Jag har känt Johannes väldigt länge. Vi gick i samma klass i högstadiet i Bureå, på gymnasiet i Skellefteå och på journalistprogrammet i Sundsvall. Jag har både gjort projektarbete och skrivit C-uppsats med honom. Och nu jobbar vi på samma tidning. Vi har varit med om en hel del tillsammans med andra ord. Men det som kanske har satt djupast spår är något som hände relativt nyligen - något som helt enkelt har förändrat min vardag. Nämligen att jag har börjat äta havregrynsgröt till frukost!
Okej, nu tänker kanske ni att det inte var någon stor grej.
Men jag ska ge er lite bakgrund.
Jag har alltid haft en hatkärlek till havregrynsgröt. Det går både snabbt att göra och äta (allt som inte behövs tuggas kan vara ett stort plus vissa morgnar) och dessutom är det både nyttigt och billigt. Därav kärleken. Men jag tycker inte att det smakar särskilt gott och de gånger jag har tvingat i mig gröt har jag ofta fått kväljningar och blivit lätt illamående. Därav hatet.
Men så när jag sov över hos Johannes några dagar för ett par veckor sedan blev jag serverad havregrynsgröt till frukost. Men det var inte vilken gröt som helst inte. Mästerkocken Hägglund hade blandat i både russin och banan och andra nyttigheter som såg ut som fågelfrön. Och lite kanel på det. Han berättade även att blåbär ovanpå var pricken över i:et!
Vad tyckte jag då? Jo, Gröt á la Hägglund var faktiskt helt fantastiskt. Jag åt med glädje och kväljningarna var som bortblåsta. Och sedan dess har jag faktiskt ätit denna gröt
varje dag till frukost (eller okej, de där fågelfröna var överkurs när jag började laga den djälv hemma)! Den är så god att jag äter den utan sylt, vilket annars skulle vara minst 50 procent av innehållet i min tallrik förut för att gröten skulle gå ner.
Det har till och med gått så långt att jag kan ligga och smyglängta till den där
Mirakelgröten när jag ska sova - vilket jag ska göra nu. Både sova och längta till gröten alltså.
