Tärningsspelaren

”Luke Rhinehart, en klassiker!”, utbrast biljettkontrollanten på tåget tillbaka från Dalarna i dag när jag läste det sista sidorna i veckans bok. Att jag nätt och jämt han läsa klart boken i veckan beror dock inte på att den var dålig. Den var snarare bäst hittills!

Titel: Tärningsspelaren
Författare: Luke Rhinehart (pseudonym, heter egentligen George Cockcroft)
Utgiven: 1971
Genre: Drama/biografi
Omfång: 340 pocketsidor
Varför jag läste den: Blev tipsad om den för snart två år sedan. Beställde den i höstas tillsammans med en massa kurslitteratur.

Var ska jag börja? Det finns så mycket att säga om den här boken att det nästan blir lite svårt att säga något över huvud taget! Bara att sätta genre var svårt. Humoristisk mjukpornografi skulle inte vara att ljuga. Psykologi, våld, religion och droger är också ord jag skulle vilja använda.
Boken är i alla fall skriven som en självbiografi där huvudpersonen heter Luke Rhinehart, precis som pseudonymen som boken är utgiven under. Luke är en psykiatriker som lever ett till synes ganska gott liv med fru och två barn och egen praktik på Manhattan. Men i själva verket är han ganska less på sitt liv. Någonstans mitt i denna leda skapas tärningsspelaren. En kväll får han helt enkelt för sig att låta en tärning bestämma vilken vändning kvällen ska ta. ”Om det är en etta ska jag våldta Arlene.”
Om ni tycker att detta låter hemskt så är det bara början på något som ska växa sig större än ni någonsin kan tänka er innan bokens 340 sidor är lästa.

Luke börjar låta alltmer i sitt liv styras av slumpen via tärningskast. Etik, moral, lagboken och relationer. Allting kastas i sjön när det är tärningen som bestämmer.

Lukes liv blir aldrig sig likt igen efter den där dagen (dagen T) då tärningen visade en etta. Han finner att hans liv blir roligare och mer spännande genom att bryta sina invanda mönster. Och han lyder tärningen blint – även om han inte alltid gillar det som beordras. Inget beslut är för stort eller för litet för att tillfråga tärningen.

I sin roll som psykiatriker så utvecklar Luke en tärningsterapi som han utsätter sina patienter för. Han inviger även sina barn och vissa närstående i sin udda livsfilosofi. Det hela bara växer och växer och tärningsspelande uppgår till sist i tärningsreligion, även om ”tärningssekten” nog är ett bättre sätt att benämna det på än religion. Att se hur svaga människor dras in i en rörelse som fullkomligt bryter ned dem utan att det själva inser att det förstör deras liv, är en skrämmande bild av hur verkliga sekter fungerar. Ändå går det inte att låta bli att bli lite sugen på att testa…

Betyg: Av uppenbara skäl så vill jag till denna bok använda mig av en sexgradig betygskala. Och på den skalan får Tärningsspelaren betyget fem av sex. (Nej, jag slog inte tärning om vilket betyg den skulle få...) Idén är helt brilliant, även om slutresultatet kan debatteras. Hur som helst är det en bok som väcker känslor, tankar och funderingar och har så gjort i snart 40 års tid. En av de mest utstickande böcker jag någonsin har läst.