunnelbana, pendeltåg och buss känns ungefär lika naturligt som tandborste, tandkräm och deo. Inga konstigheter, inte särskilt uppmuntrande heller, men det ska helt enkelt avklaras.

Tobias behöver inte längre förlita sig på strömmen när har kliver av tåg och tunnelbana. Efter två veckor vet han vart han ska och kan till och med starta strömmen. I alla fall på de sträckor han reser varje dag. Han har även lärt sig knep som att kliva på långt fram för att lättare få plats på morgonen och att gå framåt i vagnen innan slutstationen för att komma närmare bussen när han kliver av på vägen hem.

Kaffedrickandet har han dock inte nått någon större framgång med. Tre koppar (ni vet, latte med socker i) har det blivit hittills. Varm choklad och te är helt enkelt så mycket godare.

Men kommande dagar kommer Tobias lämna allt det här bakom sig för några dagar. Både jobbet och Stockholm alltså. Snart bär det nämligen av mot Dalarna. Där väntar Johanna - och som Tobias längtar...

Att springa ska ju vara nyttigt...

... men första gången för säsongen är allt annat än upplyftande! Numera har jag två trästockar där det tidigare satt ben. Och trappor har plötsligt blivit min värsta fiende.
(Fast lite skönt var det ju!)

Volvo på vatten

Jag har länge tyckt att Volvo Ocean Race är ett överreklamerat jävla spektakel. Det återkommer jämt och ständigt i Nyhetsmorgon och upptar spaltmeter efter spaltmeter i tidningarna. Jag vet inte hur många gånger jag har läst att den svenska båten har krockat med en val till exempel.

Men nu, om bara några minuter, väntas båtarna komma in för dagens målgång i Stockholm. Och när vi från panoramafönstret på redaktionen har den förmodligen bästa utsikten av alla över målgången så kan jag inte låta bli att tycka att det är lite småkul...

Baguettbärandet - ingen bluff

Efter min lilla franska nostalgistorm i går har jag suttit och tittat igenom lite bilder från Frankrike. En kraschad hårddisk gör att jag tyvärr bara har lite bilder att titta igenom.

Men efter att ha bläddrat igenom bilderna i burken tänkte jag bara bekräfta en av alla myter som finns om Frankrike, en grej som jag tyckte var ganska roligt första dagen jag vandrade på gatorna i Aix-en-Provence. Nämligen: Det är sant att fransmän går runt med baguetter under armen. Fransyskor också för den delen. Vissa har en och vissa har många. Och vissa äter baguetten lite som snacks medan de är på språng. Då vet ni!

Bildbevis gånger två!

Morgonens roliga betraktelse

När jag passerade McDonalds på väg till jobbet nu i morse såg jag en kille stå på knä och skrubba golvet. (Gör man verkligen så nu för tiden?) Jag fick askungenvibbar och kunde inte låta bli att tycka lite synd om honom. Det såg verkligen ut som att han slavade där nere på golvet. Men uppenbarligen inte, för på baksidan av hans tröja stod det: "I'm lovin' it!"

Är detta verkligen ett sommarjobb?

När jag cyklade iväg till tåget i morse blåste duggregnet i mitt ansikte. "Värmen" uppmätte endast sju plusgrader och tillsammans med det piskande regnet kändes mina fingrar som tio små istappar när jag låste cykeln vid station. Visst kan det nästan kännas skönt att inte missa något höjdarväder när man sitter inne hela dagen. Men ordet sommar-jobb känns lite konstigt när man fryser som om det vore mitt i vintern.

När jag satt mig på tåget återfick jag dock värmen fort. Och det var inte bara mina frusna fingrar som tinades upp. Hela jag blev varm inombords när jag slog upp Metro och de hade ett helt upplag om min kära gamla hemort Aix-en-Provence. Soliga och fina lilla Aix. Jag drömde mig bort till det franska medelhavsklimatet i en halvtimme. Och sedan var det dags att byta till tunnelbana med destination Slussen.
Där var det lite varmare i alla fall - hela åtta grader!

La Rotonde, Aix-en-Provence

Centrum - the Book

En bok i veckan var det. Här kommer sommarens första lilla bokrecension. Håller planen kommer en ny sådan komma varje söndag, men vi får väl se om jag lyckas med det.

Titel: Centrum – the Book
Författare: Anna Lafvas
Utgiven: 2008
Genre: Dramadokumentär
Omfång: Drygt 200 sidor
Varför jag läste den: Fick den i julklapp förra året.

Anna Lafvas var redaktör för månadstidningen Centrum som helt gratis förgyllde många Skelleftebors vardag.
I september förra kom det sista numret av tidningen ut. Anna tyckte att ordet ”arbetslös” lät hemskt skrämmande, så hon bestämde sig för att skriva en bok – på två månader (ja den måste ju hinna komma ut till julhandeln såklart).
Där har ni bakgrunden till hur boken kom till – men även handlingen. Centrum – the Book handlar nämligen om den korta tiden som hon skrev boken; om själva skrivandet, om hur hon marknadsför boken innan den ens finns och hur alla de praktiska problem runtikring boken och även i vardagslivet ska lösas.
Boken är fylld av möten och miljöer. Och det är just det som är den stora behållningen med den. Man känner igen sig på alla ställen hon rör sig och man känner, eller åtminstone känner till, en hel del av personerna hon träffar. Ordet ”man” i det här fallet syftar alltså på folk från Skellefteå, eftersom det hela tiden var hennes målgrupp under skrivandet.
Boken blir lite av en självuppfyllande profetia, men hon lyckas ändå få berättelsen att bli lite spännande, trots att man vet hur den slutar – boken blir ju uppenbarligen färdig eftersom man håller den i sin hand.
Jag tyckte att boken var ett hyfsat tidsfördriv, men då är ju jag verkligen idealläsaren då jag är en före detta Centrumläsare som känner Skellefteå och dess invånare, och som även är extra intresserad av den journalistiska aspekten i handlingen.
Det mest imponerande är att Anna Lafvas trots allt fick ihop en hel bok på så kort tid. Sedan blev resultatet givetvis därefter. Nej, det är inget litterärt mästerverk.
Men för alla de Skelleftebor som sitter och läser bloggar hela dagarna och inte är så kräsna så tycker jag helt klart att man kan ägna några timmar åt Centrum – the Book.

Betyg: Två av fem stenkukar!*

*Eftersom boken var ganska intern så tyckte jag att betygsskalan kunde vara därefter. Men för alla som inte kommer från Schtaan: Stenkuken är femmeters jättefallos som sticker upp på Möjligheternas torg i Skellefteå. Det är en del av den fontän som med ett mer politiskt korrekt kallas för "Lyftet".
Fontänen är skapad av Bo Holmlund och har väckt åsikter i Skelleftebygden i cirka 15 år.

Sex månader är kort tid, men sex dagar är långt

Efter att ha varit singel i nästan två decennier kanske man skulle tycka att ett halvårs förhållande känns som en evighet. Men det gör det verkligen inte. Tiden går fort när man har roligt och ibland känns det som att jag inte riktigt har fattat det än. Men när man har fått högsta vinsten tar det väl ett tag för det att sjunka in.

Jag är lyckligt lottad och de senaste sex månaderna har varit de bästa i mitt liv. Och det har jag väldigt mycket att tacka min kära Johanna för.

Även om det kan kännas som att det senaste halvåret har flugit förbi i concordefart så är tiden ett relativt begrepp. Den tiden från att jag lämnade Falun senast, fram till att jag i fredags stod och väntade på centralstationen med pirr i magen, har känts som en liten oändlighet. Trots att det bara varit sex dagar.

Efter sex månader tillsammans (och sex dagar ifrån varandra) har vi de senaste dagarna haft en underbar helg med god mat, en lyxig hotellsvit och en massa mys. Men en helg går fort. Alldeles för fort. Och nu är Hon redan på väg hem igen. Själv blir jag kvar i 08-land ett tag till. Men vi ses igen om fem dagar. Förmodligen fem väldigt långa dagar.

(Det kommer bli en lång sommar.)

Vilken festivalsommar! Eller?

För att ytterligare förstärka min image som lantis i storstan måste jag nästan skriva om en sak som jag har tänkt på de senaste dagarna, nämligen folksamlingarna.

Visst förstår jag, och är väl medveten om, att det är mycket folk i stora städer. (Jag har ju faktiskt lämnat landet en del gånger under min uppväxt, tro det eller ej.) Men jag kan ändå inte låta bli att få en viss känsla i magen varje morgon då jag kliver av tåget för att ta mig mot tunnelbanan. En känsla av: festival!

För sanningen är den att den enda gången  som man kommer i närheten av så mycket folk på samma plats i Skellefteå är en gång om året – på Stadsfesten.

Fast likheterna tar dock slut där. För lägger man till att jag mitt i den här folksamlingen är spiknykter, morgontrött och på väg till jobbet, samt att jag inte träffar någon jag känner var tionde meter, ja då känns det givetvis inte som festival i Skellefteå längre.

Men i sommar får jag nog nöja med med att låtsas att jag är på festival när jag är på väg till jobbet. För någon riktig festival kommer jag nog få svårt att hinna med.

Jag har haft en låt på hjärnan hela veckan

Åååååå... åka pendeltååååååg!

Att jobba i Stockholm men bo utanför får den naturliga konsekvensen att jag utnyttjar Stockholms kollektivtrafik en hel del. Regionaltåg, tunnelbana, pendeltåg och buss blir det mest varje dag. Detta gör att jag (förutom att jag ständigt går och nynnar på en galen finnes drygt tio år gamla landsplåga) får en hel del dötid att slå ihjäl. Massa tidningar, MP3-spelaren, korsord och telefonen får tiden att gå. Och böcker.

Som jag skrev för något inlägg sedan har jag äntligen tid att läsa böcker igen! Jag är dock inte särskilt snabb på att läsa, så därför tänkte jag tvinga mig själv att hålla lite tempo i min läsning i sommar. En bok i veckan borde väl inte vara omöjligt? Eller sammanlagt tio stycken under "lovet"? Hursomhelst fick jag idén att jag skulle redovisa hur det går genom att skriva korta recensioner här på bloggen efter varje avklarad bok, så ni andra vet vilka böcker ni ska sticka ner näsan i!

Frågan är vad största utmaningen blir. Att hinna med en bok i veckan, eller att lyckas hålla recensionerna korta?

Lögn, förbannad lögn och journalistik...

... eller lögn, förbannad lögn och statistik.

Det är bara att välja talesätt, för i dag har de kombinerats på ett fint sätt. I morse läste jag i branschtidningarna Resumé och Dagens Media om hur Aftonbladet tappat i upplaga medan Expressen ökar. Gapet mellan tidningarna som för ett år sedan var över 200 000 läsare och så sent som i februari i år låg på kring 120 000 läsare har nu krymt till endast 6 663 läsare per dag.

Jag får lite "Sverige-Finland-ishockey-VM-2003"-vibbar. Ni vet, vändningen. För ärligt talat tror jag att Expressen snart är landets största tidning igen, allting tyder ju på det. Expressen vs. Aftonbladet, 6-5.

Gråter Aftonbladet över detta då? Svaret är nej! De vill i alla fall inte visa att de gråter. Istället för att bara sticka huvudet i sanden så slår de sig för brösten och stoltserar med andra siffror: förra veckan slog aftonbladet.se nämligen besöksrekord med 4,55 miljoner unika webbläsare som beökt sajten. Att gapet i den statistiken är cirka 2,5 miljoner läsare är de också snabba att tala om, men inte ett ord om läsartappet i papperstidningen.

Expressen i sin tur skryter oväntat lite, utan skriver bara i chefredaktören Thomas Matssons blogg om saken. Man kan ju nästan tro att de har gått och blivit en hederlig tidning under Matssons ledning. Och kanske är det därför de har börjat gå så bra?

(Och för er som varken gillar journalistik eller statistik och ändå har läst ända hit kan jag bara beklaga, det kommer mer underhållande inlägg senare!)

Tack blogspot!

Blogg.se är ett hyfsat ställe att uttrycka sina tankar på, men jag är ändå nöjd att jag för drygt ett och ett halvt år sedan bytte till blogspot. Och nu är jag mer nöjd än någonsin!
Anledning? Att varenda blogg som ligger på blogg.se nu tvingas ha reklam om ändtarmsbesvär under sitt senaste inlägg!

Bara tio veckor och fyra dagar kvar

Så kom den dagen då Tobias Söderlund började sitt sommarvikariat på spelavdelningen på TTspektra i Stockholm.

Solen sken då han efter en snabb frukost hoppade upp på sin mormors cykel och trampade iväg till tåget. Lite kostigt kändes det när han rullade ner mot Nykvarn centrum, men det var nog mest för Tobias hade solglasögonen på sig - trots att klockan ännu inte hade hunnit bli sju.

Solglasögonen, ja. De var bra av en annan anledning. Tobias är nämligen inte så van vid att kliva upp klockan sex på morgonen och ögonen hade inte riktigt hunnit med att vakna ordentligt.

Väl upp i den stora staden Stockholm kunde Tobias inte låta bli att känna sig som en liten lantis. Visst, han kände igen sig, han visste var han skulle och hur han skulle ta sig dit. Men han gick ändå omkring och förundrades över små vardagsmysterier som till exempel hur alla direkt visste åt vilket håll de skulle gå när de klev av tunnelbanan. Själv hade Tobias ingen aning, så han följde bara med strömmen. Vilket visade sig fungera alldeles utmärkt.

Tobias var ganska tidig på jobbet. Han vill ju göra ett bra intryck första dagen. Han var förste man på spelredaktionen, men sedan drällde gubbarna in, en efter en.
Dagen flöt på i ett behagligt tempo. Vissa saker var krångliga medan andra var enklare än han hade förväntat sig. Men han kände att han nog skulle överleva sommaren på det här stället.

Kaffe är något som man tydligen ska dricka när man jobbar. Första gången Tobias passerade kaffeautomaterna för dagen så fegade han dock ur och valde någon chokladaktig dryck. Andra gången däremot, då blev det kaffe! (Nåja, en latte med socker i, men man måste ju börja någonstans.) Visst hade en till varm choklad varit godare, men någon gång ska man väl lära sig tänkte Tobias och drack upp hela koppen utan att rynka på näsan.

Efter en lärorik arbetsdag fick Tobias sluta lite tidigare än förväntat. Och efter att ha tagit tunnelbana, pendeltåg och buss var han åter i Nykvarn centrum och hoppade upp på sin mormors cykel. Nu skymdes solen av mörka moln, så solglasögonen fick ligga kvar i väskan. Men Tobias kände sig ändå glad när han trampade tillbaka till sin mormor och morfar där han ska bo resten av sommaren.

(Lite småkul är det att skriva om sig själv i tredje person.)

Sydafrika känns väldigt avlägset

Missförstå mig inte nu. Jag älskar Sverige. Sverige är ett fantastiskt land. Ja världens bästa land på många sätt och vis. Men att vi svenskar ska bli alldeles sjuttonde-maj-stolta just den sjätte juni, det är något som jag aldrig kommer att förstå. Det finns liksom inget speciellt med den sjätte i sjätte som gör att det pirrar i magen och får mig att vilja vifta en flagga och måla mig blågul.

Men i år skulle vara undantaget som bekräftade den regeln. Landskamp mot danskarna på Råsunda på nationaldagen. Sverige hade aldrig någonsin förlorat en tävlingsmatch mot Danmark förut, så allt var upplagt för fest. Svenska landslaget skulle ge oss en anledning att vara stolta över vårt land. Allt var så välregiserat fram till avspark - sen gick det fullkomligt åt pipsvängen.
Straffmiss och en tavla av da Vinci-klass gjorde att matchen slutade i en fiaskoartad chockförlust.
Det brukar vara kul att vara svensk.
Men inte en dag som denna.

Sydafrika känns nu inte bara väldigt, väldigt avlägset. Frågan är om det ens finns med på kartan längre?

Redo för sommarlov

Uppsatsen blev godkänd! Vilket innebär att jag nu har avklarat första året på journalistutbildningen i Sundsvall utan att ha kugget på en enda grej. Skönt att kunna lämna allting bakom sig och sedan komma tillbaka till hösten utan en massa saker hängandes över en.

Men det där med sommarlov är ändå en sanning med modifikation. Visst, ingen skola, men klockan åtta på måndag ska jag infinna mig på mitt sommarjobb på TTspektra i Stockholm. Och där ska jag sedan stanna i elva veckor!! Tre vardagar tror jag att jag är ledig innan vi drar igång i Sundsvall för höstterminen. Det blir ju ingen sommar på stranden, men jag är förväntansfull och tycker att det ska bli jättespännande, och förhoppningsvis kul!

Nu ska jag bege mig söderut och mentalt förbereda mig inför nästa vecka. Det blir dock en omväg förbi Falun med övernattning innan jag tar tåget till 08-land.

På återseende Sundsvall!

Då var det dags

Hur fan packar man för en hel sommar?

(Jag ska orka bära skiten också!)

?

Pensionär

(Jag åldras fort i mina bloggrubriker.)

Senaste veckan har jag utan någon rimlig förklaring haft väldigt ont i min rygg. Smärtan avtar sakta men säkert. Men jag kan inte låta bli att tycka att det låter lite som ett äldreboende när både jag och Johanna ligger och ojar oss lite över ryggsmärtor samtidigt om kvällarna.

Vuxen

I dag har jag röstat för första gången i mitt liv. Eftersom jag inte är i Sundsvall på söndag blev det att förtidsrösta denna premiärgång. (Känns lite som att öppna paketet några dagar för julafton.) Men det gick ju bra det med, och jag slapp stå och trängas med massa annat folk.

Då var en grej avbockad på listan med allt som ska hinnas med innan veckan är slut! Och den listan är sjukt lång...

Nyfiken i en strut...

... och lilla Tobbe tittar ut!

En journalist ska vara nyfiken, det har man ju hört. Jag funderade ganska länge på det där. "Är jag verkligen nyfiken?"
Svaret på den frågan är ja. Sedan jag började spekulera i hur nyfiken jag egentligen är kommer jag hela tiden på mig själv med att fråga frågor som jag verkligen inte har att göra med. Oftast utan att jag tänker på det.

För några veckor sedan när jag var på bio ringde det i min mobil. (Ja, jag hade på ljudlöst såklart.) Det var ett dolt nummer. Jag svarade givetvis inte och doldisen ringde inte heller upp. Sedan dess har jag gått omkring och funderat på vem det kan ha varit och vad han eller hon kan ha velat. Och det känns verkligen hemskt att inte kunna ta reda på dessa frågor.

Nu var det ju ett tag sedan och min nyfikenhet på samtalet hade lagomt hunnit stillas. Då ringer det igen. Halv åtta i morse närmare bestämt. Tyvärr låg jag fortfarande och sov. Jag är inte världens mest lättväckta person, så trots att det ringde för fulla muggar på maxvolym några meter bort hann jag inte vakna i tid för att svara. Dolt nummer. Tror ni det var lätt att somna om?

Så nu är de tillbaka. Alla nyfikna tankar? Jag pendlar mellan teorier som att det är en källa som vill vara anonym och tipsa mig om värsta scoopet som gör att jag vinner stora journalistpriset nästa år, till att det bara är en vanlig telefonförsäljare. Förnuftet säger väl att det lutar åt något i stil med det senare, men det gör ändå inte att jag blir mindre nyfiken!

Vem är du "dolt nummer"?

GRATTIS MAMMA!

Nej, jag är inte en dag sen med min mors dags-hälsning, den fick hon i går. Lilla mamma fyller nämligen år i dag! Hur mycket kanske jag inte ska skylta med. Som Lasse Kronér en gång sa:
Man ska inte prata om kvinnors ålder, inte om mäns heller... (fast det där med e och ä kan ju bli lite roligt när man pratar.)

I dag är vad jag kan komma på den första gången som jag inte är närvarande vid min mammas födelsedag. Därför tyckte jag att det var på sitt plats med ett blogg-grattis utöver mitt telefonsamtal tidigare i dag.
Så mamma: Grattis så jättemycket, vi ses i sommar!

Fina, fina mamsen =)