I dag var vi ute på bilutflykt

"Flytta dig åt sidan så jag kan

spana efter polisen i backspegeln!"

/Föraren

Svenska dialektmysterier

När: En dryg vecka sedan.
Var: Campus, Sundsvall.
Vad: Jag försöker imitera Stockholmsdialekt.
Kommentar: Tre stycken personer från Stockholmsregionen är nära på att avlida av skratt på grund av mitt taffliga försök att låta som en nollåtta.

När: Hela helgen, om och om igen.
Var: Skellefteå.
Vad: Jag pratar precis som vanligt.
Kommentar: "Sluta! Men ge dig nu! Sluta skämta! Snälla sig att du inte pratar sådär nu för tiden, du låter ju som en stockholmare!"

Allting är relativt...

Fram med partyhumöret!

Trevligt: Första utgången i Skellefteå på jag vet inte hur länge!
Mindre trevligt: Sex timmars buss när jag vaknar i morgon...

I'm back in Twin Peaks!

Skellhell, Schtaan och Twin Peaks. Kärt barn har många namn. I går återvända jag hur som helst till Skellefteå för första gången på ungefär fem månader. Och det är en märklig känsla att vara tillbaka.

När jag kom tillbaka till Sundsvall från Stockholm var det roligt att vara back in town. Äntligen fanns det folk att säga hej till när man gick på stan, kompisar att hälsa på bara några dörrar bort och bekanta ansikteten lite varstans. Men att vara i Skellefteå är ju faktiskt helt sjukt.
Hittills i mitt liv har jag flyttat i snitt vartannat år, men det är ändå i Bureå/Skellefteå som jag känner mig "hemma".
Att gå på stan i dag var lite som att återuppleva halva min uppväxt. Över allt jag gick stötte jag på bekanta ansikten. Lågstadielärare, mellanstadieklasskompisar, danslärare, högstadieklasskompisar, optiker, gymnasieklasskompisar, burebekanta, gymnasielärare, journalistkompisar, skidlärare, vanliga kompisar, butiksbiträden, föräldrars kompisar och kompisars kompisar. Och inte minst - en jävla massa bekanta ansikten som man egentligen inte har en aning om vilka de är!

Jag fick en liten läskig känsla av att det verkligen inte går att vara anonym i den här staden.

Men förutom några nya affärer (alla riktade till tjejer) så var stan sig lik - kära gamla Twin Peaks...

Calvin Klein, mitt nummer står här till höger!

Det har varit lite halvkasst med bilder här på bloggen ett tag, så därför tänkte jag bjuda på en riktig godbit (fritt att tolka vilken av bilderna jag syftar på...)!

När jag bläddrade igenom lite gamla bilder från svunna tider hittade jag nämligen en bild på mig själv i en Fredrik Ljungberg-pose, helt klädd i blått och gult. Sexigt värre!

Skiter sig min karriär som journalist blir det ju
kalsongmodell som jag får satsa på i stället, eller?

Alltså...

Det är mycket just nu, av alla nämnde anledningar i föregående inlägg. Men jag ska se till att bloggen inte halkar efter!

Senaste nytt är i alla fall att jag ska hem i helgen! Hem, till kära lilla Bureå. På något konstigt vis har jag lyckats undvika stället i hela fem månader. Men mitt i allt grävande så ska jag bränna av lite intensiv quality-time med familj, släkt och vänner också. Trevligt värre.

Vad som inte blir lika trevligt är den där sextimmarsresan med buss. Men jag har ju kurslitteratur som ska läsas, artiklar som ska skrivas, samtal som ska ringa, sömn att ta igen och så vidare. (Men det slutar ju ändå alltid med att man ser den där kassa filmen som visas på den minililla skärmen...)

När verkligheten hinner ikapp

I helgen tog årets nollning slut. De nya små fina JFS-nollorna har under de senaste två veckorna vuxit upp och blivit ett fint gäng ettor. Inte för att jag har deltagit i precis alla nollningsaktiviteter, men en del saker har ju faktiskt inte prioriterats jättehårt den senaste tiden. Nu däremot, ska jag ha fokus på ALLT annat.

Grävprojektet rullar på, sen var det ju tingsrätt- och diarieartiklarna med besöksredovisningar som skulle betas av, och persongrävet som man borde börja med. För att inte tala om kurslitteraturen och tentaplugg. Deadline för Kåridåren börjar ju närma sig också. Sen var det ju den där eventuella hemresan till Bureå i slutet av veckan, och när ska jag hinna till Falun och hälsa på den nyfödda? Och om jag vill kunna få i mig någon vätska till frukost i morgon borde jag väl diska också. Ett glas eller en kopp räcker ju i och för sig, men det är väl lika bra att ta hela berget på en gång...

På något skumt sätt så känns kaoset ganska fint strukturerat i mina tankar och mantrar "det löser sig, det gör det alltid" klingar mer betryggande än någonsin i mitt bakhuvud.

Och i morgon är det fest igen...

Jodå, intervjun i morse gick väldigt bra trots gårdagens festligheter. En av de mest intressanta intervjuerna jag har gjort på länge faktiskt. Resultatet kommer i nästa nummer av Kåridåren.

Strax efter tio satte vi oss i skolans cafeteria, men innan vi hann komma igång kom en tjej förbi och började prata med mig.
"Du, jag har ditt skärp hemma hos mig!"
Min intervjuperson frågade om jag hade haft det kul igår. Och jo, nog för att skärpet "bara" var utlånad till en maskeradutstyrsel, men visst fan hade jag det riktigt roligt!

Note to self

När man bokar intervju räcker det inte alltid med att kolla att man är ledig den dagen intervjun ska göras. Kvällen innan kan vara bra att kika på också!
Om sju timmar ska jag i alla fall var klar i knoppen med pennan i högsta hugg. Jag ska försöka nyktra till lite innan dess...

Stilstudie i bristande självinsikt

Ikväll börjar Idol, ni vet, de där få roliga avsnittet innan allt blir en utdragen mediehype. Jag ska se och jag ska skratta och jag ska inte alls tycket synd om de som sjunger ännu sämre än vad jag gör. Vem är då ondare - jag eller juryn?

Fram med spaden!

"Vi gräver inte, vi står utanför dörren

och knackar med en spade!"

/The Fo

Då var grävkursen igång på allvar. Alla gruppers idéer ligger ju inte direkt på Janne Josefsson-nivå – inte heller vår. Men det ska ändå bli väldigt intressant att se var alla projekt leder, oavsett om man gräver i den djupaste skiten eller bara står och knackar med spaden.

Helvete och bakfylla

De senaste åren har jag nästan gett upp hoppet på två av mina favoritfilmgenrer, nämligen komedi- och skräckfilmer. Jag vet inte om jag är onödigt kräsen, men tipsa mig gärna om bra sådana filmer! De allra flesta komedierna känns som om de kretsar kring misslyckade relationer (som givetvis blir lyckliga till slut) och innehåller lika långa deprimerande sekvenser som roliga. Komedier ska man skratta åt. Helst hela tiden. Punkt.

Och de sensaste årens skräckfilmsutbud har ju varit på gränsen till patetiskt förutsägbart. Antingen handlar det om att uppnå den högsta äckelfaktorna genom att lemlästa levande människor, eller så är det sneögda barn som ska skrämma oss. Saw/hostel-vågen och den asiatiska remake-vågen i Hollywood måste vara över snart, hoppas jag.

Nu är inte allt nattsvart på filmfronten i dessa genrer. I sommar har faktiskt ett litet hopp tänts inom mig. Anledningarna stavas The Hangover och Drag me to hell. De kanske inte är några episka fempoängare, men de är bra mycket bättre än andra nyproducerade filmer jag har sett nyligen i respektive genre.

Där har ni mina tips, nu vill jag ha era!

Två tummar upp!

Lagomt pig(g)

Gäsp!

I går jobbade jag på kåren för första gången. Och jag kan konstatera att man träffar mycket trevligt folk när man står på andra sidan bardisken.

Jag kan också konstatera med lite snabb huvudräkning att det inte blev så mycket sömn inatt. Jag kom i säng efter tre och redan innan sju började Johanna försöka dra upp mig från huvudkudden. När jag stod i duschen och blundade för att inte få schampoo i ögat - ja då var jag inte långt ifrån att somna om ståendes.

Passande med schemalagt 8:15-17:00 i dag!

Gäsp var ordet.

En föreläsning i sociala medier

"Att vara journalist och inte finnas

på facebook är tjänstefel!"

/Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Mycket gammalt och lite nytt varvades med utopiska digitala mediedrömmar och dystopiska spekulationer om journalistikens framtid. En nyttig föreläsning, främst för att väcka tankar. Det som jag dock tar med mig mest från föreläsningen med Sofia Mirjamsdotter är ett litet uttryck som jag saknat i mitt vokabulär, nämligen: twingly-horor. Ni vet vilka ni är...

Grattis bloggen, 1 år!

Firande efter firande avlöser varandra här på bloggen. I går skrevs det 400:e inlägget, och i dag är det faktiskt ett helt år sedan det första inlägget skrevs!

Om jag minns rätt så är det här den femte bloggen jag har startat, men den här lär jag dock inte släppa ifrån mig i första taget. Ingen av mina tidigare bloggar har fått uppleva sin ettårsdag (inte som aktiva i alla fall, några gamla ligger ju kvar och skräpar i cyberspace) och även inläggsmässigt är det nog personligt rekord.

För att än en gång bli lite nostalgisk så startades "Vad är grejen?" en sen kväll, dagen innan jag skulle börja på journalistprogrammet i Sundsvall. Mycket har hänt sedan dess och det känns faktiskt bra att jag har åtminstone en del av det dokumenterat här på bloggen. Året som har gått har varit riktigt roligt. Bloggmässigt så är den största milstolpen hittills den 16 februari 2009 då jag förändrade både layouten och namnet till nuvarande "Signerat Söderlund". Jag tycker det låter klatchigt och bra så jag behåller nog det ett tag till.

I dag har andra året på journalistprogrammet i Sundsvall rivstartat så det är väl lika bra att göra detsamma här på bloggen. Jag hälsar er läsare välkomna att följa med in i det andra året på min resa mot den journalistiska drömmen som sakta men säkert håller på att gå i uppfyllelse. Och du bloggen - grattis!

Nu kastar vi oss in i år nummer två!