Halloween = nostalgiskt vemod

Bästa Halloweenlåten med skräckmästaren själv

Halloween var under en stor del av min barndom min favorithögtid. Den slog både jul och nyår, rankades högre än min egen födelsedag och helgerna påsk och valborg var inget jag riktigt hade koll på hur man firade här i Sverige.

På de sex åren av min barndom då jag bodde i riktigt Halloweenfirande länder hann traditionen rota sig väldigt djupt i min själ. Därför blir jag på något sätt lite vemodig varje gång det börjar närma sig den 31 oktober. För i Sverige firar man inte Halloween - men ganska många låtsas. På något sätt har affärerna ändå lyckats göra helgen till en miljardindustri även i gamla Svedala.

Halloween för mig är lukten av urgröpta pumpor med brinnande ljus i, det är ljudet av läskig musik som ekar överallt, det är synen av alla extremt utsmyckade hus och känslan av att inte kunna gå i en trapp utan att fastna i konstgjort spindelnät. Det är också lyckan över att få klä ut sig, skrämmas och spela teater för familj, vänner och grannar. Jag var oftast dracula. Känslan av att bli vitsminkad, trycka in huggtänderna och knyta fast capen runt halsen - det är undefär samma känslan som väntan på tomten på julafton. Halloween är också gemenskap. För riktiga högtider ska vara något som alla är med på. Halloween är också glädjen över givmilda grannar med riktigt gott godis, men även besvikelsen när ett äpple eller en mandarin åker ner i påsen. Trick or treat. Kanske min favoritfras under uppväxten.

Men jag tror även att jag fick uppleva Halloween under de åren det är som roligast under barndomen. Visst, hade jag bott kvar i Kanada eller på Irland hade jag säkert varit utklädd och varit på någon fest i dag, omgiven av mysig skräckstämning. Men kanske inte så mycket mer.

Nu ska jag snart iväg på fest. Halloweenfest. Och fira denna högtid på äkta svenskt vis - det vill säga inte så mycket alls.

Bort från bajset!

Ja, alltså skithögen i korridoren är flyttad på sedan ett tag tillbaka, men nu börjar mina dagar här på Förrådet vara räknade. I går sa jag nämligen upp min lägenhet. Dock inte på grund av bajset - utan på grund av den stundande praktiken.

Om precis tre månader kommer jag nämligen att försöka somna i (förhoppningsvis) någon ny lägenhet i 08-området. För om precis tre månader och en dag så börjar praktiken.
Var denna praktik ska göras hoppas jag veta på måndag.

Jag lär väl återkomma med besked här på bloggen...

Praktikansöken skickad

Nu är det bara att vänta på att telefonen ska ringa.

"Har jag sagt för mycket nu?"

I senaste numret av Veckorevyn hade en läsare skickat in en fråga. Hon var orolig att det var hennes fel att hennes ny pojkvän inte lyckades "få upp den" i sängkammaren. Reportern Hannah Arnhög svarar väldigt hjälpsamt och självutlämnande: "Om jag skulle fått en spänn för varje gång en kille inte fått upp den skulle jag kunna bjuda dig på en helkväll på valfri lyxkrog i New York ..."

Helkväll. Lyxkrog. En spänn per gång. Nog för att dollarn inte är jättestark för tillfället, men Hannah måste fan ha legat i - och inte särskilt framgångsrikt uppenbarligen.

Läste jag i Veckorevyn alltså.
Har jag sagt för mycket nu?

Vem fan har bajsat i korridoren?

Alltid lika trevligt att vakna upp en söndagsmorgon och inse att det ligger en hög med bajs utanför dörren. Allvarligt talat, vafan finns det för sjuka människor här i krokarna? Låg det inte skit i grannhuset för bara några veckor sedan? Hela våningen luktar hur som helst gammal avföring så nu ska vi bestämt sova hos Johanna några dagar framöver!

Nattens extratimme i återhämtning behövs!

Även gårdagen kantades av studiebesök i storstan. Tre stycken till antalet:

* Kamratposten, resans stora överraskning. Superlativen räcker inte till för att beskriva chefredaktören Ola Lindholm. Ett mer fantastiskt första intryck kan man omöjligt göra.

* Dagens arbete, lite roligare och mer spännande än det låter - men inte mycket mer än så. Dock en ganska lärorik visit.

* TT/TT Spektra, blev mest ganska nostalgiskt för min del. Träffade nästan alla jobbarkompisar från i somras och lite andra bekanta ansikten. Mycket trevligt.

Nostalgitrippen fortsatte sedan på kvällen. Jag och Johanna åkte till hennes gamla hemstad Uppsala och träffade ett par av mina gamla kompisar. Och efter en hotellnatt och lite mer nostalgi kring Fyrisån var även denna utflykt punkt slut.

En titt in i framtiden - och dåtiden

I dag har vi varit på studiebesök i Stockhom på Aftonbladet. Riktigt roligt och inspirerande. Jag tror verkligen att jag skulle trivas alldeles utmärkt att jobba där. För det kommer jag att göra förr eller senare. Men förhoppningsvis redan innan redaktionen flyttar ut från dagens redaktion på globenområdet och in till city - alltså inom ett år...

Och i morgon blir det fler besök!

Är doping okej när man har tidsbrist?

För tillfället tar skolan upp väldigt mycket tid. Så nu när jag inte har tid att träna (läs: inte prioriterar träningen) tar jag till alla möjliga medel för att hålla mig stor och stark. Här är det senaste.

Ryssfemmor och anabola kan slänga sig i väggen!

Grabba tag i närmsta Computer Sweden!

I dag finns nämligen våran från scratch egentillverkade bilaga inne i tidningen och förgyller dagen för it-intresserade över hela landet.
Jo, det känns ganska bra faktiskt.

Det finns ju bara inte!

I går var en ganska bra dag, om man räknar bort en sak - sport. Att Liverpool förlorade var för en gång skull inte så oväntat. Sättet de gjorde det på var dock allt annat än väntat. Segerskytten var nämligen en ballong inkastat från en i publiken! Helt sjukt.

Senare på kvällen förlorade Skellefteå AIK mot Södertälje av alla jävla lag och strödde ännu mer salt i sportsåren.

Och givetvis blev det fyra fel på stryktipset som grädde på moset...

Det finns ju bara inte!

Tappa läsare - skaffa läsare

Så var två veckor av blod, svett och tårar över. Och det blev förjävla bra! Men när man sitter på skolan och jobbar minst till tolv varenda dag blir bloggen allt annat än förjävla bra - men det ska det bli bättring på. Under "bloggsvackan" har läsarstatistiken som vanligt sjunkit en del. Men när jag tänker på att våran tidning på tisdag kommer ut till över hundratusen läsare så känns det inte så tråkigt, faktiskt...

Läsa mejl, bläddra i tidningar, blogga...

... det är bara några vardagliga saker som är svåra att hinna med när arbetsdagen är fjorton timmar lång. För sova kan ju vara bra att prioritera - så att man orkar (minst) fjorton timmar till i morgon!

(Och i övermorgon.)

Ibland är det bästa att inte fråga

När jag läser mitt förra inlägg inser jag att det blev lite bittert mot slutet. Det var inte alls tanken, jag var ju faktiskt ganska peppad på standup när jag skrev det. Och kul blev det.
Den dryga kändisen som åsyftas var inte Pablo Francisco utan en svensk "superstjärna". Host host. I Pablos fall var det snarare den alltför vanligt förekommande: lata presskontakten.

Givetvis försökte jag boka en intervju med Pablo nu när han skulle komma till stan. Efter en veckas kontakt fick jag svaret av den pressansvarige: "Tyvärr är det inte aktuellt med intervju". Inte ens en telefonare.
What to do? Efter showen stannade jag kvar och när alla andra gått hade Pablo och grabbarna en hel del tid att snacka. Jag blev till och med stoppad av två av hans komikerkollegor när jag lämnade lokalen som också vill prata lite.

När jag knatade hemåt, med huvudet fullt av oantecknade intervjusvar till hafsigt improviserade frågor, insåg jag att jag nog precis hade gjort min första intervju på engelska. Och andra, tredje och fjärde intervjun på engelska också för den delen.
Och ännu en gång konstaterar jag att presskontakter bara är ett onödigt filter som jag helst inte vill ha något att göra med. Ibland är det bästa att bara inte fråga...

Intervju med karln och ett gäng andra ståuppare kommer i nästa nummer av Kåridåren (okej, nu länkar jag till hemsidan trots att den är knappt existerande...)!

Jobba helg? Gratis? Så gärna så!

Att jobba på helgen utan att få betalt kanske inte låter som någon höjdare. Men ärligt talat känns det faktiskt jävligt nice. I alla fall när det innefattar att sitta på pressplats och se Pablo Francisco.

Vad som är mindre roligt är folk som tycker sig vara så kända och viktiga att de inte har tid att prata med studenttidningar. Eller presskontakter som inte orkar göra sitt jobb för att man inte är någon "riktig journalist".

Vad de inte riktigt tänker på är väl att vi "låtsas-journalister" inom en inte allt för snar framtid kommer att jobba på stora tidningar och "riktiga redaktioner" runt om i landet. Vissa av oss om bara några månader. Och ett första intryck kan man aldrig tvätta bort...

Det är tuffa tider...

För typ tredje veckan i rad somnar jag tidigare på fredagen än vad jag har gjort på hela veckan. I går låg jag utslagen och icke kontaktbar i soffan redan innan idolutröstningen var avklarad!

Men nästa vecka lär det bli andra bullar - då kommer jag typ inte sova någonting förrän helgen. Deadline är 13:00 på fredag och tills dess kommer hela jag vara fullt fokuserad på tidningen. Känner jag mig själv rätt kommer jag drömma (ja, de timmar som jag förhoppningsvis faktiskt hinner sova) om redigering hela nätterna.

Och jag ska försöka klämma in lite blogginlägg också.

Sundvalls studenter är jävligt heta

I vintras brann en bil på Förrådets parkering.

På valborgsmässoafton fick sophuset agera majbrasa.

Och förra veckan brann en lägenhet i ett av husen på Förrådet.

Man kan tycka att det borde räcka, men i dag när vi satt i J-huset såg vi hur blåljus började skina in genom fönstret. Eldtrenden hade förflyttats några meter från Förrådet och intaget en studentbostad på Campus! Vissa kanske skulle kalla det klantigt och oaktsamt, men jag väljer att se det som att vi studenter här i Sundsvall är lite för heta helt enkelt.

Resterna av årets majbrasa.

Nästa utmaning...

Kommande två veckor ska jag vara nattchef för en IT-bilaga med över 100 000 läsare. Förmodligen min största journalistiska utmaning hittills. Spännande värre!

Vila i frid - men visst fan känns det tomt

Efter en smått fantastisk helg kom jag och Johanna hem med tåget sent i går kväll. I brevlådan låg det ett brev och väntade på mig, skickat från Aftonbladet.
Jag förstod inte riktigt vad de kunde vilja mig och kunde verkligen inte ha anat vad som stod där i - för det är ju inte ofta man skickar dödsbud via brev. Vad som stod i brevet var nämligen att Sportmagasinet ska läggas ner.

Jag minns när pappa för sju år sedan kom hem med det första numret. Peter "Foppa" Forsberg prydde omslaget till en fantastisk tidning som bara blev bättre med åren. Sportmagasinet har sedan dess varit Sveriges bästa sportmagasin och även varit lite av en drömarbetsplats för mig. Tidningen var en inspiration till hela vårat projektarbete i gymnasiet då jag, Johannes och Jimmy gjorde sportgmagasinet Sudden death. Och Sportmagasinet med stort S har även inspirerat mig i min roll som sportredaktör för studentmagasinet Kåridåren.

Men nu är det alltså slut.
Och visst fan känns det tomt.

Dags att lägga spaden bakom sig nu

Tentan avklarades med ganska bra vibrationer. Jag låg faktiskt inte vaken en enda minut igår och tänkte på tentan. Istället låg jag vaken och tänkte på nästa kurs!

Men jag ska försöka skjuta undan de tankarna under helgen. Nu bär det nämligen av direkt, raka tågspåret mot Falun. Vad som händer där i kväll har Jonna redan beskrivit så fint, så det tänker inte jag orda något mer om.

Tentaskägget - en tyst protest

Kursen grävandets grunder lider mot sitt slut. Noll-åtta-noll-noll börjar tentan som sätter punkt för höstens första prövning. Men det har inte varit en smärtfri tid.

Att hinna färdigt alla uppgifter har tagit massor med tid. Och studentmagasinet Kåridåren på det. Plugg inför tentan var inte att tänka på förrän sista veckan - och då var det nästan det enda man kunde tänka på.

Som en tyst och oplanerad protest mot min hektiska vardag har jag låtit skägget växa sig längre än någonsin (vilket i och för sig inte säger särskilt mycket). Riktigt så illa att jag inte haft tid att raka mig har det inte varit - men det har ändå varit skönt att slippa ett måste om dagen. Mot slutet blev det lite av en psykologisk grej då jag började kalla det för tentaskägg och upphöjde ansiktsbehåringen till en lyckosymbol à la slutspelsskäggen som hockeyspelare brukar stoltsera med mot vårkanten.

Så tenta i morgon bitti - sen åker hyveln fram!
Eller?