Den långa vägen ut ur helvetet

Neil Strauss är en amerikansk journalist som gjort sig ett namn på att skriva biografier åt några av de mest skandalomsusade kändisarna, till exempel Marilyn Manson, Jenna Jameson och Dave Navarro. I Sverige blev han känd för den stora massan genom sin självbiografiska raggningsbibel Spelet.

Titel: Den långa vägen ut ur helvetet
Författare: Marilyn Manson och Neil Strauss
Utgiven: 1998 (på svenska 2007)
Genre: Biografi
Omfång: 320 sidor, pocket
Varför jag läste den: En bok jag kände att jag bara måste läsa. Dels för att allt Strauss rör vid blir till guld och dels för att Marilyn Manson är en extremt intressant person.

”Till Barb och Hugh Warner, må Gud förlåta dem för att de satt mig till världen.”
Ja, Marilyn Manson är inte guds bästa barn, men inte heller guds sämsta. Vägen på mot toppen har förvisso kantats av drogmissbruk, sexmissbruk och diverse uppseendeväckande handlingar – både på och vid sidan av scenen. Men Marilyn Manson är samtidigt en av många missförstådd performance-artist som i åratal blivit förföljd och förtalad av främst kristna grupper som knappt skyr några medel för att hålla honom utanför delstatsgränsen.
I ”den långa vägen ut ur helvetet” får vi lära känna mannen bakom den missförstådda masken i en berättelse som inte döljer något.

Boken är indelad i tre delar där vi i den första får bekanta oss med en ung Brian Warner. En spinkig och mobbad liten kille som tvingades gå i en frikyrklig skola där han inte trivdes. Rockmusik, rollspel och sitt intresse för att skriva tog honom igenom den svåra tonårstiden som präglades av problem i skolan, problem hemma och problem med kärleken.
Som alltid när Neil Strauss har ett finger med i spelet är berättelsen öppnare och ärligare än vad man någonsin kan föreställa sig. Och hade boken bara fortsatt som i första delen hade det här blivit sommarens verkliga guldkorn och första fullpoängare…

Bokens andra del – deformografi – inleds med att bandet Marilyn Manson and the spooky kids bildas. Och i takt med att det går uppåt för bandet går det utför för dem som personer. Den 150 sidor långa andra delen blir som en enda lång förteckning över vilka droger har har tagit, vilka personer han har haft sex med och vilka sjuka saker han har gjort. Precis som Mr. Manson själv så blir man helt avtrubbad när man läser det. Händelser som skulle resultera i otaliga spaltmeter i kvällspressen känns knappt värda att höja på ögonbrynen åt.
Visst, det är nödvändigt för att inse vilket djupt helvete han var nere i, men jag tycker till slut inte att det blir intressant läsning. Det blir för mycket. Men så är det också Strauss stora svaghet. ”Kill your darlings” är ett begrepp som alla som jobbar med att skriva känner till, men som samtidigt är så svårt att ta till sig.

Men trots redundansen av eländigheter går det inte att tycka illa om denna biografi. Marilyn Manson är en karaktär utan motstycke och Neil Strauss är en mästare på att skapa fängslande och originella biografier. För ”den långa vägen ut ur helvetet” är mer än bara en vanlig bok. Innehållet mellan pärmarna är fylld med fotografier, illustrationer, gamla noveller, artiklar och dagboksanteckningar, citat från fans, gamla vänner och kändisar, med mera. Allt för att bygga upp den rätta Manson-stämningen.

Boken slutar år 1997. Och jag kan inte låta bli att undra hur den hade sett ut om den skrivits i dag. En uppföljare skulle kanske vara på sin plats när rockfarfar Manson ”går i pension”. Jag skulle absolut läsa den i alla fall!

Betyg: 4 av 5 linor kokain. Boken växlar väldigt och jag har pendlat mellan en svag tre och en femma under läsningens gång. Och även om den nu får en fyra av mig kan jag inte låta bli att vara lite besviken. För det är den sämsta Strauss-boken jag har läst hittills, men det säger kanske mer om hur bra de andra är!