Stockholmssommar vs Skelleftesommar

Den 20 februari fick jag följande kommentar på bloggen då det stod klart att jag skulle jobba i Stockholm i sommar: "graaaatts:) även om jag inte förstår hur du kan missa skelleftesommaren;)"

Då viftade jag bort det hela. Det är väl inte så mycket att missa. Herregud, det finns ju så mycket mer att göra här i storstan. I morgon till exempel, ska jag spela snooker med min ena morbror - i Skellefteå räcker inte ens en halvfull bensintank för att ta sig med bil till närmaste snookerbord. På fredag ska jag på DN-galan. Lycka till att hitta friidrott (eller idrott i allmänhet) av världsklass i Skellhell. Och vill man på bio kan man välja och vraka mellan alla filmer som går om och om igen. Utbudet av allt är ju enormt.

Men vad som inte finns är människorna. Ja, såklart finns det människor här, i överflöd till och med. Men inte rätt människor. Nu har jag förvisso turen att känna en del fantastiska personer även här i huvudstaden, men allt eftersom sommaren har passerat börjar jag inse vad jag går miste om. Toves trästocksfest, klassåterträffen, kvällar vid älven och dagar på fotbollsgolfen. Stugan. Bureå. Högstadiekompisar, gymnasiekompisar och andra kompisar. Spontana besök.

Så även om jag trivs inte ångrar mig en sekund så är det klart att det finns saker som jag saknar. Människor som jag saknar.

Lars Winnerbäck - I Stockholm

"Här går man inte runt och hälsar på

man måste ringa först

man måste boka tid

man måste skynda sig

man måste skärpa sig

man måste komma in

i Stockholm"