Skellhell, Schtaan och Twin Peaks. Kärt barn har många namn. I går återvända jag hur som helst till Skellefteå för första gången på ungefär fem månader. Och det är en märklig känsla att vara tillbaka.
När jag kom tillbaka till Sundsvall från Stockholm var det roligt att vara back in town. Äntligen fanns det folk att säga hej till när man gick på stan, kompisar att hälsa på bara några dörrar bort och bekanta ansikteten lite varstans. Men att vara i Skellefteå är ju faktiskt helt sjukt.
Hittills i mitt liv har jag flyttat i snitt vartannat år, men det är ändå i Bureå/Skellefteå som jag känner mig "hemma".
Att gå på stan i dag var lite som att återuppleva halva min uppväxt. Över allt jag gick stötte jag på bekanta ansikten. Lågstadielärare, mellanstadieklasskompisar, danslärare, högstadieklasskompisar, optiker, gymnasieklasskompisar, burebekanta, gymnasielärare, journalistkompisar, skidlärare, vanliga kompisar, butiksbiträden, föräldrars kompisar och kompisars kompisar. Och inte minst - en jävla massa bekanta ansikten som man egentligen inte har en aning om vilka de är!
Jag fick en liten läskig känsla av att det verkligen inte går att vara anonym i den här staden.
Men förutom några nya affärer (alla riktade till tjejer) så var stan sig lik - kära gamla Twin Peaks...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar