Att jobba på helgen utan att få betalt kanske inte låter som någon höjdare. Men ärligt talat känns det faktiskt jävligt nice. I alla fall när det innefattar att sitta på pressplats och se Pablo Francisco.
Vad som är mindre roligt är folk som tycker sig vara så kända och viktiga att de inte har tid att prata med studenttidningar. Eller presskontakter som inte orkar göra sitt jobb för att man inte är någon "riktig journalist".
Vad de inte riktigt tänker på är väl att vi "låtsas-journalister" inom en inte allt för snar framtid kommer att jobba på stora tidningar och "riktiga redaktioner" runt om i landet. Vissa av oss om bara några månader. Och ett första intryck kan man aldrig tvätta bort...
4 kommentarer:
Jag känner igen mig i problemet. Det värsta är när knäcket inte ska publiceras utan bara är en obligatorisk skoluppgift, då är det ännu färre som ställer upp. Inför min senaste intervju ville först intervjupersonen inte ställa upp för att han själv inte hade något att vinna på att bli utfrågad av mig. Normalt sett brukar journalister utgöra en win-win-situation för honom, men när jag bara behöver ett personporträtt för att klara kursen känns det tydligen inte så kul. Till slut fick jag med honom på min sida genom att berätta att knäcket kan bli ett arbetsprov, att vi får lov att sälja det till lokaltidningen och att studenttidningen tar in minst ett personporträtt i det kommande numret. Ibland krävs en hel del övertalning.
Haha, ja man träffar på mycket roligt folk i den här branschen ;)
Du får ju presentera dig som journalist och inte nån jäkla "jag är snart journalist. Jag lovar" fattar du väl? ;)
Det är väl klart att jag ser mig och presenterar mig som journalist! Men det är när det kommer fram att de "bara" ska publiceras i en studenttidning som vissa tycker att det blir mindre viktigt...
Skicka en kommentar