Underskatta ALLTID en Farstabo

Gårdagens upptäcktsfärd (den som gjorde att jag förringade bloggandet lite) visade sig bli väldigt lyckad! När vi gick ut från lägenheten hängde regnet i luften - men det dröjde inte länge förrän vi lyckades hitta både sol och vatten. Efter att ha promenerat ytterligare en liten bit hittade vi även en badplats med en trevlig liten kiosk. En glass och en smoothie på en bänk vid stranden - det var inget dåligt första intryck av Farsta!

Under vår lilla vandring drog jag även slutsatsen att Farstabor kanske inte tillhör vår nations brain trust. Allt baserat på synen här nedan!

Ja, jag hade inte tagit på mig skridskorna ...

Flyttat och klart!

Numer är jag Farstabo! Jag tycker dock att det är lite onödigt att samma inlägg skrivs två gånger - så det här inlägget kan ni läsa på Johannas blogg istället.

(Okej, jag kanske inte hade skrivit exakt likadant - men vi är på väg ut för att kolla in omgivningen, och jag sparade en jävla massa tid på att göra så här!)

Livet på en lapp

Lappar är bra att ha. Små rektangulära pappersbitar att skriva meddelanden på. Kärleksmeddelanden, vänliga hälsningar och praktiska uppmaningar.

Efter att ha umgåtts dygnet runt i Sundsvall har mitt och Johannas förhållande tidvis fått leva via dessa lappar, samt våra mobiltelefoner, här i Stockholm. Analoga sms och digitala sms. För när jag jobbar går vi oftast om varandra alla dygnets 24 timmar och då är det bra att den där lappen ligger vid matbordet som en trevlig hälsning när man vaknar - eller en påminnelse om något när man kommer hem.

Nu när vi flyttar åker de lappar som överlevt hela våren ner i papperskorgen. Lite tråkigt. Men med tanke på att vi kommer leva under samma jobbförutsättningar hela sommaren så lär högen av lappar växa sig stor igen ganska snabbt.

Lilla lapphögen.

Kollega eller konkurrent?

Oavsett vilket ord man använder så står det i alla fall klart att vi båda kommer att jobba på kvällspress i sommar! Det kan bli spännande diskussioner vid middagsbordet ...

Lasset går - igen

På lördag flyttar vi. Igen. Därför klev jag upp omänskligt tidig i dag (läs: halv nio) för att börja städa, packa, tvätta och så vidare. Men som vanligt när man har saker som borde göras så är det lätt att hitta annat att pyssla med.

Denna gång fick jag för mig att jag skulle göra en karta över alla flyttar som jag har gjort. Den blev varken särskilt snygg eller tydlig - men den ger en liten bild. Genomgående är väl att jag hittills alltid återvänt till de nordligare delarna av landet (även om jag själv inte har haft saker att säga till om vid de tidiga flyttarna). Jag tog mig även friheten att lägga in både helgens flytt och nästföljande flytt, som går till Sundsvall efter sommaren. Flytten efter det är ännu höljd i dunkel - även om jag har mina aningar.

Virrvarr.

Hormonhottad sönderavlad likdelsgröt

Kan en köttälskare leva med en vegeterian? Ja, det funkar fint! Snart har jag och Johanna varit sambos i fyra månader och ett par i ett och ett halvt år. Resultatet har blivit att jag nu äter mycket mer vegetarisk kost (vilket tydligen ska vara bra för världen) samt att jag uppskattar kött ännu mer än förut när jag väl äter det. Lite win-win över det hela - även om jag tidvis kan få köttcravings när det blivit lite väl mycket quornprodukter.

Nu är det ju ingen militant idealist som jag lever med. Hon kastar inte ut min icke-vegetariska kost ur kylskåpet och hon skriker inte mördare när jag lägger en skinkskiva på frukostmackan.

På jobbet har vi köttätare på senare tid däremot fått utstå en behandling liknande den ovan nämnda. I alla fall när det gäller mördar-ropen. De är dock av hjärtlig karaktär. Vi har även blivit smått hjärntvättade med Svenska Akademins låt Proteinpronografi. En fantastiskt underhållande låt som gestaltar köttindistrin med textrader som "malda kulor, klövar, skallar och ben, läkra lik med extra östrogen". Jag har hört att en av medlemarna i den numera nedlagda gruppen inte var vegeterian. Den personen hade det nog jobbigare än vad jag har ...

Svenska Akademin - Proteinpornografi

Veckans bästa ...

... blogginlägg: Kommer här! Efter att solen har hållit mig hypnotiserad under senare halvan av veckan har bloggandet kommit av sig lite. Därför tänkte jag sammanfatta veckan med en liten bästa-lista.

... låt: Direkt efter att jag i tisdags publicerat raderna: "Just nu finns det ganska mycket ny och bra musik ute. Men jag hittar inget riktigt guldkorn i mängden.", insåg jag att jag tillfälligt hade glömt bort låten med stort L. Timo Räisinen - Outcast. En fantastisk låt som jag har haft på repeat i veckan. Och uppenbarligen inte bara jag. I går gick den som nykomling upp som etta på Trackslistan.

... maträtt: Findus Fittgratäng. Kommentarer överflödiga.

... fika: I torsdags var jag ute och fikade på Taxinge slott med mormor och morfar. Bästa fikat, bästa vädret. Oslagbar kombination.

... youtube-klipp: Okej, jag har underhållits mer av andra klipp under veckans gång. Men klart oväntat är att det på japansk television visats ett fem minuters inslag om Skellefteå. Träbyggnader i Skellefteå närmare bestämt. Fascinerande att japanerna är fascinerade över lilla Skellhell.

... tolvåring: Greyson Chance. Också ett youtube-klipp men jag orkar inte bädda in det också - här är länken. Jag vet inte vad som är mest fascinerande Hur bra ungen är eller att det verkar som att bara en av ungarna i bakgrunden verkar inse detta.

... mustasch: Erik "Det är för den här prostataforskningsinsamlingsgrejen" Karlssons överläppshår. Delvis för hans förmåga att skapa sammansatta ord.

... frukost: Dagens - nybakta scones. För tredje söndagen i rad. Tradition!

... praktikplats: Aftonbladet. Alltid Aftonbladet. (Nåja, alltid var ju kanske att ta i - jag har ju trots allt bara fyra dagar kvar som praktikant nu, hjälp!) Och jag måste åka om alldeles för få minuter, så det här får bli sista punkten!

Nästa vecka ska tydligen bli regnig.
Det blir mer tid för bloggande då alltså.

"The owls are not what they seem"

Twin Peaks är en serie jag missat totalt. Kanske inte så konstigt med tanke på att jag bara var året gammal när den sändes. Men nu i DVD-boxarnas tid är det ju så lätt att ta igen missad tevekultur.

Och precis det håller jag på att göra nu.

Till slut klarade jag helt enkelt inte av att inte ha sett Twin Peaks. För det första så tyckte jag att det verkade vara en serie helt i min smak. Ett mordmysterie i skruvad David Lynch-tappning - kan det bli bättre liksom? För det andra pallade jag inte att stå utanför och inte förstå alla Twin Peaks-referenser som aldrig verkade ta slut. Det känns lite som att det var Jonte Hedström som drog igång det hela i somras med sitt uttalande: "Skellefteå är rena Twin Peaks." Efter det har jag hört folk nämna serie lite hela tiden. Att snacket om serien har eskalerat sedan dess är dock kanske inte så konstigt med tanke på tjugoårsjubiléet i år.

Så för en vecka sedan satte jag mig ner och började se pilotavsnittet till serien. Tre dagar senare var första säsongen slut. Och då fanns det ju inte så mycket till alternativ - jag var ju tvungen att köpa resten! Så nu har jag hela säsong två i min ägo och jag har börjat beta av även den. Och serien är ju för det mesta helt fantastisk.

Med detta vill jag konstatera två saker: DVD-boxar är en underbar uppfinning, och ordspråket bättre sent än aldrig stämmer bra.

Expressen gör det igen!

För några veckor sedan hade Expressen en löpsedel med en uppmaning om att sälja saker på blocket.se. Den dagen slog Blocket nytt rekord. Om Expressen sålde plus på löpsedeln har jag dock ingen aning om - men Blocket tjänade i alla fall fina pengar tack vare den.

I dag såg jag att Expressen hade en likadan löpsedel:

Det roliga i sammanhanget är att Expressen inte är den enda tidningen att tjäna på denna löpsedel. Blocket.se ägs nämligen av Schibsted - som också äger Aftonbladet. Klirr i båda kvällstidningskassorna!

Bra skit! XXXII

Just nu finns det ganska mycket ny och bra musik ute. Men jag hittar inget riktigt guldkorn i mängden. Därför tänkte jag tipsa om en gammal låt som jag tycker är bra och faktiskt ganska användbar.

Det här är kanske den låt som får mig mest peppad på att träna. Vid de få tillfällen jag är ute och springer skulle jag kunna ha den här på repeat. En lämplig löptakt som stegras under låtens gång och en text som boostar självförtroendet när mjölksyran börjar göra sig påmind.

Nu har jag dessutom upptäckt ett nytt användningsområde för låten: som väckningssignal.
Jag är ganska svårväckt och nu för tiden använder jag mig bara av mobilen som väckarklocka (tidigare hade jag tre apparater som försökte få liv i mig på morgonen). Vilket har fått som följd att jag på senare tid vaknat några timmar senare än tänkt vid ett flertal tillfällen. I dag var första dagen med den här låten istället för min vanliga väckningssignal - och jag har nog aldrig vaknat till så fort som jag gjorde i morse! Rap-metal på hög volym gjorde uppenbarligen susen.
Och vem vill inte vakna till textraden: Nobody is perfekt, but I'm pretty fucking close ...

Clawfinger - Biggest & the Best

Hemorten kallar!

Det börjar närma sig tre år sedan jag flyttade från lilla Bureå (även om jag var hem ett tag mellan Frankrike och Sundsvall). Och förutom familj, släkt och vänner finns en sak som då och då påminner mig om att jag borde komma hem. Folktandvården. I dag fick jag ett brev att jag hade en tid där i sommar. Givetvis blir det även denna gång det svårt med tanke på tretton veckors jobb i Stockholm. Men med tanke på att jag inte vet var jag hamnar i framtiden känns det bra att fortfarande vara skriven i Bureå. Särskilt när de är så trevliga och bra att ha att göra med. Eller vad sägs om svaret jag fick när jag ringde och avbokade tiden:

- Okej, men du brukar ju inte ha några problem med tänderna, vi kan väl boka dig någon gång där när tomten kommer och hoppas på att du är på besök då istället!

Ibland kan jag sakna den där alla-känner-alla-stämningen när jag tacklas med illaluktande personer på tunnelbanan.
Men bara ibland.

Ett jävligt genialiskt tips!

Häromdagen fick jag ett tips för hur jag ska lyckas bli en fantastisk redigerare. Det löd så här:

"När du får chansen att göra någon stor grej - gör något jävligt genialiskt. Då blir du ihågkommen och får fler chanser, och sen rullar det bara på."

Konkret värre!

Tack för underhållningen DD

Det här blogginlägget har dröjt ett tag - helt enkelt för att jag inte har kunnat bestämma mig om vad jag ska skriva. Men när jag såg den här tidningsettan för ett tag sedan kände jag att det på något sätt måste kommenteras:

Dala-Demokratens etta, 30 april.

De som nördar tidningar i samma grad som jag inser redan nu det roliga. För er andra ska jag förklara. Göran Greider är författare, diktare, debattör och lite allt möjligt - så länge han får synas i media i sin flanellskjorta. Han är även chefredaktör för tidningen Dala-Demokraten.

Nöjes- och kulturjournalistik gränsar ofta till textreklam, det ligger i recensionens natur. Därför blir det ju extra känsligt när det är tidningens chef som man "gör reklam" för. Från början hade jag tänkt gnälla lite på DD för det här, men efter lite funderande har jag kommit fram till att det är smått fantastiskt.

Dels är det fantastiskt för att de gjort ett så bra jobb att hitta en skribent som vill hylla boken - då landets kulturskribenter har gett den ett minst sagt ljummet betyg. Här är några exempel:
"Röd utan glöd - Vill nytt men tänker gammalt." (Aftonbladet)
"För att vara en så klok och välartikulerad debattör är det förvånansvärt lite kraft som lagts på att försöka staka ut en ny riktning." (GP)
"Ett slirigt slalomspår mellan motsägelserna." (Expressen)
Medan hans egen tidning skriver:
"Det bästa han någonsin skrivit, den är stilsäker, stram och med ett innehåll som träffar rakt i mitt hjärta."

Och dels är det fantastiskt för att man inte skäms över att man är ensam om att hylla sin chef - man smäller upp hyllningen på förstasidan också. Tack för underhållningen, DD.

(Ja, jag kanske är lite lättroad.)

Sport är roligare än grönsaker!

Åtminstone är squash (racketsporten) roligare än squash (gurk-wannabe-grönsaken).

I dag spelade jag squash för första gången i mitt liv - och jag kan inte förstå varför jag väntade så länge. Jag uppskattar ju de flesta andra racketsporter så varför jag gått miste om denna är ett litet mysterium. Det ser ju förvisso ganska idiotiskt ut att stänga in sig i ett litet rum och slå vilt omkring sig, men då jag inte lider av klaustrofobi känns inte det heller som något motargument.

Ett bra tecken på att man tycker om en sport är att det är roligt trots att man blir utklassad. Och ja, jag ska väl inte påstå att jag var någon stjärna. Men med bättre kondition, tajming, servar, returer, pricksäkerhet, taktiskt kunnande och lite annat så ska nog även jag kunna bli en halvkass squashspelare med tiden!

Okej, lite roligt kan man ha med grönsaken också.

Bild

Skräckutseende och skräckupplevelse

När jag tittade mig i spegeln här om dagen såg jag ingenting. Jag var nämligen nyduschad - och i blött tillstånd hängde luggen ner till strax under hakspetsen.

Jag knuffade undan den svarta väggen som skymde min sikt och bestämde mig för att besöka en frisör illa kvickt. I dag tog jag tag i saken - och det blev en riktig skräckupplevelse.

Utan bokad tid var det drop in som gällde. Med facit i hand vet jag inte om det var ett klokt val. Jag har aldrig någonsin blivit så dåligt bemött på en frisörsalong. Jag gick därifrån med känslan av att jag var ett får som just blivit tvångsrakad av en elak bonde.

Det blev inte jättesnyggt, frisören gjorde inte det jag bad henne göra och hon slarvade med det mesta som en vanlig frisör brukar göra utan att behöva tänka efter. Men det var framför allt två saker jag störde mig på. Dels såg hon både extremt sur och illamående ut. Periodvis var jag faktiskt orolig för att få en spya i nacken! Och dels så vägrade hon att prata. Trots att jag försökte lätta upp stämningen i början knep hon igen munnen - kanske för hålla inne den där spyan (så jag ska väl vara tacksam)!

Efter rekordkort tid i en frisörsstol var turboklippningen under tystnad avklarad. Jag betalade och stack därifrån så snabbt jag bara kunde. Precis som det får på rymmen jag kände mig som. Med tanke på att resultatet inte blev helt fantastiskt avstår jag från en före- och efterbild här på bloggen. Utan nöjer mig med att bara visa förebilden:

Nu är luggen kortare i alla fall ...

"Vi har också bara sport på hjärnan"

Jag tänkte fortsätta ett inlägg till med att hylla det rosa bladet så här dagen efter tioårsjubileet. Minns ni den fantastiska dildoreklam som lanserade Sportbladet?

Lika rolig nu som då - tack youtube!

Första reklamen.



Del två.

Världens bästa tioårskalas!

I dag, den åttonde maj 2010, fyller Sveriges största sporttidning tio år. I går (och i natt, och i morse) firade vi denna fantastiska produkt.

Efter att jag ätit frukost i går stack jag iväg till redaktionen för att inleda festligheterna. Supergod rosa tårta, hyllningstal och fotografering av oss på sporten iklädda rosa t-shirts. Sedan bar det iväg ut på stan. Efter att ha förtärt diverse olika drycker på diverse olika ställen - och ha avklarat min premiär på Stureplans nattliv - kom jag till sist hem igen klockan fem på morgonen.

Helt klart den mest annorlunda utekväll jag varit med om - lantis som jag är med Stockholmsmått mätt.

Jag kan inte låta bli att tycka att jag har haft en jävla tur som hamnat på Sportbladet just nu. Både vinter-OS och tioårskalas under praktiken. Och under sommarvikariatet väntar ett fotbolls-VM. Det är verkligen ingen dålig tioåring som jag fått äran att lära känna lite närmare nu under våren!!

Till skillnad från vanliga bebisar kommer Sportbladet aldrig att växa ur sitt rosa utseende.

Reseregn

I går tog jag min lilla blogguppmaning till mig själv på största möjliga allvar. Och ett första steg för att skaka av sig den där vardagslunkskänslan tänkte jag kunde vara att boka en resa för att ha något att se fram emot.

Så jag bokade en när jag vaknade.
Och sen en till när jag kom till jobbet.

Nu var det ju inga långresor. Göteborg första helgen i juni och Skellefteå väldigt tajmat till Trästockfestivalen. Men ändå två trevliga weekends att se fram emot!

Nu är jag ledig i fem dagar, vilket förhoppningsvis också kan göra sitt. Och ledigheten börjar väldigt spännande. Jag nämligen iväg på ett väldigt speciellt kalas alldeles strax. Jag återkommer om det lite senare!

Bra skit! XXXI

I veckan släppte mannen med världens mest vältrimmade skägg sin tredje singel från sitt självbetitlade debutalbum Jason Derülo. Efter Watcha say och In my head lanceras nu Ridin' Solo med musikvideo och hela paketet.

Tredje singeln tycker jag placerar sig mellan de två tidigare. In my head känns faktiskt som årets bästa RnB-låt redan nu (fast den hade nog varit snäppet vassare med den lite mer vågade orginaltiteln; In my bead).

Videon är inte så mycket att orda om. Det låter kanske lite bekant, men plus för den MJ-inspirerade dansen och minus för den överdrivna produktplaceringen ...

Jason Derülo - Ridin' Solo

Världens tråkigaste rubrik

Jag hade tänkt skriva rubriken "vardagslunk", men det kändes alldeles för tråkigt - så därför blev det den ovanstående.

På senare tid har jag känt att bloggen varit lite på dekis. Ett halvkasst inlägg varannan dag. Det känns inte okej. Många idéer till inlägg har skrotats på grund av tidsbrist, dålig inspiration eller att jag kommit fram till att tankarna inte var värda att förevigas. Så brukar det inte vara.

Efter några dagars funderande slog det mig plötsligt vad det kan vara. Vardagslunken. Det är nog första gången sedan gymnasietiden som jag är inne i någon form av vardagslunk. Ett fast schema. Jobba, äta, sova - och inte så mycket annat. Visst har jag haft scheman efter gymnasiet också, men på universitetet är det olika mest varje dag och moment som förändras hela tiden.

Så nu när jag har identifierat "problemet" ska jag försöka skaka av mig känslan av vardagslunk. För visst händer det lite annat än att jobba-äta-sova i mitt liv också. Och sen är det faktiskt lite skönt att leva ett liv som inte är i ständig förändring också ...

Swooooosch

Dagarna flyger förbi. Maj liksom.
Hur hände det? När hände det?

Fjorton arbetsdagar är vad jag har kvar som journalistpraktikant. Sedan är tanken att jag ska överleva i den här branschen själv. Utan ett universitet i ryggen. Till en början ser det ju i alla fall ljust ut. Dagen efter att praktikkontraktet går ut är jag sommarvikarie. Vad som händer efter det vikariatet och efter den sista terminen i Sundsvall är ännu höljt i dunkel.

Tills dess får dagarna fortsätta att flyga förbi.

Vilken vild valborg!

När jag kom till Falun i fredags blev jag välkomnad genom att få en spya rakt över mig och min nya tröja. Men hur det än låter så var valborgshelgen faktiskt allt annat än vild.

Dagarna i Falun kan sammanfattas med god mat, mycket folk och sällskapsspel. Och ett dop såklart. Den gulliga lilla killen som döptes - ja det var ju givetvis även han som spydde ner mig.
No hard feelings med andra ord.