Paradoxen - och min nygamla kompis Christer

Att jobba på natten är inga problem. Jag trivs jättebra med att producera som mest timmarna efter midnatt - jag inbillar mig också att det är då jag gör det som bäst.

Problemet är snarare att trivas med att leva på dagen.

Sambolivet i all ära - men för det mesta är vi, tråkigt nog, hemma när den andra är på jobbet eller sover. Och att vara ledig de där extradagarna man är som nattarbetare känns inte så meningsfullt när man inte gör något av den fria tiden. Ingen av mina kompisar är ju lediga mitt på dagen, så jag får försöka fylla min lediga tid helt själv.

Det känns lite pardoxalt att min första tid som sambo har blivit den mest ensamma perioden i mitt liv.

Så vad gör jag då? Förutom att då och då vara lite huslig har skönlitteraturen tagit plats på nattduksbordet igen. De vädermässigt dåliga dagarna tillbringar jag med att se ikapp tv-program jag missat på grund av jobbet. Även filmtittande är en trevlig syssla.

Den senaste tiden har jag även börjat gå ut på promenad varje vardag. Klockan 14.02. Då har nämligen min nygamla kompis Christer tid att umgås. Ja, radioprogrammet i P3 alltså. (Det kallas ju faktiskt för "din vän i etern".) Och Christer känns faktiskt lite som en riktigt gammal vän. Det kan gå väldigt länge utan att man hörs, men när man väl gör det så är allt precis som förut. Apropå det, relationsrådet och fredagsflörten - allt är sig likt. Och sånt kan faktiskt vara väldigt skönt i en tid där ingenting annat är som förut.