Man ska visa vem som är schäf

Jag har varit allergisk mot hundar ungefär så länge jag kan minnas. Därför har jag under min uppväxt även byggt upp en instinkt att jag ska akta mig för dessa pälsbeklädda varelser. 

Jag är hundrädd helt enkelt.

På senare år har dock hundrädslan avtagit (och så även allergin). 

Jag får inte längre den där panikkänslan varje gång jag ser en hund. Men jag har fortfarande respekt för dem - om det inte är någon töntig lite Paris Hilton-sak som ryms i en handväska. Detta beror främst på att jag i viss mån har lärt mig att hantera djuren. "Man ska visa vem som bestämmer, vem som är chef", är ett råd som ekar i huvudet när det kommer till busiga hundar.

Oftast klarar jag mig alltså ganska bra nu för tiden när jag stöter på hundar. Men i helgen blev det ett undantag. När jag satt på tåget tillbaka från Dalarna kom en kvinna och satte sig bredvid mig. Med sig hade hon en schäfer på kanske 40-50kg, stor som fan var den i alla fall. Jag bestämde mig för att ta det lugnt och sitta kvar. Det gick sådär. 

Hunden ville inte riktigt sitta still och hoppade mot mig efter någon minut. Jag rykte till så att axeln nästan gick ur led. Om pulsen redan var hög innan så närmade den sig nog max då. 

Sedan tog kvinnan tag i hunden och kramade den ett bra tag. Det var bara det att då hon gjorde det så hade hunden sitt ansikte bara ett par decimeter från mitt. Och han stirrade på mig och visade upp ett helt gäng vassa och dreglande tänder.

Då fanns det inte många alternativ i mitt huvud längre. Jag övergav min sittplats och stod upp längst bort i vagnen istället...