Vid den här tiden bodde våran familj i Montreal. Som utflyttad fick jag ofta brev från snälla släktingar som skickade serietidningar, VHS-band med inspelade avsnitt av Fångarna på fortet och Björnes magasin och svenskt godis.
Zootablettaskarna var bäst!
Det var en helig stund för mig när jag hade fått ett tre-pack zootablettaskar. Jag glufsade aldrig i mig dem direkt utan sparade gärna ett tag och åt alltid godisarna en och en.
En dag när jag bestämt mig för att öppna en ask så var den plötsligt borta. Spårlöst försvunnen. Jag letade genom hela huset tills jag till sist hittade asken - tom. Med en väldigt glad lillebror bredvid. Fredrik kunde vid det här laget knappt gå och hade just så pass börjat äta fast föda. Jag tror aldrig riktigt jag har förlåtit honom för det där ögonblicket.
Jag kan inte svära på att det är den händelsen som påbörjade vår ovänskap, men det är mycket troligt. På senare år använder vi inte fullt lika mycket knytnävar när vi "umgås", men jag kan väl knappast påstå att vi har varit bästa vänner. När jag förra hösten tog mitt pick å pack och drog till Frankrike var det knappast så att vi saknade varandra. Brorsan blev till och med glad när jag ett tag funderade på att stanna längre än planerat.
Vi pratade inte mycket alls under de fyra månader jag var borta.
Men! När jag återvände till lilla Bureå efter Frankrikesejouren hade det hänt något. Plötsligt var vi kompisar. Vi åkte till badhus, gick på bio och hade filmkvällar hemma. För första gången sedan jag såg den där sockersöta lilla ungen på ett kanadensiskt BB kände jag att jag tyckte om min bror.
Och nu bor jag i Sundsvall.
Så brorsan, om du läser min blogg, jag tror faktiskt att jag saknar dig en smula!
Syskonkärlek.
Måste kanske förtydliga två saker med den här bilden. Ett: Vi var båda nyktra. Två: Tröjan jag har på mig ingår inte i min garderob, utan är någon som brorsan tillverkat på syslöjden!
(Det finns inte så mycket att göra i Bureå...)
3 kommentarer:
Jag vet inte vad det är med mig, men jag tror att jag är rätt känslig för tillfället. Jag blev alldeles tårögd av ditt inlägg.
Jag känner dessutom nästan igen historien. Först när min storasyster flyttade hemifrån, blev hon och jag kompis.
Och vad lika ni är!
...dessutom är jag jävligt trött och det är därför jag skriver så konstigt...
Här skulle jag skriva en riktigt svidande diss men så kom jag på att din bror, vad jag vet, har bättre musiksmak än dig så jag nöjer mig med det.
Skicka en kommentar