Hemmaman i Stockholmsförorten

Då var man helt plötsligt nollåtta. Och sambo. 31 januari 2010 blir nog ett datum som jag kommer att minnas.

Egentligen skulle även morgondagens datum bli minnesvärt. Den första februari skulle nämligen ha varit min första dag på Aftonbladet. Nu är premiären uppskjuten en vecka, vilket får som följd att jag ska spendera min första vecka i vår nya, superfina lägenhet som hemmaman.

Lite oväntat fick jag redan i dag börja min karriär som hemmaman med en del städning. Även spisen tog jag i beslag framåt kvällen. Och jag ska nog trivas med min (tillfälligt) nyfunna roll. Tvätta, städa och laga mat är nemas problemas. Diska däremot, det är min lilla nemesis bland hushållssysslorna. Därför kan ni ju gissa hur lycklig jag är över lägenhetens diskmaskin!

Min kära sambo har dock inte samma tur som jag med en veckas ledighet. Hon ska upp med tuppen för att åka iväg och knega. Därför ska vi strax krypa till kojs i vårt nya sovrum. Ett sovrum med utsikt över globen, som för tillfället lyser rött. Ett globen som jag ska jobba alldeles intill under våren på Aftonbladet. Men inte förrän om en vecka.

Hemmamannen (med spagetti fulla käften).

När tekniken springer ifrån sig själv

Om kontentan av mitt förra blogginlägg försvann någonstans mitt i all min irritation ska jag sammanfatta den i en mening. Nämligen: att jag gillar inte synen på internet som någon låtsasvärld där människor upphör att vara männniskor.

Att tvinga på någon den nya tekniken tycker jag abslout inte att man ska göra. Varken gammal eller ung. Däremot blir jag full i skratt när den nya tekniken inte hänger med i den nya tekniken. Innan jag publicerade gårdagens inlägg gjorde jag en stavningskoll med bloggers inbyggda rättsstavningskontroll. Något som resulterade i att följande ord markerades som "felstavade": cyberrymden, webbupplaga, kvalitetssajt, twitter, facebook, internet och (hör och häpna) blogg.

Visst borde man kunna kräva att åtminstone ens blogg vet vad en blogg är, eller är jag för hård mot den nu?

Karin Thunberg personifierar teknikföraktet

Internet är verklighet. Jag som skriver denna blogg är en verklig människa och det jag skriver är mina verkliga tankar. Detta kan tyckas självklart - men att döma av den ständigt närvarande debatten och mediebevakningen av internet så är det tydligen inte så självklart. Många gånger beskrivs nätet som ett parallellt universum som inte riktigt är på riktigt. En alternativ verklighet.

Jag har länge gått och irriterat mig på synen på internet som en låtsasvärld. Denna irritation riktar jag nu mot SvD-journalisten Karin Thunberg som i en krönika lyckats koka ner hela denna skeva världsbild till en äcklig liten teknikfientlig och bakåtsträvande soppa.

Krönikan har rubriken "Jag vägrar ha okända vänner i cyberrymden". Om budskapet hade stannat där hade jag inte brytt mig nämnvärt, men nu var textens rubrik för en gång skull en underdrift sett till innehållet. Karin Thunberg berättar i texten hur hon häromdagen fick förfrågan om att bli vän med sin svåger på facebook ...

"Men inte kan vi två bli vänner. Det är vi ju redan. Sedan 35 år tillbaka. I denna så kallade verkligheten."

Jag hajade till och fick läsa tidningsraderna både en och två gånger för att förstå. Jag började fundera på om hon också tackar nej till "riktiga vänners" telefonnummer för att inte riskera att bli kontaktad i den overkliga telefonvärlden. Eller om hon låser sin brevlåda för att undvika all form av socialt umgänge, förutom med de människor hon står öga mot öga med.

Jag kan till fullo acceptera att äldre människor (och yngre också för den delen) inte till fullo anammar den nya tekniken. Själv har jag inte skaffat twitter till exempel. Jag vänder mig dock emot denna typ av journalistik där spaltutrymme slösas på en oinsatt form av kverulerande. SvD:s webbupplaga (är den på riktigt då, Karin Thunberg?) presenterar sig som "Sveriges kvalitetssajt för nyheter" - att låta någon klanka ner fullständigt på något som vederbörande knappt vet vad det innebär är för mig raka motsatsen till kvalitet.

För att återgå till telefonmetaforen. Tänk om en teknikjournalist fick utrymme att totalsåga en telefonproducent utan att ens ha testat någon av dess telefonmodeller. Inte särskilt seriöst, va?

Någonstans i botten av denna smaklösa sörja har Karin Thunberg dock en liten poäng. Det finns en hel del "datastress" i dagens samhälle. En stress hon vill undvika och uppmana andra att undvika. Men genom att använda ett fientligt angreppssätt på ett ämne där hon vill nå de mest inbitna stöter hon automatiskt bort budskapets målgrupp. Tänk er själva: "Jag använder inte telefon, jag har aldrig provat, och de som använder telefon borde sluta med det för det är dåligt. Jag som inte har gett det en chans vet bättre än alla som tycker att telefonen är ett underbart kommunikationsmedel."

Ja, ni fattar det skeva.

När andra hand kommer i första hand

När jag vaknade i morse var jag lite förvirrad.
Är jag i Sundsvall? Nej, sängen kändes annorlunda.
Är jag i Stockholm? Nej, inget minne av att vi hade hunnit flyttat dit än - även om jag under natten drömt om praktikens första dagar.
Sedan insåg jag efter några sekunder.
Jag är i Falun.

Våra lägenheter i Sundsvall är nu tömda, städade, besiktade - och framförallt: inte längre våra. I morgon flyttar vi till Stockholm. Till en lägenhet som inte är våran, fylld av grejer som inte är våra, men som vi ändå ska bo i under fyra månaders tid. Sedan blir det flytt igen. Och eftersom alla möbler är undangömda på olika håll är det väl någon liknande lösning som är aktuell även till sommaren. I Stockholmsträsket av andrahandskontrakt har villa och volvo aldrig känts längre bort än nu ...

(En hundjävel vill jag dock inte ha.)

Ett obehagligt lugn

Jag ska snart flytta från Sundsvall. Jag ska snart bli sambo. Och jag ska snart börja jobba på Aftonbladet. Den (vanligtvis rätt så stora) logiska delen av mig tänker att jag borde var glad, förväntansfull och en smula nervös. Men för tillfället känner jag - ingenting.

Jo, jag känner en bultande värk i fötterna och en överhängande trötthet i hela kroppen. Jag tror att hela det här flyttprojektet ligger som en fet Gazamur och stänger in alla mina känslor - förutom nämnda smärta och trötthet alltså.

Många förberedelser är redan gjorda. Nästan allt är nerpackat och många möbler är flyttade på. När jag nös i min lägenhet i dag ekade det - då kände jag för en sekund att verkligheten kom ikapp mig. I morgon ska päronen leta sig ner genom snön och hjälpa till med det sista, sedan bär det av. På söndag flyttar jag och Johanna in i Stockholm. Då hoppas jag att den där muren ska falla ...

Uppenbarligen fanns det mer än ett fel ...

Déjà vu, Trollhättan?

Är det Niklas Zennström som har slantat upp?

Ibland går det fort - både inom affärsvärlden och på tidningsredaktionerna. Finn ett fel i ingressen ...

(Texten uppdateras fortlöpande - förmodligen har någon mer än jag upptäckt felet snart!)

Och jag nynnar fortfarande på "time to ..."

Just nu springer dagarna förbi i Bolt-hastighet. Lediga stunder fylls med packning och flyttstädning och innan nästa vecka är slut är jag officiellt en nollåtta - det är faktiskt lite svårt att förstå.

Sista helgen i Sundsvall blev i alla fall väldigt trevligt. Middagsbjudning och fest i går var riktigt roligt. Synd bara att värden inte kunde delta riktigt som planerat. Men ett fantastiskt initiativ var det! Söndagskvällen har bestått av Johan Falk och kladdkaka, inte fy skam det heller.

Sista veckan (på ett tag) som Sundsvallsbo börjar nu.
Då kör vi!

"Vi skiljs åt enbart för att mötas igen"

Jag vet inte om det är på grund av tevereklamen, eller det faktum att det nu är mindre än en vecka kvar till jag lämnar Sundsvall - jag kan hur som helst inte få ut en låt ur min hjärna! Och trots att jag skäms lite varje gång min falska stämma slaktar låten så kan jag inte låta bli: "Time toooo ... say goooodbyyyyye ... bla bla bla, bla bli bla, bla blåååå ..."
Mr. Bocelli skulle förmodligen strypa mig om han hörde.



Time To Say Goodbye - A. Bocelli & S. Brightman

Citatet i rubriken (we part only to meet again) kommer från den brittiske författaren John Gay. Men för att var lite mindre finkulturell kan jag istället citera en amerikansk politiker och säga till Sundsvall: I'll be back!

I vems huvud brann det här?

I dag damp årets första nummer av tidningen journalisten ner i brevlådan. Och det första jag alltid gör är att läsa tidningsgrodorna längst bak. En av de roligaste denna gång var hämtad från min hemmatidning Norran. Där hade man haft en rubrik som löd som följer:

Dödsbränder orsakas ofta av passiv rökning

En annan Västerbottnisk brandgroda hade man hämtat från VK:

"På plats kunde brandpersonalen observera att det brann inne i köket på bordet som därefter tog sig in och släckte branden."

Det går uppenbarligen hett till på redaktionerna i Västerbotten!

Passiv rökning + Brand = Sant?

Darwinistisk dubbelgångare?

Den gamle skäggtomten Darwin har uppenbarligen fullkomligt tagit min hjärna i besittning - här kommer nämligen ett tredje inlägg på evolutionstemat!

Under kvällens gång har jag (förutom att ha sett om den fantastiska filmen Parfymen) sett säsongspremiären av Kvällsöppet. Även det en upplevelse. Huvuddebatten kretsade kring vargjakten och i spetsen för vinnarlaget (enligt mig) stod den före detta folk- och miljöpartisten Per Garthon.

Förutom hans vägvinnande retorik och hans vassa argument om den felaktiga hanteringen av vargjakten så kunde jag inte sluta tänka på en sak - är han inte jävligt lik Charles Darwin?

Och att han satt och snackade om flora, fauna och vargstammens genetik och fortlevnad gjorde ju inte saken sämre.

En riktig liten lill-Darwin!

Lika som bär? Eller åtminstone far och son?

Hoppas åtminstone innehållet är pregnant

För er som inte gick in och lusläste allt som stod på The Darwin Awards hemsida (som jag länkade till igår) tänker jag uppehålla mig vid fenomenet ytterligare ett blogginlägg.

En rolig detalj långt ner på sidan är en bok som de har uppmärksammat. En bok som helt strider mot deras Darwinistiska anda. Nämligen: Pregnancy for dummies.

"Ska man verkligen uppmuntra "dummies" att reproducera sig."

Kanske inte en rumsren, men i varje fall en rolig fråga!

Vad skulle Darwin säga?

Alla pris har sitt pris

Idrottsgalan. Grammisgalan. P3-guldgalan. Den här tiden på året tar prisutdelningarna och de krystade tacktalen verkligen aldrig slut.

Ett pris som också delas ut i början på januari men som inte får lika stor uppmärksamhet är The Darwin Awards. Kanske beror detta på att priset inte har någon egen gala. Tacktalen skulle nämligen helt utebli, så det skulle väl kännas meningslöst. Nej, alla pristagare är inte diviga som Zlatan eller har bacillskräck som Helena Jonsson - istället är alla pristagare döda!

Priset delas nämligen ut till den som under året gjort mänsklighetens utveckling en tjänst genom att avlägsna sig själv från genpoolen. Helt enkelt någon som varit så klantig att vederbörande avlidit på kuppen!

Berättelser om årets och alla tidigare års pristagare och nominerade finns att läsa om på hemsidan. Morbid humor när den är som bäst. Och noterbart är att i år är första gången som en kvinna är med i slutstriden - heja jämställdheten!

OSannolikt kul att städa en dag som denna

Två veckor kvar.
Eller bara tolv dar.
Sedan vi från Sundsvall drar.

I dag har jag nästan börjat flyttstäda. Förberedelserna har hur som helst inletts. Jag har tvättat, städat och diskat. Sorterat, planerat och organiserat. Jag har slängt och återvunnit sex proppade påsar med oviktiga saker (men det gör lite ont i själen varje gång jag måste slänga en tidning eller ett magasin). Och det känns faktiskt som att jag har lite mer koll på den stundande flytten nu.

De till synes dötrista uppgifterna har dock flutit på väldigt smidigt. Det har till och med varit väldigt roligt. Anledningen till detta har dock inte varit sysslorna i sig utan Vinterstudion på Svt som stått på hela dagen. Nio timmar vintersport med massa svenska framgångar - kan det bli bättre?

(Jo det kan det faktiskt. Och det kommer det att bli. Den tolfte februari börjar vinter-OS i Vancouver - som jag längtar!)

Min fina Stenbock fyller år i dag

"Stenbockskvinnan är vacker, och hon blir bara vackrare med åren. Det har att göra med Saturnus omvända åldersinflytande, att Stenbockar blommar ut ju äldre de blir."
Ett år till på nacken är alltså inget att oroa sig över, Joppe!

Grattis älskling!

Frånvaro av bevis är inte bevis på frånvaro

Bloggandet har inte varit på topp i veckan, men nu är tredje terminen äntligen avklarad! Det innebär att sista tentan på åtta, nio månader är över och att den feta ex-uppgiften i andra kvällskursen i redigering är inlämnad.

Med andra ord: Nu jävlar ska här bloggas! För blogginspiration har inte saknats, bara tiden.

(Kruxet är väl bara att jag glömt allt jag hade tänkt blogga om under veckan. Men men, med lagstifningsproceduren, minoritetsparlamentarism och primogeniturprincipen, med mera, lagd åt sida ska nog inspirationen flöda som aldrig förr!)

Bäst att inte vara dum när det är tenta!

På torsdag har vi tenta i Samhällsjournalistik. En kurs som varit spretigare än Albert Einsteins okammade kalufs!

I en kurs där huvudboken handlar om Sveriges statsskick har vi fått lära oss bosmanfall, TUT och att även kändisar bajsar. En annan värdefull kunskap som lagts på hög i min hjärna hämtar jag från en av statens offentliga utredningar (SOU 2006:46, närmare bestämt). Där finns en finfin definition över vad en "snäll människa" är: En snäll människa är en individ som lever med etiken i sitt hjärta. En snäll människa bär i sitt medvetande ständigt med sig omtanken om medmänniskan. … den snälla människan är minst av allt dum. Den snälla människan är tvärt om mycket klok, för hon har – medvetet eller omedvetet – förstått vad det faktiskt handlar om: det vi gör för våra medmänniskor gör vi också för oss själva.

Albert Einstein - spretig (och snäll?).

Sundsvall är rena rama paradiset

I går skrev min kära flickvän om att man får göra som man vill nu när man är stor. Typ äta godis till frukost. I dag exemplifierade hon sitt blogginlägg ganska fint.

På väg från mig till henne stannade vi på Ica. Jag ville ha Aftonbladet och hon ville ha skogaholmslimpa. Tyvärr var det dåligt datum på skogaholmslimpan - så istället köpte hon en paradisask. Bra byte tycker jag.

Aftonbladet var det dock bra datum på.

Hoppsan!

Tillbaka till den så kallade verkligheten

Efter jul och nyår. Efter släkt, vänner och bekanta. Och efter Falun, Nykvarn, Paris och Skellefteå - är det till slut dags att återvända till Sundsvall. Tillbaka till skola och verklighet (även kallat sista-minuten-plugg).

Men allting är relativt och "verklighet" känns som en sanning med modifikation. För de kommande tre veckorna är allt annat än vanlig skola. Visst, vi ska tydligen ha en tenta (och förhoppningsvis inte en omtenta), samt lite praktiska övningar som ingen har koll på. Men grejen är att det är ganska svårt att bry sig över huvud taget. För den overkliga verkligheten som väntar på den här sidan av det nya decenniet börjar inte förrän efter de kommande tre veckorna. Tre veckor som känns som en enda lång upploppssträcka mot Aftonbladets entré.

Men först Sundsvall alltså.
Om tio timmar går bussen.

RYSSEN KOMMER!!!

Jag tycker egentligen inte om att blogga om väder och vind och celsiusgrader hit och dit. All väderrapportering på nyhetsplats är faktiskt en av de få sakerna jag ogillar med kvällstidningarna. Man får ju ändå se hur vädret blir och vill man verkligen få en hint så finns det väderprognoser på väl utvalda platser i tidningen eller tevetablån. Och är man riktigt desperat finns smhi.se och yr.no. Nåja.

Nu slår jag trots detta fast att "RYSSKYLAN" har letat sig innanför väggarna på Strandvägen 48 här i Bureå. Under 16 grader inomhus känns faktiskt inte helt okej när man är van vid nästan tio grader varmare i ens stekheta lilla studentetta ...

Till saken hör att husets andra termometer visar två grader
kallare ute OCH inne - men den litar jag inte på.

Nalle Puh och hans vänner - jordens brain trust

A. A. Milnes berättelse om den dumkloka björnen Puh och hans vänner i sjumilaskogen är en outtömlig källa till tänkvärda citat och kloka ord.

För tillfället sitter jag uppe och bläddrar i dagens tidningar (ännu en gång), slösurfar och helt enkelt inte gör något särskilt - trots att klockan är över två och jag planerat att kliva upp halvtidigt i morgon. Varför? De känns helt enkelt inte så lockande att gå och lägga sig själv i en kall dubbelsäng. För att citera Puhs vän Nasse:

"Det är bra mycket trevligare att vara två!"

Beroendeframkallande.

7,5 högskolepoäng armhålesniffning någon?

I dag var jag en snabb sväng på stan. Eller schtaan. Skellefteå för att tala klarspråk. Och som vanligt i den lilla hålan så träffar man alltid gamla vänner och bekanta. Ett par timmar senare var jag i alla fall lite mer uppdaterad på Skellefteskvallret - för allt står tydligen inte på facebook.

En gammal klasskompis berättade att hon gärna skulle börja plugga, men att hon inte har någon aning om vad hon skulle vilja bli. Det fick mig att tänka på en artikel från Svenska dagbladet som jag googlade fram för ett tag sedan. Den börjar med orden: Vad ska man egentligen bli när man stor?

Svaret på frågan utreddes dock inte i artikeln, utan den handlade om "yrken du inte trodde fanns", alltså snarare yrken man inte vill bli när man blir stor. Eller vad sägs om att det finns folk med titlar som armhålesniffare, ormgiftsutsugare och golfbollsdykare på sitt visitkort ... Smårolig läsning, men jag tror inte att det hjälper min klasskompis särskilt mycket tyvärr.

Lite lavemangsfest på lördag kanske?

Jag är ingen samlare. Jag har nog aldrig riktigt varit det heller. Det närmsta jag har kommit en seriös samling av något var när jag bodde på Irland och samlade fotbollskort. Men då ville jag bara ha Liverpoolspelare, och att bara samla ihop ett lag tycker jag inte riktigt räknas (dessutom fick jag aldrig Michael Owen innan jag flyttade, han var väldigt sällsynt då).

En sak har jag dock haft för vana att samla in under en tid, nämligen roliga ord. Ord som får folk att höja på ögonbrynen. Rubrikord. Det är inte för inte som jag har haft två bloggar vid namn "Bland hatattacker och nakenchocker" tidigare i mitt liv.
Samlingen är tyvärr inte särskilt organiserad, jag slänger bara in orden i mitt huvud och hoppas att de dyker upp när de behövs. Jag ser med spänd förväntan fram emot vad samlingen har att erbjuda inför praktiken. På senare tid så konstaterar jag att "det här ordet skulle vara kul att få in i en rubrik på Aftonbladet" varje gång jag lägger in ett nytt ord i hjärnarkivet.

Senaste tillskottet hörde jag på P3 i dag. Tyvärr kom jag in mitt i samtalet, så jag hängde inte riktigt med på vad allt handlade om. Ordet var i vilket fall som helst: lavemangsfest. Lite långt för att vara ett rubrikord, men ändå smått fantastiskt. Att jag verkligen får chansen att använda det ordet under praktiken är väl högst osannolikt, men nu ligger lavemangsfesten i bakhuvudet och skvalpar bland schlagerterror, bajskupper, nudistattacker och mycket, mycket annat ...

Bra skit! XXII

Tillbaka från Paris. Ända till Bureå har jag faktiskt lyckats ta mig. Och redan timmar efter att jag klivit av det senaste flygplanet börjar drömma mig bort till framtida resor.

Efter att ha varit på en intensiv trip i ett kyligt Paris och kommit hem till ett svinkallt Sverige fyllt av måsten känner jag att en avslappnande vecka i något soligt land skulle sitta ganska fint. Men det lär ju få vänta ett tag.

En annan anledning till mitt ressug är Vings nya reklam. Den där låten ger mig bara en sådan himla bra känsla i magen. Ungefär samma härliga känsla som att vara ute och resa. Med andra ord: väl vald visa.

Betty Hutton - It's oh so quiet

(Björks version är snäppet sötare, men den vill inte bli

inbäddad i mitt blogginlägg, så det fick bli orginalet.)

Turisten Tobias

En glad Tobbe framför Triumfbågen!

Parisresan lider mot sitt slut. I morgon åker vi hem. Visst känns det lite tråkigt, men jag är faktiskt väldigt nöjd med den här resan. Sevärdheterna har avklarats på löpande band, vi har ätit gott non stop och jag har haft världens bästa resesällskap.

Efter att ha sett nya och gamla triumfbågen, Eiffeltornet, Sacré-Coeur, Notre Dame, Moulin Rouge, Pantheon, Amelies café i Montmartre och en massa annat ska turisttrippen i morgon bitti avslutas med ett besök på Louvren. Så är det tänkt i alla fall. Hittills under nyårshelgen har köerna dock varit så omänskliga att vi struntat i att gå in och åka upp på de flesta ställena. Men visst fan ska vi lyckas säga 'salut' till Mona-Lisa innan vi säger 'au-revoir' till Paris! Jo, så får det bli!

Man ska alltid dubbelkolla sina källor

Champs-Elysées, några minuter in på 2010.
Några fler än vi hittade dit ...

"Tydligen skjuter man inte upp fyrverkerier i Paris och tunnelbanorna slutar gå tidigt." Det var vad vi trodde i alla fall. Istället visade det sig att tunnelbanorna gick hela natten och var dessutom gratis, samt att man visst sköt upp fyrverkerier!

Dessa nya fakta gjorde att vi i går till tolvslaget begav oss till Champs-Elysées för att välkomna det nya året. Det var dock nära att vi fick fira decennieskiftet i Paris tunnelbanor. Vi var nämligen inte ensamma som skulle dit och tunnelbanan var överfull med folk. Med fem minuter till godo kom vi upp över jord i närheten av Triumfbågen och fick se nyårsraketerna skjutas upp i luften. Att man inte skjuter upp fyrverkerier var dock nästan sant - det var bland det mesigaste jag har sett. Däremot var det ganska häftig att vara bland så sjukt mycket folk. Enligt franska tidningar i dag befann sig 270 000 människor på samma ställe som vi då. Vad som är ännu sjukare är att siffran var den dubbla i fjol - helt omöjligt att föreställa sig!