Nyfiken i en strut...

... och lilla Tobbe tittar ut!

En journalist ska vara nyfiken, det har man ju hört. Jag funderade ganska länge på det där. "Är jag verkligen nyfiken?"
Svaret på den frågan är ja. Sedan jag började spekulera i hur nyfiken jag egentligen är kommer jag hela tiden på mig själv med att fråga frågor som jag verkligen inte har att göra med. Oftast utan att jag tänker på det.

För några veckor sedan när jag var på bio ringde det i min mobil. (Ja, jag hade på ljudlöst såklart.) Det var ett dolt nummer. Jag svarade givetvis inte och doldisen ringde inte heller upp. Sedan dess har jag gått omkring och funderat på vem det kan ha varit och vad han eller hon kan ha velat. Och det känns verkligen hemskt att inte kunna ta reda på dessa frågor.

Nu var det ju ett tag sedan och min nyfikenhet på samtalet hade lagomt hunnit stillas. Då ringer det igen. Halv åtta i morse närmare bestämt. Tyvärr låg jag fortfarande och sov. Jag är inte världens mest lättväckta person, så trots att det ringde för fulla muggar på maxvolym några meter bort hann jag inte vakna i tid för att svara. Dolt nummer. Tror ni det var lätt att somna om?

Så nu är de tillbaka. Alla nyfikna tankar? Jag pendlar mellan teorier som att det är en källa som vill vara anonym och tipsa mig om värsta scoopet som gör att jag vinner stora journalistpriset nästa år, till att det bara är en vanlig telefonförsäljare. Förnuftet säger väl att det lutar åt något i stil med det senare, men det gör ändå inte att jag blir mindre nyfiken!

Vem är du "dolt nummer"?