Kollektivtrafiken är en aldrig sinande källa av lustiga små vardagsbetraktelser. När jag satt på pendeltåget i dag berättade en kvinna för sin väninna om en sak hennes lilla dotter hade sagt i går. Diskussionen i hemmet dagen innan hade kretsat kring hur de trodde att det var i himmelen, och dotterns teologiska tankar löd som följer:
"Jag skulle vilja att himmelen är ett ställe där man kan shoppa hela dagarna och där alla pojkarna ser ut som Alexander Rybak."
I mina öron låter det som ett helvete!
Shopping 24/7 låter förvisso tröttsamt, men det lämnar jag åt sidan. Det här med fiolhoben tyckte jag lät mer bekymmersamt. Är det bara jag, eller har inte den där smilfinkens påklistrade uppsyn börjat bli lite läskig? Kan en verklig människa le så stort, så mycket - hela tiden?? Han känns lite som en clown sprungen ut en Stephen King-roman. Mungiporna pekar uppåt - men nog fan är han skrämmande ändå.
Jag får även lite Jack Nicholson-vibbar när jag ser honom glida omkring i teverutan, flinande med fiolpinnen i högsta hugg. Ibland ser jag framför mig att två små identiska flickor står gömda bakom Alexanders rygg. Någon gång kommer de att kliva fram (med småfioler i högsta hugg), och med hypnotiserande röster uppmana: Come play with us. For ever... and ever... and ever.
Att så många flickor verkar älska denna norrman gör saken bara ännu värre. Charmant leende i all ära, men när det verkar kunna orsaka masspsykos hos halva jordens befolkning (läs: hos det kvinnliga könet) borde Rybaks blänkande tandrad snarare klassas som ett psykologiskt massförstörelsevapen än ett sött attribut.
Eller så är han kanske bara en gullig gutt?
Alexander Rybak - gullig eller galen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar