Missförstå mig inte nu. Jag älskar Sverige. Sverige är ett fantastiskt land. Ja världens bästa land på många sätt och vis. Men att vi svenskar ska bli alldeles sjuttonde-maj-stolta just den sjätte juni, det är något som jag aldrig kommer att förstå. Det finns liksom inget speciellt med den sjätte i sjätte som gör att det pirrar i magen och får mig att vilja vifta en flagga och måla mig blågul.
Men i år skulle vara undantaget som bekräftade den regeln. Landskamp mot danskarna på Råsunda på nationaldagen. Sverige hade aldrig någonsin förlorat en tävlingsmatch mot Danmark förut, så allt var upplagt för fest. Svenska landslaget skulle ge oss en anledning att vara stolta över vårt land. Allt var så välregiserat fram till avspark - sen gick det fullkomligt åt pipsvängen.
Straffmiss och en tavla av da Vinci-klass gjorde att matchen slutade i en fiaskoartad chockförlust.
Det brukar vara kul att vara svensk.
Men inte en dag som denna.
Sydafrika känns nu inte bara väldigt, väldigt avlägset. Frågan är om det ens finns med på kartan längre?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Klart att chansen finns! Seger med 5-0 mot Malta, vilket ju inte är HELT otroligt, så är vi före Portugal i tabellen.
Om man sedan tänker på att Ungern har tagit nästan alla sina poäng mot dynggäng som Malta och Albanien, och har kvar att möta Danmark och Portugal, ser det inte så illa ut ändå.
Men jag håller med om att det är 100% segrar som gäller från och med nu. Gruppseger blir det definitivt inte.
Ja, jag vet, jag brukar ju vara den obotliga optimisten, men nu känns den där tabellen väldigt tung, även om lite maltapoäng ska räknas bort...
Skicka en kommentar