Jag brukar inte skratta när jag ser listor över vad som är utrotningshotat. Men i dag kunde jag inte låta bli. I UNESCOs kartläggning över utrotningshotade språk kan man nämligen läsa att:
* Skånska är ett eget språk.
* Och att det språket håller på att dö ut.
Men alla gillar ju en underdog, so keep upp the good work Linus!
Mer från Expressen.
onsdag 30 september 2009
Godtyckliga grundlagar
En av uppgifterna i den här kursen (som snaaart är över) är att göra ett persongräv - alltså att ta reda på så mycket som möjligt om en viss person. Men trots att det finns hur många lagar som helst som reglerar vad som är offentligt och sekretessbelagt så gäller det många gånger att ha tur när man ringer upp myndigheter med sina nyfikna frågor. Jag tänkte ge ett exempel.
Vi försökte bland annat ringa till försäkringskassan för att få reda på lite saker, främst arbetsgivare eftersom det är en uppgift man brukar kunna få ut.
Försök ett: "Vi pratar inte med andra om det, du får ringa personen i fråga istället!"
Försök två: "Det är sekretess på det, jag säger inte ett ord..."
Försök tre: "Oj, nu blir jag osäker, får jag berätta det för dig?"
Jag svarar (såklart): "Ja, det brukar räknas som harmlösa uppgifter, så det ska inte vara några problem."
"Okej, då ska vi titta efter!"
För resten av mina frågor gick hon och frågade kollegor istället för att fråga mig vad hon fick lämna ut. Och då var det ju kört...
Vi försökte bland annat ringa till försäkringskassan för att få reda på lite saker, främst arbetsgivare eftersom det är en uppgift man brukar kunna få ut.
Försök ett: "Vi pratar inte med andra om det, du får ringa personen i fråga istället!"
Försök två: "Det är sekretess på det, jag säger inte ett ord..."
Försök tre: "Oj, nu blir jag osäker, får jag berätta det för dig?"
Jag svarar (såklart): "Ja, det brukar räknas som harmlösa uppgifter, så det ska inte vara några problem."
"Okej, då ska vi titta efter!"
För resten av mina frågor gick hon och frågade kollegor istället för att fråga mig vad hon fick lämna ut. Och då var det ju kört...
tisdag 29 september 2009
Tobias - den köttätande vegeterianen
Jag skrev nyligen att min frys ger sken av att jag har blivit vegeterian. (Till frysens försvar ligger det faktiskt en kebabpizza där...)
När vi i går stod och läste skolrestaurangens meny för veckan slog Jonna huvudet på spiken i frågan om varför jag inte har blivit vegeterian fullt ut.
När vi i går stod och läste skolrestaurangens meny för veckan slog Jonna huvudet på spiken i frågan om varför jag inte har blivit vegeterian fullt ut.
"Alltså, det är ju typ aldrig något köttigt
till den där vegetariska maten!"
Tyvärr Jonna, det hjälpte inte att färga håret brunt...
Insåg just att...
Jag fyllde 20,5 år i går! Att boka en resa till Paris
var fan ett bra sätt att fira den dagen på!
var fan ett bra sätt att fira den dagen på!
Okej, att blogga om sin 20,5 årsdag när man verkligen borde plugga kan ju nästan ses som ett rop på hjälp. Jag har aldrig någonsin känt mig så dåligt förberedd inför ett prov som nu. Men tentan är ju inte förrän på fredag, så jag hoppas väl att någonting hinner fastna innan dess. Just nu gör jag däremot allt annat än att plugga. Till och med att tvätta, städa och diska känns småkul helt plötsligt. Allt som distraherar mig från plugget tycker min hjärna känns som en bra idé för tillfället.
(Fast ingen idé är ju lika bra
som att boka en resa till Paris, förstås!)
måndag 28 september 2009
Plugg eller Paris - inget svårt val precis!
Orden är en journalists verktyg. Men ibland kan det vara svårt att hitta dem. Som när man ska plugga en hel kväll genom att skriva svar till gamla tentor. Man har en aning om vad som ska stå där, men man vet inte riktigt hur man ska formulera sig.
Ett annat scenario då det kan vara svårt att hitta orden är när man har struntat i allt vad pluggande heter och spontant bokat en resa till Paris över nyår med sin älskade flickvän.
Så ja, för att inte krångla till det och linda in allt i fina formuleringar ska jag tala klarspråk: Ikväll har jag spontant bokat en resa till Paris över nyår med min älskade flickvän!
Voilà!
(Det där behövdes nog för att jag själv skulle förstå)
Ett annat scenario då det kan vara svårt att hitta orden är när man har struntat i allt vad pluggande heter och spontant bokat en resa till Paris över nyår med sin älskade flickvän.
Så ja, för att inte krångla till det och linda in allt i fina formuleringar ska jag tala klarspråk: Ikväll har jag spontant bokat en resa till Paris över nyår med min älskade flickvän!
Voilà!
(Det där behövdes nog för att jag själv skulle förstå)
söndag 27 september 2009
Anna Anka är fan en frisk fläkt
Missförstå mig rätt nu. Jag har redan blivit kallad mansgris en gång den här veckan och jag tycker att det räcker.
"Livet är inte rättvist" är en fras som jag som storebror ständigt har fått höra under min uppväxt. Uppenbarligen har inte alla här i Sverige fått samma uppfostran. Nystartade programmet Här är ditt liv är ett tydligt exempel på det. Redan efter andra programmet började det muttras över att det varit två manliga gäster på rad. Nu efter tredje programmet blev det nästan en folkstorm (förvisso en välregisserad kvällspressfolkstorm).
Visst, man ska sträva efter jämlikhet. Men vänta med att utvärdera genusperspektivet till hela säsongen har passerat. Då de tilltänkta gästerna är hemliga och inte själva vet om att de ska medverka, så är det många omständigheter som spelar in i frågan om när gästerna dyker upp i rutan.
Vad gäller Anna Ankas alla dumma uttalande så går det givetvis inte att hålla med om allt hon säger. Men kontrasten som hon bjuder på i jämställdhetsdebatten är både underhållande och kanske till och med välbehövlig.
"Ett program av gubbar, för gubbar" lyder de hetsande rubrikerna. Ja, so what? OM det nu skulle vara så, sen när är det fel att ha äldre män som målgrupp? Personligen tycker jag programmet är ganska segt och tråkigt. Men jag känner mig inte diskriminerad för att programmet inte tilltalar mig. Precis som att jag inte känner mig diskriminerade när jag går förbi tidningsställen för hitta någon ny spännande läsning och inser att 80 procent av alla magasin är av kvinnor, för kvinnor. Livet är inte rättvist på alla plan helt enkelt.
Allt Anna Anka säger är inte så dumt (även om kanske 95 procent faktiskt råkar vara det), men hon använder ju inte den smartaste taktiken för att föra fram sina åsikter. Såklart att folk stänger av öronen när hon börjar prata om schemalagda avsugningar till morgonkaffet. Jag har inte sett programmet, men vad jag har förstått så menar hon att relationer handlar om att ge och ta - och att det gällde för båda parter. Sen behövar alla inte lägga ribban på samma nivå som fru Anka...
De klokaste orden i den här debatten tycker jag att Aftonbladets debattör Karin Magnusson har stått för. "Ingen missionerar lika starkt som den nyfrälste", sa hon i Skavlan. Hon syftar på att vi svenskar relativt nyligen har blivit denna hyperjämställda nation vi är och att vi därför har svårt att ta till oss några andra synvinklar. Men om folk kunde sluta vifta med sina bestämda åsikter som tempelriddarna viftade med sina svärd så kanske den här debatten kunde landa på en vettig nivå.
För att återknyta till programmet av gubbar, för gubbar. "Jag tror jag spyr. Det måste bli slut på gubbväldet" lyder en läsarkommentar. Hur kan tre manliga gäster i ett program frammana så starka känslor egentligen? Fokusera jämställdhetskampen på lika lön för lika arbete och jämn fördelning på maktpositioner istället - för pengar och makt är väl allt som betyder något här i världen?
Livet kommer aldrig bli helt 50/50 superrättvist. Men givetvis ska vi sträva efter det för att inte orättvisorna ska öka. Men om vi måste stanna och spy för att fördelningen av gästerna i ett teveprogram är skevt, ja då kommer vi aldrig att komma någon vart på de viktiga punkterna.
"Livet är inte rättvist" är en fras som jag som storebror ständigt har fått höra under min uppväxt. Uppenbarligen har inte alla här i Sverige fått samma uppfostran. Nystartade programmet Här är ditt liv är ett tydligt exempel på det. Redan efter andra programmet började det muttras över att det varit två manliga gäster på rad. Nu efter tredje programmet blev det nästan en folkstorm (förvisso en välregisserad kvällspressfolkstorm).
Visst, man ska sträva efter jämlikhet. Men vänta med att utvärdera genusperspektivet till hela säsongen har passerat. Då de tilltänkta gästerna är hemliga och inte själva vet om att de ska medverka, så är det många omständigheter som spelar in i frågan om när gästerna dyker upp i rutan.
Vad gäller Anna Ankas alla dumma uttalande så går det givetvis inte att hålla med om allt hon säger. Men kontrasten som hon bjuder på i jämställdhetsdebatten är både underhållande och kanske till och med välbehövlig.
"Ett program av gubbar, för gubbar" lyder de hetsande rubrikerna. Ja, so what? OM det nu skulle vara så, sen när är det fel att ha äldre män som målgrupp? Personligen tycker jag programmet är ganska segt och tråkigt. Men jag känner mig inte diskriminerad för att programmet inte tilltalar mig. Precis som att jag inte känner mig diskriminerade när jag går förbi tidningsställen för hitta någon ny spännande läsning och inser att 80 procent av alla magasin är av kvinnor, för kvinnor. Livet är inte rättvist på alla plan helt enkelt.
Allt Anna Anka säger är inte så dumt (även om kanske 95 procent faktiskt råkar vara det), men hon använder ju inte den smartaste taktiken för att föra fram sina åsikter. Såklart att folk stänger av öronen när hon börjar prata om schemalagda avsugningar till morgonkaffet. Jag har inte sett programmet, men vad jag har förstått så menar hon att relationer handlar om att ge och ta - och att det gällde för båda parter. Sen behövar alla inte lägga ribban på samma nivå som fru Anka...
De klokaste orden i den här debatten tycker jag att Aftonbladets debattör Karin Magnusson har stått för. "Ingen missionerar lika starkt som den nyfrälste", sa hon i Skavlan. Hon syftar på att vi svenskar relativt nyligen har blivit denna hyperjämställda nation vi är och att vi därför har svårt att ta till oss några andra synvinklar. Men om folk kunde sluta vifta med sina bestämda åsikter som tempelriddarna viftade med sina svärd så kanske den här debatten kunde landa på en vettig nivå.
För att återknyta till programmet av gubbar, för gubbar. "Jag tror jag spyr. Det måste bli slut på gubbväldet" lyder en läsarkommentar. Hur kan tre manliga gäster i ett program frammana så starka känslor egentligen? Fokusera jämställdhetskampen på lika lön för lika arbete och jämn fördelning på maktpositioner istället - för pengar och makt är väl allt som betyder något här i världen?
Livet kommer aldrig bli helt 50/50 superrättvist. Men givetvis ska vi sträva efter det för att inte orättvisorna ska öka. Men om vi måste stanna och spy för att fördelningen av gästerna i ett teveprogram är skevt, ja då kommer vi aldrig att komma någon vart på de viktiga punkterna.
One always looks neat in a hat made from meat
Efter en titt i min frys har Johanna konstaterat att det ser ut som att jag har gått och blivit vegeterian. Nu är givetvis så icke fallet. Mina inköp av veg-varor grundar sig bara på praktiska och inte ideologiska omständigheter. 
För att manifestera min fortsatta kärlek till kött funderar jag på att skaffa mig någon huvudbonad inspirerad av denna sida. Fast med en sådan på huvudet kanske Johannas kärlek till mig inte blir så långvarig?
fredag 25 september 2009
Hej! Mitt namn är Mr. Kontokort
Så här på lönedagen (läs: lånedagen) kan man tro att rubriken syftar på att jag skulle känna mig rik. Så är dock inte fallet.
När jag för någon dag sedan skulle in på våning tre i J-huset på skolan så ville inte riktigt dörren öppnas. Jag drog mitt passerkort, slog min kod, men inget hände. Jag hann upprepa proceduren ännu en gång innan någon kom ut genom dörren från andra hållet. Då märkte jag plötsligt att kortet i min hand inte alls var passerkortet - utan mitt kontokort.
Jag och personen som öppnade dörren fick oss ett litet skratt och där skulle den anekdoten tagit slut trodde jag. Ännu en gång: så är dock inte fallet.
När jag för en stund sedan öppnade dörren för att lämna min lägenhet stod Norde precis utanför dörren och skrämdes.
"Du, ska jag berätta en sak? Det funkar inte så bra att öppna dörrar med kontokort!"
Haha!
När jag gick ner på gården mötte jag Oskar och Jon.
"Trodde du att de hade börjat ta betalt på skolan?"
"Fick du godkänna beloppet efter att du slagit koden?"
Hahahaha!!
Det sjuka är att jag varken minns när det hände eller vem personen jag träffade där i dörren var. Jag var nog lite trött då helt enkelt.
När jag för någon dag sedan skulle in på våning tre i J-huset på skolan så ville inte riktigt dörren öppnas. Jag drog mitt passerkort, slog min kod, men inget hände. Jag hann upprepa proceduren ännu en gång innan någon kom ut genom dörren från andra hållet. Då märkte jag plötsligt att kortet i min hand inte alls var passerkortet - utan mitt kontokort.
Jag och personen som öppnade dörren fick oss ett litet skratt och där skulle den anekdoten tagit slut trodde jag. Ännu en gång: så är dock inte fallet.
När jag för en stund sedan öppnade dörren för att lämna min lägenhet stod Norde precis utanför dörren och skrämdes.
"Du, ska jag berätta en sak? Det funkar inte så bra att öppna dörrar med kontokort!"
Haha!
När jag gick ner på gården mötte jag Oskar och Jon.
"Trodde du att de hade börjat ta betalt på skolan?"
"Fick du godkänna beloppet efter att du slagit koden?"
Hahahaha!!
Det sjuka är att jag varken minns när det hände eller vem personen jag träffade där i dörren var. Jag var nog lite trött då helt enkelt.
Gör om - gör rätt!
torsdag 24 september 2009
Klick, klick - fotogenic?
För snart ett år sedan blev min blogg länkad som studentblogg på Mittuniversitetets hemsida. Med tiden har länken hamnat mer och mer i skymundan. Förra veckan skulle dock bloggen "nylanseras" med en länk på startsidan.
Därför tyckte jag att det var på sin plats att uppdatera bilden på mig. Efter att ha gått igenom alla bilder som Johanna tagit på mig det senaste året blev jag lite deprimerad. Inte ett enda foto dög! Grimaser eller berusade blickar förstörda typ alla bilder. Efter noggrant övervägande valde jag tillslut att beskära en bild där jag såg ut som en blekfet japan. Nu låg det roliga i bilden inte främst i min knubbigt asiatiska uppsyn - utan att jag tycker att det är hysteriskt roligt att förstöra fotot för den lilla statyn bredvid mig...
Fusk att den lilla statyn ändå blev bättre på bild!
För övrigt vill jag rikta ännu ett tack till Lina som lyckades knäppa en bild på mig som var nog bra för min header. Än mer imponerande med tanke på att jag hade jobbat 16 timmar och sovit tre dagen/natten innan!
onsdag 23 september 2009
Svinet har tagit mig
... eller så är det väl mest troligt bara en vanlig förkylning. Men det är illa nog så här i slutspurten på grävet. Jag har fan inte tid att lägga ifrån mig spaden nu!
Nöff nöff, host host, snörvel...
Dagens säkraste tecken på att jag inte mår bra la Johanna märke till då hon kom hem från Baristafikat som jag hoppade för att vila: Nämen, har du diskat! Är du sjuk?
Nöff nöff, host host, snörvel...tisdag 22 september 2009
I dag var vi ute på bilutflykt
"Flytta dig åt sidan så jag kan
spana efter polisen i backspegeln!"
/Föraren
söndag 20 september 2009
Svenska dialektmysterier
När: En dryg vecka sedan.
Var: Campus, Sundsvall.
Vad: Jag försöker imitera Stockholmsdialekt.
Kommentar: Tre stycken personer från Stockholmsregionen är nära på att avlida av skratt på grund av mitt taffliga försök att låta som en nollåtta.
När: Hela helgen, om och om igen.
Var: Skellefteå.
Vad: Jag pratar precis som vanligt.
Kommentar: "Sluta! Men ge dig nu! Sluta skämta! Snälla sig att du inte pratar sådär nu för tiden, du låter ju som en stockholmare!"
Allting är relativt...
Var: Campus, Sundsvall.
Vad: Jag försöker imitera Stockholmsdialekt.
Kommentar: Tre stycken personer från Stockholmsregionen är nära på att avlida av skratt på grund av mitt taffliga försök att låta som en nollåtta.
När: Hela helgen, om och om igen.
Var: Skellefteå.
Vad: Jag pratar precis som vanligt.
Kommentar: "Sluta! Men ge dig nu! Sluta skämta! Snälla sig att du inte pratar sådär nu för tiden, du låter ju som en stockholmare!"
Allting är relativt...
lördag 19 september 2009
fredag 18 september 2009
I'm back in Twin Peaks!
Skellhell, Schtaan och Twin Peaks. Kärt barn har många namn. I går återvända jag hur som helst till Skellefteå för första gången på ungefär fem månader. Och det är en märklig känsla att vara tillbaka.
När jag kom tillbaka till Sundsvall från Stockholm var det roligt att vara back in town. Äntligen fanns det folk att säga hej till när man gick på stan, kompisar att hälsa på bara några dörrar bort och bekanta ansikteten lite varstans. Men att vara i Skellefteå är ju faktiskt helt sjukt.
Hittills i mitt liv har jag flyttat i snitt vartannat år, men det är ändå i Bureå/Skellefteå som jag känner mig "hemma".
Att gå på stan i dag var lite som att återuppleva halva min uppväxt. Över allt jag gick stötte jag på bekanta ansikten. Lågstadielärare, mellanstadieklasskompisar, danslärare, högstadieklasskompisar, optiker, gymnasieklasskompisar, burebekanta, gymnasielärare, journalistkompisar, skidlärare, vanliga kompisar, butiksbiträden, föräldrars kompisar och kompisars kompisar. Och inte minst - en jävla massa bekanta ansikten som man egentligen inte har en aning om vilka de är!
Jag fick en liten läskig känsla av att det verkligen inte går att vara anonym i den här staden.
Men förutom några nya affärer (alla riktade till tjejer) så var stan sig lik - kära gamla Twin Peaks...
När jag kom tillbaka till Sundsvall från Stockholm var det roligt att vara back in town. Äntligen fanns det folk att säga hej till när man gick på stan, kompisar att hälsa på bara några dörrar bort och bekanta ansikteten lite varstans. Men att vara i Skellefteå är ju faktiskt helt sjukt.
Hittills i mitt liv har jag flyttat i snitt vartannat år, men det är ändå i Bureå/Skellefteå som jag känner mig "hemma".
Att gå på stan i dag var lite som att återuppleva halva min uppväxt. Över allt jag gick stötte jag på bekanta ansikten. Lågstadielärare, mellanstadieklasskompisar, danslärare, högstadieklasskompisar, optiker, gymnasieklasskompisar, burebekanta, gymnasielärare, journalistkompisar, skidlärare, vanliga kompisar, butiksbiträden, föräldrars kompisar och kompisars kompisar. Och inte minst - en jävla massa bekanta ansikten som man egentligen inte har en aning om vilka de är!
Jag fick en liten läskig känsla av att det verkligen inte går att vara anonym i den här staden.
Men förutom några nya affärer (alla riktade till tjejer) så var stan sig lik - kära gamla Twin Peaks...
torsdag 17 september 2009
Calvin Klein, mitt nummer står här till höger!
Det har varit lite halvkasst med bilder här på bloggen ett tag, så därför tänkte jag bjuda på en riktig godbit (fritt att tolka vilken av bilderna jag syftar på...)!
När jag bläddrade igenom lite gamla bilder från svunna tider hittade jag nämligen en bild på mig själv i en Fredrik Ljungberg-pose, helt klädd i blått och gult. Sexigt värre!
Skiter sig min karriär som journalist blir det ju
kalsongmodell som jag får satsa på i stället, eller?
onsdag 16 september 2009
Alltså...
Det är mycket just nu, av alla nämnde anledningar i föregående inlägg. Men jag ska se till att bloggen inte halkar efter!
Senaste nytt är i alla fall att jag ska hem i helgen! Hem, till kära lilla Bureå. På något konstigt vis har jag lyckats undvika stället i hela fem månader. Men mitt i allt grävande så ska jag bränna av lite intensiv quality-time med familj, släkt och vänner också. Trevligt värre.
Vad som inte blir lika trevligt är den där sextimmarsresan med buss. Men jag har ju kurslitteratur som ska läsas, artiklar som ska skrivas, samtal som ska ringa, sömn att ta igen och så vidare. (Men det slutar ju ändå alltid med att man ser den där kassa filmen som visas på den minililla skärmen...)
Senaste nytt är i alla fall att jag ska hem i helgen! Hem, till kära lilla Bureå. På något konstigt vis har jag lyckats undvika stället i hela fem månader. Men mitt i allt grävande så ska jag bränna av lite intensiv quality-time med familj, släkt och vänner också. Trevligt värre.
Vad som inte blir lika trevligt är den där sextimmarsresan med buss. Men jag har ju kurslitteratur som ska läsas, artiklar som ska skrivas, samtal som ska ringa, sömn att ta igen och så vidare. (Men det slutar ju ändå alltid med att man ser den där kassa filmen som visas på den minililla skärmen...)
måndag 14 september 2009
När verkligheten hinner ikapp
I helgen tog årets nollning slut. De nya små fina JFS-nollorna har under de senaste två veckorna vuxit upp och blivit ett fint gäng ettor. Inte för att jag har deltagit i precis alla nollningsaktiviteter, men en del saker har ju faktiskt inte prioriterats jättehårt den senaste tiden. Nu däremot, ska jag ha fokus på ALLT annat.
Grävprojektet rullar på, sen var det ju tingsrätt- och diarieartiklarna med besöksredovisningar som skulle betas av, och persongrävet som man borde börja med. För att inte tala om kurslitteraturen och tentaplugg. Deadline för Kåridåren börjar ju närma sig också. Sen var det ju den där eventuella hemresan till Bureå i slutet av veckan, och när ska jag hinna till Falun och hälsa på den nyfödda? Och om jag vill kunna få i mig någon vätska till frukost i morgon borde jag väl diska också. Ett glas eller en kopp räcker ju i och för sig, men det är väl lika bra att ta hela berget på en gång...
På något skumt sätt så känns kaoset ganska fint strukturerat i mina tankar och mantrar "det löser sig, det gör det alltid" klingar mer betryggande än någonsin i mitt bakhuvud.
Grävprojektet rullar på, sen var det ju tingsrätt- och diarieartiklarna med besöksredovisningar som skulle betas av, och persongrävet som man borde börja med. För att inte tala om kurslitteraturen och tentaplugg. Deadline för Kåridåren börjar ju närma sig också. Sen var det ju den där eventuella hemresan till Bureå i slutet av veckan, och när ska jag hinna till Falun och hälsa på den nyfödda? Och om jag vill kunna få i mig någon vätska till frukost i morgon borde jag väl diska också. Ett glas eller en kopp räcker ju i och för sig, men det är väl lika bra att ta hela berget på en gång...
På något skumt sätt så känns kaoset ganska fint strukturerat i mina tankar och mantrar "det löser sig, det gör det alltid" klingar mer betryggande än någonsin i mitt bakhuvud.
torsdag 10 september 2009
Och i morgon är det fest igen...
Jodå, intervjun i morse gick väldigt bra trots gårdagens festligheter. En av de mest intressanta intervjuerna jag har gjort på länge faktiskt. Resultatet kommer i nästa nummer av Kåridåren.
Strax efter tio satte vi oss i skolans cafeteria, men innan vi hann komma igång kom en tjej förbi och började prata med mig.
"Du, jag har ditt skärp hemma hos mig!"
Min intervjuperson frågade om jag hade haft det kul igår. Och jo, nog för att skärpet "bara" var utlånad till en maskeradutstyrsel, men visst fan hade jag det riktigt roligt!
Strax efter tio satte vi oss i skolans cafeteria, men innan vi hann komma igång kom en tjej förbi och började prata med mig.
"Du, jag har ditt skärp hemma hos mig!"
Min intervjuperson frågade om jag hade haft det kul igår. Och jo, nog för att skärpet "bara" var utlånad till en maskeradutstyrsel, men visst fan hade jag det riktigt roligt!
Note to self
När man bokar intervju räcker det inte alltid med att kolla att man är ledig den dagen intervjun ska göras. Kvällen innan kan vara bra att kika på också!
Om sju timmar ska jag i alla fall var klar i knoppen med pennan i högsta hugg. Jag ska försöka nyktra till lite innan dess...
Om sju timmar ska jag i alla fall var klar i knoppen med pennan i högsta hugg. Jag ska försöka nyktra till lite innan dess...
tisdag 8 september 2009
Stilstudie i bristande självinsikt
Ikväll börjar Idol, ni vet, de där få roliga avsnittet innan allt blir en utdragen mediehype. Jag ska se och jag ska skratta och jag ska inte alls tycket synd om de som sjunger ännu sämre än vad jag gör. Vem är då ondare - jag eller juryn?
Fram med spaden!
"Vi gräver inte, vi står utanför dörren
och knackar med en spade!"
/The Fo
Då var grävkursen igång på allvar. Alla gruppers idéer ligger ju inte direkt på Janne Josefsson-nivå – inte heller vår. Men det ska ändå bli väldigt intressant att se var alla projekt leder, oavsett om man gräver i den djupaste skiten eller bara står och knackar med spaden.
söndag 6 september 2009
Helvete och bakfylla
De senaste åren har jag nästan gett upp hoppet på två av mina favoritfilmgenrer, nämligen komedi- och skräckfilmer. Jag vet inte om jag är onödigt kräsen, men tipsa mig gärna om bra sådana filmer! De allra flesta komedierna känns som om de kretsar kring misslyckade relationer (som givetvis blir lyckliga till slut) och innehåller lika långa deprimerande sekvenser som roliga. Komedier ska man skratta åt. Helst hela tiden. Punkt.
Och de sensaste årens skräckfilmsutbud har ju varit på gränsen till patetiskt förutsägbart. Antingen handlar det om att uppnå den högsta äckelfaktorna genom att lemlästa levande människor, eller så är det sneögda barn som ska skrämma oss. Saw/hostel-vågen och den asiatiska remake-vågen i Hollywood måste vara över snart, hoppas jag.
Nu är inte allt nattsvart på filmfronten i dessa genrer. I sommar har faktiskt ett litet hopp tänts inom mig. Anledningarna stavas The Hangover och Drag me to hell. De kanske inte är några episka fempoängare, men de är bra mycket bättre än andra nyproducerade filmer jag har sett nyligen i respektive genre.
Där har ni mina tips, nu vill jag ha era!
Två tummar upp!
fredag 4 september 2009
Lagomt pig(g)
Gäsp!I går jobbade jag på kåren för första gången. Och jag kan konstatera att man träffar mycket trevligt folk när man står på andra sidan bardisken.
Jag kan också konstatera med lite snabb huvudräkning att det inte blev så mycket sömn inatt. Jag kom i säng efter tre och redan innan sju började Johanna försöka dra upp mig från huvudkudden. När jag stod i duschen och blundade för att inte få schampoo i ögat - ja då var jag inte långt ifrån att somna om ståendes.
Passande med schemalagt 8:15-17:00 i dag!
Gäsp var ordet.
torsdag 3 september 2009
En föreläsning i sociala medier
"Att vara journalist och inte finnas
på facebook är tjänstefel!"
Mycket gammalt och lite nytt varvades med utopiska digitala mediedrömmar och dystopiska spekulationer om journalistikens framtid. En nyttig föreläsning, främst för att väcka tankar. Det som jag dock tar med mig mest från föreläsningen med Sofia Mirjamsdotter är ett litet uttryck som jag saknat i mitt vokabulär, nämligen: twingly-horor. Ni vet vilka ni är...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
