Jag har blivit en stockholmare-light

Jag, som den lugna norrlänningen jag är, har många gånger skrattat högt åt stressade Stockholmare som lever i sina bubblor och blir irriterade över diverse småsaker. Som att bli förbannad över att missa tunnelbanan. Hemma blir väl knappt någon ens irriterad om bussen (ja det finns ju inga andra kollektiva färdmedel där) är fem minuter sen. Och på den tiden har redan en ny avgång kommit och gått i tunnelbanan.

Men det nollåttorna är mest kända för att gnälla på är väl ändå folk som står på fel sida i rulltrappan. För oss som bara upplevt denna oskrivna regel genom en vass armbåge i sidan under en shoppingweekend i storstan, ja vi tycker nog att stockholmarna är onödigt griniga på den punkten. Jag tyckte att SL:s aprilskämt om att de infört förbud om att stå stilla på vänster sida i rulltrappan var bland det roligaste någonsin (bilden). Särskilt eftersom många i huvudstaden tyckte att det var väldigt välkommet att det blev en officiell regel.

Omgivningen man lever i påverkar dock alltid människor och jag är inget undantag. Redan under min tredje vecka som "stockholmare" kunde jag inte låta bli att bli jävligt irriterad på en dansk familj som tog upp hela rulltrappan! Det bubblade inom mig - mitt pendeltåg går ju om fyra minuter!!

Men samtidigt som jag stod där och småkokade så tänkte jag att det där hade lika gärna kunnat vara jag för inte alltför länge sedan. Efter att ha kollat så att det inte var någon bakom mig så stod jag snällt och väntade hela vägen upp som den lugna norrlänning jag är innerst inne.

(Sen sprang jag genom hela centralstationen till tåget.)

Skrattar bäst som skrattar sist?

Jag satt och kikade lite på SJ-resor från Stockholm till Falun på lunchen, och hittade plötsligt en jättebillig biljett som dessutom var helt perfekt i tid. 101 kronor kostade den bara. Jag klickade vidare en aning och kom till sidan med tillval. Vanligtvis brukar jag aldrig ens tänka på att klicka i rutorna för att kunna boka om eller få pengarna tillbaka, men bara för att det egentligen inte är spikat att jag ska till Falun då så kollade jag vad det kostade.

Resa som kan ombokas: 38 sek

Resa som kan återbetalas: 102 sek

Ja, ni som har läst uppmärksamt inser nu det roliga. Man har alltså möjlighet att betala 102 kronor extra för att kunna få tillbaka 101 kronor om man ångrar sig. Snacka om bra affär!

Jag vet inte om hela skiten var ett stort misstag från SJs sida, för innan jag hade skrattat klart åt detta faktum och delat med mig av lustigheten med arbetskamraterna, ja då var den billiga biljetten plötsligt slut!

Tacka mig för det varma och soliga vädret

... jag köpte nämligen ett nytt paraply förra helgen.

Skynda att älska

Bästa boken hittills! Tog endast två dagar att läsa ut - den var liksom lite svår att lägga ifrån sig.

Titel: Skynda att älska
Författare: Alex Schulman
Utgiven: 2009
Genre: Biografi
Omfång: 227 sidor, inbunden.
Varför jag läste den: Hade funderat på att läsa den ett tag, blev tipsad om den på bloggen och fick den sedan av Johanna för ett par helger sedan.

Alex Schulman kan skriva, den saken är det inget snack om. Jag följde länge hans blogg och lät mig underhållas av diverse högt och lågt. Jag läser hans krönikor och roas av vitsiga elakheter och bitska kommentarer.

Men den här boken är inte likt någoting som jag någonsin läst av Alex Schulman.

Skynda att älska är en självbiografisk skildring av Alex Schulmans relation till sin far. Ja den handlar egentligen mer om Allan Schulman än om Alex själv. Denna far-son relation är inte som alla andra, utan har egentligen hela tiden varit en nedräkning mot Allans död. Men en tid fylld av kärlek och ömhet. Redan som tioåring insåg Alex att det var han som snart skulle få iklä sig papparollen och ta hand om sin fader när han inte orkade mer.

Alex är bra på att väcka känslor, men aldrig tidigare sådana här känslor. Personer som har nära till gråt bör bunkra upp med näsdukar, för det är tidvis en väldigt gripande berättelse.

Boken växlar mellan nutida besök på barndomstorpet och samtal med terapeuten Leo, med minnesbilder och anekdoter från uppväxten. Man kommer hela tiden Alex och hela familjen Schulman väldigt nära in på livet. Jag har genom åren följt fyra olika familjemedlemmars personliga bloggar (Alex, brodern Calle, mamma Lisette och svägerskan Ninni), men aldrig har de skrivit något så här självutlämnande.

Skynda att älska är en mycket välskriven bok med precisa dialoger och vackra tillbakablickar som borde kunna beröra alla på något plan. Bäst hittills i sommar och en bok jag varmt kan rekommendera.

Betyg: 4 av 5. Även om boken är väldigt bra så sticker den egentligen inte ut särskilt mycket. Den är skriven efter en klassisk mall och saknar det lilla extra. Därför får den inte full pott, trots att den är en väldigt välskriven och fin berättelse.

Fotnot: Allan Schulman dog år 2003. Han blev 84 år gammal - då var Alex 27.

Tack för underhållningen

Ett dygn har gått. Mycket har skrivits, mycket har sagt och jag har inget nytt att komma med. Men å andra sidan kan man inte skriva nog om denne man och jag känner att jag vill uttrycka det med mina egna ord.

Jag har aldrig egentligen varit någon person som har haft idoler. Idrottsmän som Jonathan Edwards, Michael Owen och Peter Forsberg har jag sett upp till under min uppväxt. Men utanför sportens värld har det nog bara funnits en, och om ni inte har gissat det än så heter han Michael Jackson. Eller hette.

Det underbara med att vara liten är att man inte behöver veta allt. När jag började lyssna och titta på MJ så visst jag inte mycket om hans privatliv. Och mycket hade heller inte uppdagats då. Men man kan ju inte begära att man ska se på världen med lika blåa och oskyldiga ögon som jag gjorde då. Jacko lärde mig att visa långfingret för folk under ett scenframträdande - det dröjde då länge innan jag förstod vad ett rest långfinger faktiskt innebar.

Det ger lite perspektiv.
För mig personligen har nog både en stor del av mitt musikintresse och dansintresse kommit från denna märkliga man.

Tack.

Men när pop-perfektionisten blev ett pedofilanklagat plastikfreak som påtvingat provrörsbefrukningar på sin fru, ja då rasade en del av fasade även för mig.

Hur konstig har än var privat, hur vit hans mörka hud än blev och hur många gånger hans näsa än föll av, så kan det ändå inte ta ifrån honom allt det fantastiska han har åstadkommit i sin karriär. Han är och kommer alltid förbli King of Pop.

Jag tycker det är synd att han inte fick ta det avsked han hade planerat i sommar. Men tack för den underhållningen vi fick!

-------------------------------------------------

Det känns lite makabert att blanda in fotboll i det här inlägget (mer än jag redan gjort), men det är även några andra som i en mycket närmre tidsperiod har bjudit på stor underhållning och som skapat rubriker i dag. Och det var verkligen nära en sensationell vändning i värsta Liverpool-klass.

Men.

Stolpen stoppade Sverige.

"Det nya landslaget" blir dock snart en del av det stora och underhållningen från deras sida kommer förmodligen att fortsätta många år till, men tack för den här gången.

En utsikt man aldrig blir mätt på

Att jobba i glashuset vid slussen innebär att man har en ganska hyfsad utsikt, minst sagt. Men vyn inne från redaktionen slogs med hästlängder i dag på lunchen. Vi gick och köpte oss varsin sallad och åkte sedan med hissen ända upp och avnjöt den på taket av glashuset. Vilken utsikt! Med en gassande sol och en fläktande vind satt vi och mådde gott medan vi åt vår sallad.

Tyvärr har jag inte haft med mig systemkameran till jobbet än, men några halvkassa mobilbilder kan jag bjuda på, så ni förstår vad jag pratar om!

Utsikt till vänster: Slussen och gamla stan.

Utsikt till höger: Skansen och grönan (i vänsterkant)
och inte ett moln så långt ögat kan nå.

Utsikt upp: Några plan (Gripen/Viggen?) som hade kul
och flög i formationer alldeles ovanför våra huvuden!

Lunchen blev vi väldigt mätta på. Men när vi var klara stod vi kvar och blickade bort mot horisonten ett bra tag. För den utsikten är svår att få nog av.

Sommarjobbet kommer ta livet av mig!

Metros etta i dag.

Det här är inte en nyhet man gärna vill läsa på väg till sommarjobbet. Jag som tyckte att jag hade lyckats få ett ganska lugnt och inte alltför stressigt jobb i sommar - men det räcker tydligen inte. Minst fyra veckors sammanhängande ledighet måste man ha för att inte dö i hjärtinfarkt. Jag har som mest fyra dagar. Och då är helgen inräknad.

Jag har ju faktiskt känt mig lite hängig de senaste dagarna... 

Är det döden som börjar knacka på redan måntro?

Uppfinningsrik matematiker sökes

Så mycket sol.
Och så mycket sport.
Och så mycket tid som ska spenderas på jobbet.
Och bara 24 timmar per dygn.

Jag får inte riktigt den här dygnsekvationen att gå ihop på något tillfredsställande sätt. Man går alltid miste om något helt enkelt.

Man ska visa vem som är schäf

Jag har varit allergisk mot hundar ungefär så länge jag kan minnas. Därför har jag under min uppväxt även byggt upp en instinkt att jag ska akta mig för dessa pälsbeklädda varelser. 

Jag är hundrädd helt enkelt.

På senare år har dock hundrädslan avtagit (och så även allergin). 

Jag får inte längre den där panikkänslan varje gång jag ser en hund. Men jag har fortfarande respekt för dem - om det inte är någon töntig lite Paris Hilton-sak som ryms i en handväska. Detta beror främst på att jag i viss mån har lärt mig att hantera djuren. "Man ska visa vem som bestämmer, vem som är chef", är ett råd som ekar i huvudet när det kommer till busiga hundar.

Oftast klarar jag mig alltså ganska bra nu för tiden när jag stöter på hundar. Men i helgen blev det ett undantag. När jag satt på tåget tillbaka från Dalarna kom en kvinna och satte sig bredvid mig. Med sig hade hon en schäfer på kanske 40-50kg, stor som fan var den i alla fall. Jag bestämde mig för att ta det lugnt och sitta kvar. Det gick sådär. 

Hunden ville inte riktigt sitta still och hoppade mot mig efter någon minut. Jag rykte till så att axeln nästan gick ur led. Om pulsen redan var hög innan så närmade den sig nog max då. 

Sedan tog kvinnan tag i hunden och kramade den ett bra tag. Det var bara det att då hon gjorde det så hade hunden sitt ansikte bara ett par decimeter från mitt. Och han stirrade på mig och visade upp ett helt gäng vassa och dreglande tänder.

Då fanns det inte många alternativ i mitt huvud längre. Jag övergav min sittplats och stod upp längst bort i vagnen istället...

Mitt i midsommarmeckat

Världsrekordförsök av små grodorna, Gropen, Leksand

"Dalarna kan ju det där med midsommar", tänkte jag och satte mig på ett tåg i fredags. Nåja, just midsommarfirandet var väl sekundärt i mitt val av resmål för helgen. Men Dalarna hade ju en hel del att visa upp just denna helg.
Till Leksand, som normalt hyser drygt 5000 kullor och masar, hade det vallfärdat folk från jordens alla hörn (välkomsttalet hölls faktiskt på svenska, engelska, tyska, arabiska, japanska och leksandsmål!). Över 15000 människor var på plats i Gropen i Leksand för att titta på resningen av världens längsta midsommarstång - så även jag och min kulla.
Stiko Per Larsson underhöll och små grodorna dansades i en aldrig tidigare skådad omfattning. Ja, midsommar i Dalarna är stort helt enkelt.

En hjärtformad ask

Så där ja, då var det dags för sommarens andra bokrecension!

Titel: En hjärtformad ask

Författare: Joe Hill (a. k. a. Joseph Hillstrom King)

Utgiven: 2007

Genre: Skräck

Omfång: 350 pocketsidor

Varför jag läste den: Nappade på adlibris nyhetsbrev där det stod om ”den nye Kings debutroman”.

Skräckgenren är nog den enda genren som jag i allmänhet tycker gör sig bättre på film än i bokform. Jag blir helt enkelt inte rädd när jag läser på samma sätt som en film kan få mig att hoppa till. Adrenalinkicken uteblir och då faller syftet med att konsumera skräck ganska snabbt. Ändå fortsätter jag att då och då plocka ner Stephen Kings böcker från bokhyllan och ge skräckböckerna en ny chans. Jag har kort sagt en skräckblandad förtjusning till genren – där själva skräcken består i att jag inte kommer att bli rädd!

Med det sagt hoppar jag vidare till själva recensionen.

En hjärtformad ask handlar om den gamla death metal-stjärnan Judas Coyne. Judas har en förkärlek för det ockulta och när han en dag får nys om att en vålnad är till salu på en internetauktion tvekar han inte att slå till. Vålnaden levereras hem till honom i en hjärtformad ask. Och sedan brakar helvetet lös.
Judas och den inhandlade vålnaden har via en död ex-flickvän till rockstjärna en del gemensamt, och det är ingen slump att den hamnade hos just honom. Vålnaden är nämligen ex-flickvännens döda pappa. Och han anser sig ha en del otalt med den gamle rockstjärnan. En kamp på liv och död är minst sagt svårt att vinna när ena parten redan är på den andra sidan…
Hur står sig då den här debutromanen i förhållande till andra i genren? Svaret är: ganska bra. När man pratar skräcklitteratur är det svårt att inte jämföra med Stephen ”Skräckmästaren” King – i synnerhet i detta fall. Joe Hill är nämligen son till Stephen King. Sättet att skriva på är i stora drag väldigt lika. Joe är lite mer städad än sin far och har lite mer moderna influenser i sitt skrivande. Det märks att han har växt upp i en helt annan skräckkultur än den som fanns när Stephen var liten. Vissa inslag känns som direkt hämtade ur The Ring-aktiga filmer.
Ett plus för denna bok är att det inte är någon lång startsträcka. Man slängs fort in i den obehagliga stämningen som är det närmaste en bok kan komma till att framkalla rädsla. Men tyvärr dör den stämningen ganska fort. Tempo och trovärdighet gör boken bra, men det är inte en särskilt skräckfylld resa man bjuds på. I stället övergår berättelsen till att mer likna en mardrömsskildring av barns relationer till sina fäder där man får en inblick i alla huvudkaraktärers mindre idylliska uppväxter.

Betyg: Två och ett halvt blodigt hjärta. Hade jag läst boken på engelska är jag övertygad om att det hade blivit en trea, men dialogerna i den svenska översättningen blir många gånger alldeles för platta och konstlade, tyvärr.

Trevlig midsommar alla läsare!

Nu drar jag till Dalarna!

Bara nio veckor och en dag kvar

De elva veckorna har snabbt sjunkit till (nästan) nio veckor kvar av sommarjobbet. Och Tobias trivs.

Två veckor har gått av Tobias sommar som stockholmare. Livet som för bara ett kort tag sedan kändes annorlunda och främmande har nu blivit vardag. På jobbet har han hunnit med att bli inskolad. På måndag börjar allvaret. Då går förste man på semester och Tobias blir då ansvarig för hans uppgifter (vilket bland annat består i att redigera sin redigeringslärarares texter - spännande)!

Men det är inte bara på jobbet som Tobias har skolats in. Även storstadslivet känner han sig betydligt mer bekväm med nu. Tunnelbana, pendeltåg och buss känns ungefär lika naturligt som tandborste, tandkräm och deo. Inga konstigheter, inte särskilt uppmuntrande heller, men det ska helt enkelt avklaras.

Tobias behöver inte längre förlita sig på strömmen när har kliver av tåg och tunnelbana. Efter två veckor vet han vart han ska och kan till och med starta strömmen. I alla fall på de sträckor han reser varje dag. Han har även lärt sig knep som att kliva på långt fram för att lättare få plats på morgonen och att gå framåt i vagnen innan slutstationen för att komma närmare bussen när han kliver av på vägen hem.

Kaffedrickandet har han dock inte nått någon större framgång med. Tre koppar (ni vet, latte med socker i) har det blivit hittills. Varm choklad och te är helt enkelt så mycket godare.

Men kommande dagar kommer Tobias lämna allt det här bakom sig för några dagar. Både jobbet och Stockholm alltså. Snart bär det nämligen av mot Dalarna. Där väntar Johanna - och som Tobias längtar...

Att springa ska ju vara nyttigt...

... men första gången för säsongen är allt annat än upplyftande! Numera har jag två trästockar där det tidigare satt ben. Och trappor har plötsligt blivit min värsta fiende.
(Fast lite skönt var det ju!)

Volvo på vatten

Jag har länge tyckt att Volvo Ocean Race är ett överreklamerat jävla spektakel. Det återkommer jämt och ständigt i Nyhetsmorgon och upptar spaltmeter efter spaltmeter i tidningarna. Jag vet inte hur många gånger jag har läst att den svenska båten har krockat med en val till exempel.

Men nu, om bara några minuter, väntas båtarna komma in för dagens målgång i Stockholm. Och när vi från panoramafönstret på redaktionen har den förmodligen bästa utsikten av alla över målgången så kan jag inte låta bli att tycka att det är lite småkul...