Jag skrattar idag (och fem dagar framåt)!

Ison & Fille - Jag skrattar idag

Om trettio minuter anländer min kära Johanna huvudstaden. I kväll ska vi nämligen på DN-galan. Men innan det ska vi hinna med att träffa en annan hitrest journaliststudent från kära gamla Västerbotten. Det kommer bli en bra dag alltså.

Och det bästa av allt är att det roliga inte tar slut i kväll. Johanna stannar till onsdag, så vi kommer hinna med mycket roligt de kommande dagarna!

Idioter, varför finns det inga kvoter?

Alla är lika inför lagen - förutom på Gotland. Det har väl inte undgått särskilt många de senaste dagarna. Och den där Samuelsson verkar ju inte vara någon stjärna på att hålla käften stängd. Hon säger nu att hon inte ångrar vad hon sa, hon ångrar däremot att hon sa det så att det gick att spela in!

Ugh, ugh! Att medierna spikar upp hövdingen på en totempåle till allmän beskådan känns faktiskt väldigt bra i det här fallet.

I kvällens aktuellt uppenbarade sig en annan gotländsk idiot i Samuelsson-härvan. Nämligen alla vår Pigge Werkelin. Kan man verkligen tycka illa om någon som heter Pigge? Svaret just nu är ett rungande JA! I ett kort uttalande hann han säga att han var förbannad.
"Sunt", hann jag tänka.
Men det var inte Samuelsson han var förbannad på - utan på den som spelat in samtalet och avslöjat alltihop.
"Hur ska man veta vilka man kan lita på egentligen", löd hans motivering.

Backa bandet två steg.

Pigge är förbannad därför att: Någon har utnyttjat sin grundlagsstiftade rättighet att meddela ett missförhållande på en myndighet, i det här fallet att en landshövding inte behandlar folk enligt lagboken.

Visst, nu handlar det "bara" om pengar. Men vem fan skulle bli arg för att någon tipsade om var ett mordvapen var gömt, för att ta ett exempel? Eller lämnade en inspelning på brottet? Att uttala sig negativt om en modig medborgare som vill att saker och ting ska vara rättvist även på Gotland känns inte som herr Werkelins bästa pr-drag i karriären i alla fall!

Björn Gustafsson var före sin tid

Snart dricker väl halva världen "soda-streamad o'boy".
Min spontana reaktion på den nya drycken från coca cola är ofrivilliga kräkreflexer. Det kan ju bara inte bli en succé?!

Hoppas AF filtrerar bort alla Johan Palm-fans

För några veckor sedan då jag ägnade mig åt det fantastiskt lärorika fenomenet, att slösurfa, ramlade jag in på följande artikel. Texten handlar om en bok som i sin tur handlar om udda yrken. På omslaget av boken finns en bild en tant som har som jobb att lukta folk i armhålan - i full färd med att... ja... jobba helt enkelt!

I dag (då jag åter ägnade mig åt tidigare nämnda syssla) stötte jag på ett lite modernare yrke-du-inte-trodde-fanns, nämligen heltidsanställd Idolbloggare åt Tele2, eller "Bloggande stjärnreporter till Idol 2009" som det står i jobbannonsen.

Från början kändes det bara helt sjukt, men när jag tänker efter så innebär ju jobbet ungefär samma saker som att jobba på en nöjesredaktion på någon av kvällstidningarna under hösten. Med undantaget att man måste vara lite mer produktiv...

Så det är någon jourare som inte är sugen på Sundsvall i höst och vill lära känna nästa Darin, sök  jobbet här!

Stockholmssommar vs Skelleftesommar

Den 20 februari fick jag följande kommentar på bloggen då det stod klart att jag skulle jobba i Stockholm i sommar: "graaaatts:) även om jag inte förstår hur du kan missa skelleftesommaren;)"

Då viftade jag bort det hela. Det är väl inte så mycket att missa. Herregud, det finns ju så mycket mer att göra här i storstan. I morgon till exempel, ska jag spela snooker med min ena morbror - i Skellefteå räcker inte ens en halvfull bensintank för att ta sig med bil till närmaste snookerbord. På fredag ska jag på DN-galan. Lycka till att hitta friidrott (eller idrott i allmänhet) av världsklass i Skellhell. Och vill man på bio kan man välja och vraka mellan alla filmer som går om och om igen. Utbudet av allt är ju enormt.

Men vad som inte finns är människorna. Ja, såklart finns det människor här, i överflöd till och med. Men inte rätt människor. Nu har jag förvisso turen att känna en del fantastiska personer även här i huvudstaden, men allt eftersom sommaren har passerat börjar jag inse vad jag går miste om. Toves trästocksfest, klassåterträffen, kvällar vid älven och dagar på fotbollsgolfen. Stugan. Bureå. Högstadiekompisar, gymnasiekompisar och andra kompisar. Spontana besök.

Så även om jag trivs inte ångrar mig en sekund så är det klart att det finns saker som jag saknar. Människor som jag saknar.

Lars Winnerbäck - I Stockholm

"Här går man inte runt och hälsar på

man måste ringa först

man måste boka tid

man måste skynda sig

man måste skärpa sig

man måste komma in

i Stockholm"

Låt mig få presentera Olvan

När jag för snart ett år sedan lärde känna Johanna så var det en helt annan kille som upptog större delen av hennes tankar. Han hette Oliver och var då bara ett år gammal. Jag fick ständigt höra hur fantastisk och gullig och söt och bäst han var. Det är förvisso svårt att bli sotis på en ettåring, men när superlativen aldrig ville ta slut var det vissa stunder ganska nära. Jag menar, hur underbar kan en unge vara egentligen?

"Men det är väl klart att man blir enögd då man är både moster och gudmor", tänkte jag ibland.

Men det var inga hemmablinda överdrifter. Nu i vår och sommar har jag haft den stora äran att få träffa "Olvan" några gånger - och han är ju helt enkelt bäst!

Världenssötasteoliver

I helgen snodde jag och Johanna med oss lillknodden till en lekpark. Både Oliver och jag hade en hel del spring i benen. Jag blev blöt i svett efter lekstunden. Oliver blev också blöt - han hittade nämligen en vattenpöl.

Basket och gunga och massa annat skoj blev det.

Hur söt ungen än må vara ligger han ändå tvåa på listan över sötast i Falun. Ja, i alla fall i mina ögon...

<3

Den långa vägen ut ur helvetet

Neil Strauss är en amerikansk journalist som gjort sig ett namn på att skriva biografier åt några av de mest skandalomsusade kändisarna, till exempel Marilyn Manson, Jenna Jameson och Dave Navarro. I Sverige blev han känd för den stora massan genom sin självbiografiska raggningsbibel Spelet.

Titel: Den långa vägen ut ur helvetet
Författare: Marilyn Manson och Neil Strauss
Utgiven: 1998 (på svenska 2007)
Genre: Biografi
Omfång: 320 sidor, pocket
Varför jag läste den: En bok jag kände att jag bara måste läsa. Dels för att allt Strauss rör vid blir till guld och dels för att Marilyn Manson är en extremt intressant person.

”Till Barb och Hugh Warner, må Gud förlåta dem för att de satt mig till världen.”
Ja, Marilyn Manson är inte guds bästa barn, men inte heller guds sämsta. Vägen på mot toppen har förvisso kantats av drogmissbruk, sexmissbruk och diverse uppseendeväckande handlingar – både på och vid sidan av scenen. Men Marilyn Manson är samtidigt en av många missförstådd performance-artist som i åratal blivit förföljd och förtalad av främst kristna grupper som knappt skyr några medel för att hålla honom utanför delstatsgränsen.
I ”den långa vägen ut ur helvetet” får vi lära känna mannen bakom den missförstådda masken i en berättelse som inte döljer något.

Boken är indelad i tre delar där vi i den första får bekanta oss med en ung Brian Warner. En spinkig och mobbad liten kille som tvingades gå i en frikyrklig skola där han inte trivdes. Rockmusik, rollspel och sitt intresse för att skriva tog honom igenom den svåra tonårstiden som präglades av problem i skolan, problem hemma och problem med kärleken.
Som alltid när Neil Strauss har ett finger med i spelet är berättelsen öppnare och ärligare än vad man någonsin kan föreställa sig. Och hade boken bara fortsatt som i första delen hade det här blivit sommarens verkliga guldkorn och första fullpoängare…

Bokens andra del – deformografi – inleds med att bandet Marilyn Manson and the spooky kids bildas. Och i takt med att det går uppåt för bandet går det utför för dem som personer. Den 150 sidor långa andra delen blir som en enda lång förteckning över vilka droger har har tagit, vilka personer han har haft sex med och vilka sjuka saker han har gjort. Precis som Mr. Manson själv så blir man helt avtrubbad när man läser det. Händelser som skulle resultera i otaliga spaltmeter i kvällspressen känns knappt värda att höja på ögonbrynen åt.
Visst, det är nödvändigt för att inse vilket djupt helvete han var nere i, men jag tycker till slut inte att det blir intressant läsning. Det blir för mycket. Men så är det också Strauss stora svaghet. ”Kill your darlings” är ett begrepp som alla som jobbar med att skriva känner till, men som samtidigt är så svårt att ta till sig.

Men trots redundansen av eländigheter går det inte att tycka illa om denna biografi. Marilyn Manson är en karaktär utan motstycke och Neil Strauss är en mästare på att skapa fängslande och originella biografier. För ”den långa vägen ut ur helvetet” är mer än bara en vanlig bok. Innehållet mellan pärmarna är fylld med fotografier, illustrationer, gamla noveller, artiklar och dagboksanteckningar, citat från fans, gamla vänner och kändisar, med mera. Allt för att bygga upp den rätta Manson-stämningen.

Boken slutar år 1997. Och jag kan inte låta bli att undra hur den hade sett ut om den skrivits i dag. En uppföljare skulle kanske vara på sin plats när rockfarfar Manson ”går i pension”. Jag skulle absolut läsa den i alla fall!

Betyg: 4 av 5 linor kokain. Boken växlar väldigt och jag har pendlat mellan en svag tre och en femma under läsningens gång. Och även om den nu får en fyra av mig kan jag inte låta bli att vara lite besviken. För det är den sämsta Strauss-boken jag har läst hittills, men det säger kanske mer om hur bra de andra är!

Dagens lokaltidningsbesvikelser

Jag tänkte tipsa om en mycket rolig blogg vid namn Dagens lokaltidningsbesvikelser. En blogg som "tillägnas alla besvikna människor som finns ute i vårt avlånga land och har behovet att påtala det för oss andra genom lokal media."

Bloggen samlar "nyheter" från tidningar riket runt. Läs om Roland som är förbannad på att bussen missade att stanna vid hållplatsen en gång (2300 tecken), synskadade Lars-Erik som tycker det är skamligt att att folk inte plockar upp hundbajset (1500 tecken) och Erland som är orolig för miljön efter som han tvingas åka fem mil för att betala sina räkningar (1800 tecken).

Priset tar ändå Lars Wallström som i Östra Främby (Falun) blev attackerad av en mås. Han berättar chockat för tidningens journalister:  Jag kom cyklande och helt plötsligt måste den ha gjort en ljudlös störtdykning, den bet mig i huvudet så att jag började blöda. 

Ett axplock från bloggen.

Nu är helgen inte långt borta och snart sätter jag mig på ett tåg norrut. Slutdestinationen ligger bara en kilometer från platsen där Lars Wallström blev attackerad av den där måsen - tur att Johanna hämtar mig med bil!

Fula skrik åt ny teknik

I går när jag satt på pendeltåget hem från jobbet fick jag mig ett gott skratt. När tåget stannade på Stockholm södra klev en lång och gänglig kille in genom dörrarna. Vagnen var helt full så han fick stå upp. Själv satt jag ner ungefär två meter bort, men kunde ändå nästa höra vilken låt som hans MP3-spelare misshandlade hans öron med.

Han plockade upp sin mobil och började pilla med den. När dörrarna stängdes och tåget accelererade snubblade han till lite grann och den nya mobil gled ur hans grepp och gick i ett antal bitar.
"KUUUKEN!!"
Hela vagnen tystnade och vände sig mot killen. Några blonda små flickor i tioårsåldern hade hakorna nere vid knäna.
När killen, som i framtiden kommer lida av svår tinitus, reste sig efter att ha plockat upp sina telefondelar insåg han just vad han hade gjort - och började asgarva!

Han slutade inte skratta förrän nästa gång tåget stannade. Då klev han nämligen av. Men jag tyckte mig genom fönstret se att han klev på några dörrar längre bort. Förhoppningsvis med en lite mindre röd nyans i ansiktet - och några snäpp lägre volym på MP3:n.

Nedräkningen fortsätter

22 juli är dagens datum. Vilket innebär att jag har
22 arbetsdagar kvar i sommar.
22 augusti är nämligen min första lediga dag efter att sommarvikariatet har tagit slut! Ibland är siffror roligt...

Newton uppfann inte graviditeten

... men däremot så upptäckte han gravitationen.

Och hans teorier borde faktiskt stämma med tanke på hur ohyggligt svårt det kan vara att förflytta sin kroppstyngd från liggande till upprät position ibland på morgonen. Men efter några stapplande steg till badrummet är det däremot lätt att börja tvivla. För när håret snarare letar sig upp mot himmelen istället för ner mot marken, och verkligen vägrar lägga sig, ja då känns det som att herr Newton kan ta sitt äpple och stoppa upp det någonstans där solen aldrig lyser.

För om det mot förmodan inte skulle bero på att mitt hår befinner sig i tyngdlöst tillstånd, ja då har jag helt gått miste om att det har släppts Viagratabletter för håret!

Vissa kallar henne för mormor...

... men hon har verkligen sitt glada barnasinne kvar!

I helgen som vi spenderade i Stockholm utbrast hon:
"Alltså det här är typ mitt bästa köp någonsin
- efter lägenheten och kameran! "

Det som åsyftades var ett All Inclusive-häfte på Gröna Lund.

BYT NAMN! Och andra sätt att lyckas som journalist

Titel: BYT NAMN! Och andra sätt att lyckas som journalist
Författare: Anders Rydell och Klas Ekman
Utgiven: 2008
Genre: Guide
Omfång: 219 sidor, inbunden
Varför jag läste den: Jag köpte den direkt när den släpptes för att jag tyckte att den verkade intressant. Men den gömdes snabbt under all kurslitteratur (bildligt OCH bokstavligt talat).

Boken med det fina rosa omslaget innehåller 48 kapitel som alla handlar om olika sätt att bli en framgångsrik journalist. Men redan där börjar mitt stora problem med boken. Författarna definierar ”framgångsrik” utifrån det som de själva har lyckats med. Allt går nämligen ut på att man ska bli en välbetald frilansskribent bosatt i Stockholm. Jag säger varken att jag vill eller inte vill bli det, men jag störde mig på den genomgående ensidiga synen på framgång i ett så mångfasetterat yrke.
”Byt namn” är hur som helst en guide fullproppad med nyttiga och tänkvärda tips som alla med journalistambitioner kan plocka sina egna russin ur. Men att följa boken blint finns inte på kartan för mig, även om det säkert skulle fungera bra. Det känns lite som när jag läste The Game av Neil Straus (ni vet, raggningsbibeln). Tipsen funkar uppenbarligen, men till vilket pris? I den boken förbyttes den medelblyge Neil till en raggningsgud innan det tillslut gick väldigt mycket utför. Men precis som att det finns andra sätt att få tjejer än att klä sig utstickande och bete sig smått otrevlig så finns det helt säkert andra vägar än att byta namn med mera, för att bli en framgångsrik journalist.
Nu är alla tips här inte lika extrema som i The Game, men att börja experimentera alltför mycket med sin personlighet för att nå framgång är något som jag tror varken är nyttigt eller särskilt långsiktigt om man ska orka med sig själv. Jag förnekar dock inte att jag kommer ha många av råden liggandes i bakhuvudet. Jag vet däremot inte om jag kommer att byta namn - och verkligen inte byta kön (jo, det finns faktiskt ett kapitel om varför du helst bör sakna penis)!
Boken är en spännande inblick i en värld som jag rusar mot med stormsteg. Den är underhållande, lärorik och väldigt snyggt paketerad och redigerad. Och den väcker känslor. Ibland blev jag förbannad och ibland extremt inspirerad till att börja frilansa på studs. Min relation till boken är helt enkelt lite av en hatkärlek – precis som till journalistyrket i stort.

Betyg: 4 av 5 haldor. Boken är för sitt syfte så bra gjord att det slutar med ett ganska högt betyg ändå. Men det är en svag fyra. Som med sommarens första recension är jag väl precis den målgrupp författarna har siktat in sig på och just därför uppskattar jag den. Så för personer i samma situation som jag är den ett hett tips, men jag vet inte hur mycket gemene man skulle få ut av den…

Det kommer bli en INSANE helg

Halva "sommarlovet" har nu gått och det ska firas med en fantastisk helg. I morgon bär det av till Gröna Lund med några av mina favoriter. Fritt fall, femkamp och fantastiskt sällskap. Kan det bli bättre?

Och söndagen inleder vi med hotellfrukost.
(Oh yes, det här blir bra.)

Fem veckor, två dagar och fyra timmar kvar

Nu har jag jobbat halva mitt sommarvikariat!

På ett sätt har tiden gått väldigt fort, men samtidigt blir saker och ting snabbt vardag när de upprepas om och om igen, så visst känns det att jag har hållit på ett tag också. 

På måndag får jag dock lite omväxling, för då byter jag person som jag vikarierar för. 

Men nu när halva tiden har gått så börjar såklart nedräkningen på allvar. Och även om jag trivs jättebra på TT Spektra så kan jag inte låta bli att längta lite till hösten och Sundsvall.

Tänk längre än näsan räcker, Mattsson!

Thomas Mattsson, chefredaktör för Expressen, har en av de få riktigt intressanta mediebloggarna i Sverige. Hans höga position i mediesverige är naturligtvis en extra krydda som är svår att komma åt för många andra. Jag hoppas att han håller igång den och inte låter den självdö som konkurrenten Jan Helins blogg (Aftonbladet). Hans chefredaktörsblogg är senast uppdaterad  19 januari...

Men. Bara för att jag gillar bloggen kan jag givetvis inte hålla med om allt som skrivs där. 

Den hetaste potatisen i tidningskretsarna de senaste dagarna har varit cirkusen kring Britney Spears. Hennes bolag försökte tvinga pressfotograferna att skriva under ett kontrakt som innebar bland annat att: inga bilder får publiceras efter 30 dagar eller säljas vidare, inga (enligt dem) kränkande bilder får publiceras, samt att de ska få äganderätten över de bilder de vill.

Britney har med dessa krav verkligen gjort sig själv till den största clownen i hennes egna cirkus-show.

De största tidningarna gick ut och sa att de skulle bojkotta hennes uppträdande i Stockholm. Men efter både måndags- och tisdagskonserten har tidningarna fläskat på med text och bild över uppslag och helsidor. Illustrationer eller (för det mesta) usla mobilbilder tagna av läsare eller den skrivande reportern har varit lösning.

Mattsson tycker att det är självklart att Expressen ska bevaka konserten. Men där tycker jag att han tänker fel. För några veckor sedan var det en liknande situation med Avril Lavigne. Då skrev han: "Vår publik, och Avril Lavignes fans, ska inte bli lidande för att flata svenska skivbolag förmedlar tokigheter från sina amerikanska uppdragsgivare." 

Men grejen är ju den att publiken istället blir lidande för att flata svenska tidningar inte vågar säga ifrån på riktigt. Hade medierna bojkottat Avril och Britney skulle skivbolagen så småning om tvingas göra något för att ändra på situationen. Spelningar helt utan publicitet blir inte så eftertraktade att arrangera till slut.

Precis som att man anpassar kläderna till klimatet när man är ute och reser borde väl de amerikanska uppdragsgivarna kunna anpassa sig till det svenska upphovsrättsklimatet. Jag åker inte till Thailand i dunjacka i alla fall.

Så om Mattsson & Co kan börja tänka längre än en konsert i taget och sluta upp med sina låtsasbojkotter så kommer läsarservicen med all säkerhet att bli bättre fram över.

Just "Brittan" kunde jag dock inte bry mig mindre om.

(Upphovsrätten är dock svårare att nonchalera...)

Död - men ändå odödlig II

Nej, varken jag, media eller miljontals människor världen över kan inte släppa det här med Michael Jackson död riktigt än. Jag kikade nyss in på Digilistan och där var 15 av de 60 låtarna gamla Jackson-hits. Fyra stycket låg på top tio!

Den absolut bästa hyllningen hittills har dansgruppen Bounce stått för. Jag har tittat på olika versioner av deras Beat It-dans om och om igen de senaste tio dagarna. Och jag är inte ensam. Deras tribute är det mest sedda på youtube i hela världen den gångna veckan!

Så om någon har missat den, titta här:

Drömmar om baguetter och rödvin

I dag sitter jag och drömmer mig bort till ett land där grodor och sniglar hellre ska ligga på en tallrik än på marken. Ett land där var och varannan går med en baguette under armen. Ett land där man inte behöver rita karikatyrer av presidenten - det räcker med att knäppa ett vanligt kort.

Om det fortfarande råder några oklarheter så kan jag avslöja att landet i fråga är Frankrike.

Att jag sitter och tänker på la France just i dag, den 14 juli, är väl kanske inte så konstigt. Men det är inte nationaldagen jag tänker på främst. För ganska precis två år sedan fick jag nämligen frågan av Annika: "Vill du flytta med mig till Frankrike och plugga en termin i Aix-en-Provence?"

Okej, jag minns inte den exakta formuleringen. Den var förmodligen mycket mer välformulerad, inlindad och övertalande. Jag sa blankt nej, men en knapp vecka senare var flytten spikad och plötsligt delade jag och Annika en lite etta på Rue Bedarride!

Vår kära gamla adress! (illustrerad av Annika)

Att skriva ner allt jag sitter och tänker på i dag skulle givetvis bli alldeles för långt. Och det skulle även vara ganska onödigt med tanke på att det mesta finns förevigat på en annan blogg. Men det var en rolig tid och jag är väldigt tacksam att Annika inte godtog mitt spontana "nej" den där julidagen för två år sedan.

Dagen till ära tycker jag att lite fransk musik skulle passa bra här på bloggen!

Alizee (hyllning till France Gall) - Ella, Elle l'a

Dagens I-landsproblem

När jag så här på sommaren är långt borta från merparten av min bekantskapskrets går mobilen varm. Med gratis sms är det därför inte alls svårt att komma upp i fyrsiffrigt antal sms i månaden. Vad som däremot är svårt är att behålla humöret när mellanslagsknappen slutar att fungera (för några sådana är ju lämpliga att ha med för läsbarhetens skull).
Det är nästan så att alla andra problem med den lilla makapären bara försvinner när jag frenetiskt börjar hamra på den lilla knappen längst ner till höger.
Men. Det funkar ju (oftast) att ringa med mobilen istället.

Alba

Omväxling förnöjer brukar det ju heta. Och i det här fallet visade det sig vara ett alldeles utmärkt talesätt. Jag kan faktiskt inte minnas att jag någonsin har läst en sci-fi bok tidigare – och definitivt aldrig en skriven på svenska!

Titel: Alba
Författare: Kristina Hård
Utgiven: 2009
Genre: Science fiction
Omfång: 234 sidor, inbunden.
Varför jag läste den: Plockade på mig den under utförsäljningen av böcker på TT Spektra för några veckor sedan – mest för att omslaget såg spännande ut.

Alba är en del av en forskningsgrupp bestående av åtta personer med varierande arbetsuppgifter som har åkt tvärs genom universum och landat på en okänd planet. Albas position i gruppen är den inte alltför betydelsefulla rollen som assistent/älskare åt den betydligt äldre professor Nielsen. Åsikterna om hennes medverkande i expeditionen är därför lite delade.
Planeten de sätter igång att utforska visar sig på många sätt vara relativt lik jorden. Dygnet är förvisso längre än 24 timmar och de två solarna på himlen skulle kanske förbrylla den genomsnittlige jordbon. Men naturen, med gräs, träd och berg, påminner i mångt och mycket om den på jorden. Djurlivet ser inte alls ut som på kära gamla Tellus, men djur finns där. Och människor!
Ja, planeten är bebodd av människoliknande varelser som givetvis hamnar i fokus för forskningsgruppen. Och trots att de verkar vara ett till synes fredligt bondefolk så blir första mötet med invånarna inte alls så trevligt.

Trots den verklighetsflykt som sci-fi-genren innebär så blir det ändå väldigt trovärdigt. Alba handlar främst om människor och deras relationer och reaktioner under ”resans” gång. Känslor som kärlek och hat, rädsla och nyfikenhet är alltid starka och närvarande – oavsett årtusende.

Förutom fascinationen av att få vara med och upptäcka en okänd planet fängslas man av de intriger som drabbar den otroligt osamspelta gruppen, med Albas triangeldrama med ytterligare en kille ur besättningen i spetsen.

Expeditionen utvecklas också efterhand. Förutom mötet med planetens invånare som kastar omkull alla planer så kommer det fram att stora ekonomiska krafter som ligger bakom hela forskningsprojektet har andra mål än vad delar av besättningen är medvetna om.

Betyg: 3 av 5 dubbelsolar. Idén i sig är inte så nyskapande och karaktärerna är inga som har satt några djupare spår i mig. Men ”Alba” är en spännande historia som är välskriven och väldigt orginell i det avseendet att det är en svenskskriven science fiction. Ett stort plus till Kristina Hård bara för att hon vågar ge sig på annat än deckare, som verkar vara det enda som alla medelsvenssons läser i sina hängmattor.
En stark trea och helt klart läsvärd enligt en sci-fi-amatör!

Eller så var det någon med väldigt bra "simmare"

"En kvinna hävdar att hennes dotter blev gravid - efter ett vanligt dopp i en swimmingpool.

Nu stämmer hon hotellet som äger poolen.

– Mamman är orubblig, säger en källa till brittiska The Sun."

Händelsen utspelade sig efter att en polsk familj varit på semester i Egypten. Och jag säger ingenting om egyptiska män eller polska flickor - men det känns som att det finns en lite mer logisk förklaring, mamma lilla...

"Jag ska ut på landet i helgen!"

Jag brukar på skämt säga att jag ”kommer från landet” och kalla mig själv för ”lantis” när jag pratar med folk från ”storstan”. I själv verket tycker jag ju inte att jag är det. Jag är ju trots att uppväxt (åtminstone under den senare delen av min uppväxt) på en ort med ett par tusen invånare med bara en kvart in till närmaste stad. ”Landet” för mig är långt bort från närmsta butik, bland jordbrukare där fälten sträcker sig längre än ögat kan nå och där det tar ett par minuter att gå till närmaste grannen.

Mina erfarenheter hittills i sommar säger mig att stockholmares definition ser lite annorlunda ut, nämligen: utanför tullarna.

Det jag tycker är sjukt med stockholmares sätt att slänga sig med frasen ”jag ska ut på landet” är inte deras vida definition, utan deras ovilja att sedan precisera sig.

Om jag beskriver min gamla hemort som ”landet” säger jag sedan: ”Bureå. Ett par mil söder om Skellefteå.” (Och om personen i fråga fortfarande ser frågande ut tillägger jag hur många mil norrut och att det ligger vid kusten.)

Men hela tiden när jag hör folk på tunnelbanan, pendeln och bussarna prata om sina helgplaner så säger de aldrig mer än: ”Jag ska ut på landet.”

Visst, när man pratar med bekanta kanske de har koll på var man menar, eller så spelar det helt enkelt ingen roll var man ska om man lämnar huvudstaden.

En kille på jobbet pratade i två veckor om att han skulle till sin tjej på landet. Till sist frågade jag: ”Var exakt ligger landet.”

Till svar fick jag: ”Det ligger på västkusten.”

Precist och bra. Jag orkade inte ställa någon följdfråga.

Som den (o)äkta sommar-stockholmare jag är tänkte jag till sist bara meddela att om några timmar drar jag till landet över helgen.

(Falun, Källviken närmare bestämt.)

Ser jag inte ut som en travgubbe?

På TTSpektras tips- och travredaktion jobbar det bara gubbar. Eller äldre män beroende på hur man definerar ordet gubbe.
Och så lilla jag.

På redaktionen i övrigt jobbar det dock väldigt mycket ungt folk. Och vad gäller merparten av alla sommarvikarier så ser genomsnittsvikarien ut som raka motsatsen till de gubbar jag jobbar med om dagarna - de är nämligen unga tjejer.

Jag sticker alltså ut både från övriga sommarvikarier och från min egen lilla tips- och travklick.
Ett ställe där jag som ung kille tydligen ser ut att höra hemma är däremot på tekniken. Ett par gånger varje vecka är det nämligen någon med stirrig blick och datorbeskymmer som söker upp mig.
"Jobbar du på tekniken?"
I dag var det till och med någon som ropade efter mig från tio meters håll när jag kom gående från skrivaren. Än så länge har jag bara gjort folk besvikna, men nästa gång kanske jag ska låtsas var IT-support och hjälpa till. Hur svårt kan det vara liksom? En omstart löser väl det mesta...

"Men du, skön kuk..."

Medan jag satt och skrev recensionen till Tärningsspelare slog det mig att Filip och Fredrik i sina tidiga glansdagar (läs: skandaldagar) faktiskt hade ett inslag där de också lekte tärningsspelare. I programmet "Ursäkta röran (vi bygger om)" fick till exempel Fredrik den stora äran att på tärningens order ta fem män på ballen.
Om någon nu har missat det klippet så tänkte jag bjuda på ett gott skratt här på bloggen...



(...och ni som redan har sett det kan få skratta igen!)

Finanskris för godisgris

När jag var liten var en av mina absoluta favoritgodisar sötlakritsen som syns här ovan. Sedan jag köpte den sist har den hunnit med att byta vokal och fått det mer internationella namnet: kick. Den har också hunnit med att bli betydligt dyrare.

I går när jag strosade omkring på centralen i väntan på nästa tåg hittade jag sju kronor i fickan som jag beslöt mig för att spendera på något gott. Problemet var bara att nästan allt jag hittade kostade minst tio kronor. När fan blev godis så dyrt? Men så såg jag det. Den fantastiska lilla sötlaktritsen i det rödsvarta omslaget med ny vokal. Priset: sju kronor.

Först blev jag glad över att ha hittat något som jag hade råd med utan att behöva dra visakortet. Sedan kom chocken. Sist jag köpte en käck/kick kostade den fyra kronor. En ökning med 75 procent på några år!! Men det slutade inte där. När jag kom till kassan och kassörskan blippade in den visade det säga att priset på hyllan var fel - den kostade åtta kronor. 

Tärningsspelaren

”Luke Rhinehart, en klassiker!”, utbrast biljettkontrollanten på tåget tillbaka från Dalarna i dag när jag läste det sista sidorna i veckans bok. Att jag nätt och jämt han läsa klart boken i veckan beror dock inte på att den var dålig. Den var snarare bäst hittills!

Titel: Tärningsspelaren
Författare: Luke Rhinehart (pseudonym, heter egentligen George Cockcroft)
Utgiven: 1971
Genre: Drama/biografi
Omfång: 340 pocketsidor
Varför jag läste den: Blev tipsad om den för snart två år sedan. Beställde den i höstas tillsammans med en massa kurslitteratur.

Var ska jag börja? Det finns så mycket att säga om den här boken att det nästan blir lite svårt att säga något över huvud taget! Bara att sätta genre var svårt. Humoristisk mjukpornografi skulle inte vara att ljuga. Psykologi, våld, religion och droger är också ord jag skulle vilja använda.
Boken är i alla fall skriven som en självbiografi där huvudpersonen heter Luke Rhinehart, precis som pseudonymen som boken är utgiven under. Luke är en psykiatriker som lever ett till synes ganska gott liv med fru och två barn och egen praktik på Manhattan. Men i själva verket är han ganska less på sitt liv. Någonstans mitt i denna leda skapas tärningsspelaren. En kväll får han helt enkelt för sig att låta en tärning bestämma vilken vändning kvällen ska ta. ”Om det är en etta ska jag våldta Arlene.”
Om ni tycker att detta låter hemskt så är det bara början på något som ska växa sig större än ni någonsin kan tänka er innan bokens 340 sidor är lästa.

Luke börjar låta alltmer i sitt liv styras av slumpen via tärningskast. Etik, moral, lagboken och relationer. Allting kastas i sjön när det är tärningen som bestämmer.

Lukes liv blir aldrig sig likt igen efter den där dagen (dagen T) då tärningen visade en etta. Han finner att hans liv blir roligare och mer spännande genom att bryta sina invanda mönster. Och han lyder tärningen blint – även om han inte alltid gillar det som beordras. Inget beslut är för stort eller för litet för att tillfråga tärningen.

I sin roll som psykiatriker så utvecklar Luke en tärningsterapi som han utsätter sina patienter för. Han inviger även sina barn och vissa närstående i sin udda livsfilosofi. Det hela bara växer och växer och tärningsspelande uppgår till sist i tärningsreligion, även om ”tärningssekten” nog är ett bättre sätt att benämna det på än religion. Att se hur svaga människor dras in i en rörelse som fullkomligt bryter ned dem utan att det själva inser att det förstör deras liv, är en skrämmande bild av hur verkliga sekter fungerar. Ändå går det inte att låta bli att bli lite sugen på att testa…

Betyg: Av uppenbara skäl så vill jag till denna bok använda mig av en sexgradig betygskala. Och på den skalan får Tärningsspelaren betyget fem av sex. (Nej, jag slog inte tärning om vilket betyg den skulle få...) Idén är helt brilliant, även om slutresultatet kan debatteras. Hur som helst är det en bok som väcker känslor, tankar och funderingar och har så gjort i snart 40 års tid. En av de mest utstickande böcker jag någonsin har läst.

Stadsfiaskot?

I helgen är det Stadsfest i kära gamla Skellefteå. Och hur värdelös festivalen i sig än är så blir det ändå alltid en folkfest. Alla går dit för att träffa alla och därför blir det kul. Öltälten är betydligt intressantare än artisterna helt enkelt. I år har dock arrangörerna misslyckats värre än vanligt med artisterna. I en omröstning på norran.se svarade endast tre procent (!) att artisterna var det bästa med Stadsfesten. 

Näe, tacka vet jag Trästockfestivalen. 

Tyvärr missar jag båda.

Död - men ändå odödlig

En vecka har gått. Och jag har fortfarande lite svårt att förstå det. Egentligen har jag även lite svårt att förstå varför det är så svårt att förstå. Michael Jackson har uppenbarligen gjort ett större intryck på mig än vad jag hade trott...

Den senaste veckan har givetvis även varit intressant ur ett journalistiskt perspektiv. Att vara mitt uppe i en redaktion där många plötsligt måste kasta allt åt sidan för att producera mängder av material om en och samma sak har känts lite roligt - även om jag själv inte har jobbat med MJ. När lillebror på fredagsförmiddagen skickade smset: "Har du hört att Michael Jackson är död?", så blev jag faktiskt full i skratt. Efter att ha hört hans namn nämnas typ tio gånger i minuten hela morgonen kändes det som om ingen i hela världen hade kunnat missa det. Händelsen kommer inte riktigt upp i klass med elfte september eller tsunamikatastrofen medialt sett, men det har fan inte varit långt borta. Men snart borde väl The King of Pop lämna ettan och löpsedlarna och förflyttas längre och längre tillbaka i tidningarna. Men han kommer ändå aldrig bli bortglömd.

Michael Jackson - They don't really care about us

(Det här är kanske den låten jag minns mest från min barndom. Jag gick nämligen omkring och nynnade på den varje gång jag tyckte att mamma och pappa hade varit dumma...)

No shit, Sherlock!

Det känns som att den här "nyheten" kommer en gång i veckan numera. Visst, jag kanske inte är i rätt period i livet för att tillhöra målgruppen för dessa artiklar. Men om jag får läsa rubriken "Tio tips på hur du blir gravid" igen så vet jag inta vad jag gör. Jag vet ett bra sätt och oftast tror jag att det räcker... Människan har ju uppenbarligen lyckats med konsten att bli gravid ett antal gånger utan att läsa det i tidningen.

Just den här artikeln hade dock en lite mer "övning ger färdighet"-vinkel än det klassiska "ju-fler-lotter-desto-större-chans-att-vinna".